feminism, humor

Vad var det jag sa?

Det som nästan är det värsta med att se Grotescos Ladies Night är att jag (och många andra säkert) hade kunnat berätta om de här maktstrukturerna redan när jag var 15 år. För jag såg redan då att det var problem varje gång jag som tjej skulle vara rolig i en grupp med både tjejer och killar. Tjejer skrattade och killar satt tysta. Alltså verkligen avvisande tysta. Jag sa till och med att jag som kvinna aldrig skulle kunna bli komiker, för att det krävs en man för att få andra att skratta.

En sak som jag kan känna ger mig kraft är att jag redan då förstod att det inte handlade om mig. Det var inte mig eller mina skämt det var fel på. Något var fel hos mottagaren.

Men ofta spelar inget någon roll att en eller några kvinnor berättar om något som hon eller dom upplever om och om igen. Det spelar ingen roll eftersom det inte blir sant bara för att dessa kvinnor upplever det. Inte förrän väldigt många kvinnor säger det exakt samtidigt, som med #metoo. Alternativt är det som krävs att det är en eller flera män som säger det, först då blir det legitimt – som exempelvis när Grotesco gör satir om maktstrukturerna i humor.

Samma mönster ser jag så ofta när det gäller feministiska frågor av alla slag, alltså att det får större genomslag när det är män som problematiserar något. Är inte det i sig en maktstrukturell fråga om något? När män talar så lyssnar alla. När kvinnor talar lyssnar förhoppningsvis i alla fall andra kvinnor.

Och vad spelar det för roll men jag säger det ändå: Vad var det jag sa, då när jag var 15 år?

Lyssna på när jag pratar om maktstrukturer i humor i P4 Västerbotten.

Annonser
feminism, humor

Säg det med satir

Efter att ha sett humorkompaniet Grotescos senaste avsnitt i serien om deras mästerverk håller min hjärna på att koka över.

Avsnittet som heter ”Ladies night – ett psykologiskt drama” blir meta på så många plan. De satirar över hur kvinnor manövreras ut ur humorbranschen redan på manusskrivarstadiet genom att de konstant motarbetas . Jag tänker på min egen studie som handlar om humorprogrammet Parlamentet och hur makt och kön förhandlas i samtalen där. I min studie menar jag att det blir svårt för de kvinnliga komikerna att förhandla sig till starka maktpositioner och därmed framstå som roliga eftersom de konstant motarbetas genom låg eller ingen respons från moderatorn och från övriga personer i panelen.

Grotesco visar på ett mycket träffsäkert sätt hur maktrelationer fungerar och verkar på fler olika plan samtidigt. På ett genialt sätt kan människor manövreras ut med väldigt subtila medel.

Hela avsnittet blir meta eftersom de gör satir över sin egen humorgrupp. För mig blir det meta på ännu fler plan eftersom åtminstone fyra personer från min studie om humor är med och deltar i Grotescos satir. Det uppstår så många frågor i mitt huvud. Skriver de medverkande komikerna under på att maktrelationer verkar på det här sättet? I humor? I så många andra sammanhang? På att kvinnor i humorbranschen faktiskt har motvind på så många plan? Också i humor?

Jag vet att fler kvinnliga komiker kände igen mönstren från det jag presenterar i min avhandling. Manliga komiker hörde jag inte mycket ifrån, men jag hörde någon diskussioner i tv där de tyckte att det fanns poänger men att man inte riktigt kan forska på det här sättet eftersom det finns så mycket mer än ögat ser. Ja. Precis.

Min motivation att fortsätta forska om humor, makt och kön är större än någonsin.

Har ni ännu inte sett Grotesco, see it and weep.