feminism, humor

Humor och hierarkier

Efter att komikern Mia Skäringer skämtat om reklam som bloggaren och entreprenören Isabella Löwengrip gjort, uppstod det en debatt om systerskap och vad man egentligen får skämta om.

Hur man skämtar om andra kan mycket riktigt säga något om maktrelationer. Inom satiren används humor ofta för att slå mot makten. Satir innebär nästan alltid skämt om personer med makt. På arbetsplatser kan skämt om ledning och chefer exempelvis vara ganska vanligt. Att skämta om någon kan alltså vara ett sätt att försöka utjämna maktförhållanden.

Det finns också forskning som säger att man i väldigt hierarkiska miljöer bör vara av högre rang för att kunna skämta med andra personer. Detta har studerats särskilt i sjukhusmiljöer. Skillnaden mellan denna typ av humor och satir är att den man skämtar om alltid är närvarande. Doktorer kan enligt dessa studier mer framgångsrikt skämta med sjuksystrar eller patienter än det omvända. Anledningen menar man här är att det är de i stark maktposition som har rätt att definiera situationen, som seriös eller humoristisk, och välja när man kan ”ta en paus i jobbet”.

Sen finns det förstås också humor som inte alls vänder på maktförhållanden utan som snarare använder humor för att sänka andra. Det sker oftast när människor i grupper som kan ses som privilegierade skämtar om människor från grupper som kan ses som mer utsatta. Exempel på detta är skämt om judar, kvinnor, funktionsvarierade och så vidare.

Men humor används också inom grupper för att stärka gruppsolidaritet. Man kan då skämta nedsättande om människor som man uppfattar som jämlika med sig själv, som ett sätt att visa på tillhörighet.

När det gäller feminism och synen på feminism så finns lika många inriktningar som det finns feminister. För att illustrera att feminismen också har olika paradigm brukar man tala om olika vågors feminism. Inom den tredje vågens feminism, som än så länge är den senaste att definieras, så är man noga med att poängtera att även kvinnor har olika förutsättningar och möjligheter beroende på andra faktorer som etnicitet, funktionalitet, klass och så vidare. Där vill man alltså betona att det finns andra maktordningar än kön som kan sägas skapa hierarkier och olika förutsättningar för människor.

Hur ska då Mia Skäringers skämtande om Isabella Löwengrip betraktas? Eftersom båda är kvinnor kan det inte ses som att Mia skämtar varken uppåt eller nedåt sett till könsordningar. Men det finns också andra maktförhållanden i detta skämtande. Skäringer använder sin karaktär Gulletussan för att skämta om Löwengrip. Och då framträder en maktrelation där skämtandet sker uppåt, eftersom Gulletussan ändå får ses som ekonomiskt och statusmässigt svagare än Löwengrip. Har Gulletussan samma möjligheter att välja och vraka bland barnvagnar som Löwengrip som blir betald för att ens prata om barnvagnar? Satiriskt kan skämtet om hur Gulletussan har olika barnvagnar för olika tillfällen snarare kanske säga något om vår samtid. Är det ens Löwengrip som är måltavlan för skämtet, eller handlar skämtet snarare om en stereotyp av influencers* i sociala medier?

Så, får man då skämta på det här sättet eller är det att betrakta som nedsättande skämtande? Utifrån de olika maktrelationer som synliggörs (kön, klass/ekonomi, vithet) så kan man inte säga att Skäringer skämtar nedåt mot socialt utsatta grupper. Tvärtom. Kanske bör det därmed tolkas som satiriskt skämtande. Samtidigt kan man tolka skämtet utifrån tredje vågens feminism där man menar att det också finns andra maktordningar än de som har med kön att göra och som bidrar till kvinnors varierande möjligheter. Ekonomiska förutsättningar eller klass är kanske det som främst synliggörs i Skäringers skämt. Kvinnor måste också kunna skämta med varandra som måltavlor, för att visa på att det också finns andra maktrelationer än kön.

Med det sagt har Löwengrip all rätt att känna sig ansatt. Ingen kan ta ifrån henne de känslor som uppstår av att bli måltavla för ett skämt. Men är det mobbing att skämta uppåt i maktordningar? Jag anser inte det, baserat på humorns makt att synliggöra och omförhandla maktordningar. Är det osysterligt? Mja, kvinnor har väldigt olika förutsättningar och möjligheter baserat på andra maktmedel som exempelvis ekonomi. Jag tolkar det som att Skäringer genom humor visar hur exempelvis influencers i sociala medier har helt andra möjligheter än flerbarnsmammor i småstaden vilket synliggör att det finns olika maktordningar i samhället som kan behöva åskådliggöras emellanåt.

*sociala medier-profiler som exempelvis bloggare och youtubers

Annonser