feminism

Problematiska femininiteter – vilka är de?

Ofta när man pratar om maskuliniteter är det de problematiska versionerna som diskuteras. Det har fått mig att fundera mycket på vilka de problematiska femininiteterna är och varför dessa aldrig kommer upp.

Först måste man kanske identifiera på vilket sätt de problematiska maskuliniteterna är just problematiska. Ofta tänker jag mig att de är problematiska för att de utsätter andra för obehag. Aggressivitet, olika machokulturer och våldsamhet av olika slag är sådant som man brukar tala om som problematisk när det kommer till maskulinitet.

Då tror jag att synen på femininitet är att den inte har de där inslagen och att det är därför vi inte pratar om femininitet på det sättet. Ofta så vänds de problematiska inslagen kanske mot det egna jaget, vilket gör att andra eller samhället inte blir lidande, mer än indirekt.

Men det finns ju trots allt kvinnor som är aggressiva och våldsamma. Pratar vi inte om dessa inslag som att det kan röra sig om problematiska femininiteter för att de inte är norm, det inte finns stereotyper runt det? Eller menar vi att också dessa måste ses som maskulinitetsproblem.

En fråga jag då återkommer till är denna: Femininiteter som uppfattas som maskulina, är de maskulina eller maskulina femininiteter? Jag vet inte om den frågan har ett entydigt svar.

Nu har jag i alla fall frågat runt för att hitta problematiska femininiteter. Utifrån kriteriet att problemet ska vändas mot andra har jag hittat en problematisk femininitet hittills. En som faller inom normen för hur vi uppfattar att kvinnor kan vara:

  • Den backstabbande, utestängande, kvinnor-kan-inte-hålla-ihop-femininiteten.

Vilka fler finns?

feminism, forskning, humor, interaktion

Konsten att vara en god publik

I min forskning undersöker jag hur och om människor kan framstå som humoristiska. Eftersom humor är något som görs gemensamt krävs det att någon skrattar för att kunna framstå som humoristisk. Det händer att jag får frågan om det är det enda som avgör om man kan framstå som humoristisk: att någon skrattar. Jag har själv svårt att komma på hur det skulle vara möjligt att framstå som humoristisk trots att ingen skrattar.

Jag tänker också på hur milsvid skillnad det är att ha människor i publiken som är med en och att ha människor som inte är med en (kanske emot en).

När jag själv håller i presentationer eller föreläser och människor förstår mina skämt, är med på mina exempel, nickar, skrattar, skrattar igen, skrattar så de viker sig och trillar av stolen, så känns det som att jag är on top of the world. Jag blir bättre. Jag tar mer sats för varje skämt. De tidigare har ju gått hem så varför skulle inte resten göra det. Jag har lyckats etablera mig som humoristisk och då kommer de att fortsätta att uppfatta mig som så.

Precis tvärtom blir det när publiken inte alls är med mig. Även om några skrattar och är med mig kan jag väldigt tydligt känna av när större delen av publiken inte är uppenbart välvilligt inställd. Och det gör mig sämre. Även om jag fortsätter att försöka tar jag inte lika mycket sats. Att ta stor sats innebär ett större fall när det inte riktigt… landar. Och det är vansinnigt obehagligt också med sociala fall.

På samma sätt tänker jag att det är för människor som utgör mitt forskningsmaterial. Företrädesvis är det kvinnor som misslyckas med sina skämt, så väl i tv-programmet Parlamentet som i Vinterstudion, när ingen skrattar åt deras skämt. Männen råkar inte ut för det alls i samma utsträckning.

Jag tänker på hur plågsamt det måste vara varje gång. Och detta på bästa sändningstid. Men jag tänker också på hur svårt det måste vara att känna sig rolig och ge sig på att försöka skämta igen.

Och det är så vi skapar humoristiska och mindre humoristiska personer. Genom att välja att skratta eller att välja att inte skratta. För ja, det är också ett val. Vi väljer att vara med och bidra till härlig och humoristisk stämning, eller vi väljer att avböja att vara med.

Tänk på att det nästa gång du tänker framstå som icke-välvillig när du ingår i en publik, eller nästa gång du underlåter dig att skratta åt ett skämt – vad det gör med människor. Vill du göra dem bättre? Eller vill du göra dem sämre? Det är faktiskt du som lyssnar som i stor utsträckning avgör det.

feminism, språk

Kan du säga Adam kan du säga Berit

Det har kommit förslag på ett nytt bokstaveringsalfabet från Rättviseförmedlingen i samarbete med Fredrika Bremer Förbundet. Ett som, till skillnad från det gamla, logiskt nog innehåller både kvinno- och mansnamn. Exempelvis:

A: Adam
B: Berit
C: Cesar
D: Doris
E: Emir
F: Fanny

Nu finns det förstås de som tycker att det här är ett dåligt förslag. Hur ska människor klara av att bokstavera under press när det är något nytt?

Då kan man ju sätta det i ett större perspektiv. Samhället har förändrats radikalt under bara de senaste hundra åren. Nya teknologin är bara en sak som gör att saker förändras mycket snabbt. Men stora förändringar går ibland också på en dag. År 1967 bestämde man sig exempelvis för att gå från vänster- till högertrafik. Alla på en gång. Jag misstänker att det blev ramaskri också den gången. Men argumenten för högertrafik var starka. Förändringen genomfördes. Samhället klarade av det. Helt utan att kollapsa.

Jag tror att vi ska klara av också den här förändringen. Och skulle någon av misstag säga Bertil istället för Berit någon gång, så tror jag inte att det kommer att missuppfattas. Men framför allt är det så att vi lär oss nya saker och lär om hela tiden. Nya människor lär sig också stavningsalfabetet. För dem kommer det inte bli något som helst problem.

Att vi inte gillar förändring, det är sen gammalt. Men ett språk måste representera sina brukare, anser jag. Det gör det föreslagna stavningsalfabetet, betydligt bättre än det gamla.