feminism, forskning, humor, interaktion

Konsten att vara en god publik

I min forskning undersöker jag hur och om människor kan framstå som humoristiska. Eftersom humor är något som görs gemensamt krävs det att någon skrattar för att kunna framstå som humoristisk. Det händer att jag får frågan om det är det enda som avgör om man kan framstå som humoristisk: att någon skrattar. Jag har själv svårt att komma på hur det skulle vara möjligt att framstå som humoristisk trots att ingen skrattar.

Jag tänker också på hur milsvid skillnad det är att ha människor i publiken som är med en och att ha människor som inte är med en (kanske emot en).

När jag själv håller i presentationer eller föreläser och människor förstår mina skämt, är med på mina exempel, nickar, skrattar, skrattar igen, skrattar så de viker sig och trillar av stolen, så känns det som att jag är on top of the world. Jag blir bättre. Jag tar mer sats för varje skämt. De tidigare har ju gått hem så varför skulle inte resten göra det. Jag har lyckats etablera mig som humoristisk och då kommer de att fortsätta att uppfatta mig som så.

Precis tvärtom blir det när publiken inte alls är med mig. Även om några skrattar och är med mig kan jag väldigt tydligt känna av när större delen av publiken inte är uppenbart välvilligt inställd. Och det gör mig sämre. Även om jag fortsätter att försöka tar jag inte lika mycket sats. Att ta stor sats innebär ett större fall när det inte riktigt… landar. Och det är vansinnigt obehagligt också med sociala fall.

På samma sätt tänker jag att det är för människor som utgör mitt forskningsmaterial. Företrädesvis är det kvinnor som misslyckas med sina skämt, så väl i tv-programmet Parlamentet som i Vinterstudion, när ingen skrattar åt deras skämt. Männen råkar inte ut för det alls i samma utsträckning.

Jag tänker på hur plågsamt det måste vara varje gång. Och detta på bästa sändningstid. Men jag tänker också på hur svårt det måste vara att känna sig rolig och ge sig på att försöka skämta igen.

Och det är så vi skapar humoristiska och mindre humoristiska personer. Genom att välja att skratta eller att välja att inte skratta. För ja, det är också ett val. Vi väljer att vara med och bidra till härlig och humoristisk stämning, eller vi väljer att avböja att vara med.

Tänk på att det nästa gång du tänker framstå som icke-välvillig när du ingår i en publik, eller nästa gång du underlåter dig att skratta åt ett skämt – vad det gör med människor. Vill du göra dem bättre? Eller vill du göra dem sämre? Det är faktiskt du som lyssnar som i stor utsträckning avgör det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s