feminism, idrott, språk

Idrottande kvinnor som det språkligt avvikande

Idrott är ett område som generellt sett ligger efter vad gäller jämställdhet, på många olika plan. Men något som ofta slår mig när jag tittar på idrott är att språket också hänger efter och att det blir väldigt tydligt när kvinnor idrottar.

Några exempel är att många envisas om att prata om man-man-situationer, exempelvis inom längdskidåkning, trots att det helt uppenbart är kvinnor som är i situationerna.

Anja Pärson synliggjorde också köns-problematiken i språket under OS-kväll med Jessica och Anja (2018-02-19) när hon föredrog att kalla boben för en tvåkvinnobob, istället för tvåmansbob som den vanligen kallas.

Även i DN sågs Johan Esk omtala Stina Nilssons uppvisning under längdsprinten som en enmansshow. Se exemplet nedan. Jag misstänker här att andra ord hade kunnat fungera om en velat. Själv reagerar jag starkt på ordvalet.

DN 13 feb Enmansshow
DN.se 13 februari 2018

Ordlistor är annars ett klassiskt problemområde när det gäller representation av kön. Även här kan synen på kvinnliga idrottare skönjas när man i Svensk Ordbok exemplifierar mesig med mesig tjejfotboll i den senaste upplagan.

Mesig tjejfotboll
Svenska.se 20 februari 2018

Jag tycker det är besvärande när språket blir otillräckligt och i det här fallet väldigt exkluderande för kvinnor. Många av exemplen skulle kunna undvikas bara en undviker ord som enmansshow. I andra fall kanske språket, och inte minst Svenska akademien, skulle behöva komma ikapp med sin syn på idrottande kvinnor.

Det finns kvinnor och män i denna värld, båda ägnar sig åt idrott. Vi behöver låta språket spegla denna verklighet.

Annonser