forskning, humor, interaktion, språk

Avvisandet som superkraft

När någon skämtar hör det till god ton att skratta åt skämtet. Ibland skrattar vi till och med även om vi inte förstår eller uppskattar skämtet. Allt för att bidra till den goda stämningen.

Jag har upplevt att män tenderar att inte vara lika villiga att skratta när jag skämtar. Nej, inte alla män. Men betydligt fler män än kvinnor. Det händer att jag använder samma beteende tillbaka mot dessa män. Ibland har det fått förträffligt explicita effekter. De har reagerat.

Två gånger har män sagt till mig: ”Du skrattar aldrig åt mina skämt.” Och det har varit sant. Jag tycker ändå det är intressant att de har noterat och valt att kommentera det hela samtidigt som de inte verkat reflektera över om deras skämt varit tråkiga eller dåliga, eller runt sitt eget beteende gentemot mina skämt. Jag undrar om det också upplevs som extra provocerande att jag inte skrattar eftersom jag är kvinna. En förväntning som ofta finns på kvinnor är att de ska vara stödjande i samtal, bland annat genom att skratta åt andras skämt.

Den här avvisande strategin som jag ibland använder har nu kommit att bli vida känd i vissa kretsar runt omkring mig. Andra har intresserat sig för att ta efter den. Vissa med stor förfäran och i behov av råd. Hur gör man för att vara avvisande? Det är ju otroligt provocerande och direkt obehagligt. Särskilt när man är van vid att vara den som bidrar till god stämning.

Och ja, det är svårt, det ska jag inte sticka under stol med. Men det råkar vara min superkraft.

En del undrar också om det verkligen är värt det för mig att framstå på ett så ofördelaktigt sätt (som en bitch). För det är knappast till min fördel att vara så här avvisande –  tvärtom, faktiskt. Men jag kan meddela att jag inte gör det för att framstå till min fördel, utan för att framföra ett budskap. Budskapet är: ”Om du inte bekräftar mig tänker jag inte heller bekräfta dig.” Budskapet har bevisligen ibland gått fram. Det har visat sig att det är vansinnigt obehagligt att inte bli bekräftad. Lärdomen borde ha varit: ”Jag borde själv bli bättre på att bekräfta andra.” Men jag tror främst att de har tyckt att jag är en bitch/idiot/valfritt annat epitet. Så är det ofta när en bryter mot normer.

Så här kommer mina bästa råd:

  • Bidra med din bekräftelse när andra skämtar (såvida skämten inte är olämpliga på ett eller annat sätt, eller om människan i fråga inte är en bekräftare själv – så klart)

Men när människor förtjänar att bli avvisade:

  • Var hård
  • Fyll dina tankar med något annat än nuet, för att ta bort fokus på den obehaglig stämningen
  • Tänk på att personen framför dig har gjort exakt samma sak mot dig
  • Arbeta med neutrala ansikten och testa framför spegeln
  • Öva på personer i din omgivning

Ge er nu ut i världen och gör sociala experiment! Var bekräftande och se vad det ger. Var avvisande när så krävs. Notera skillnader. Se om du får reaktioner. Rapportera sen tillbaka till mig.