feminism, humor, språk

Skratt på burk

Burkskratt är det ultimata beviset på vikten av att någon skrattar för att ett skämt också ska uppfattas som roligt. Om andra skrattar så blir det kul, dessutom leder det till att också vi skrattar.

Jag säger det här ganska ofta, jag kommer att säga det igen. Det är viktigt att någon annan skrattar när man skämtar för att kunna framstå som rolig. Att ingen skrattar betyder inte att skämtet inte är roligt, det kan mycket väl vara både smart och kul. Men det framstår inte som roligt så länge ingen annan skrattar.

Återkommande möter främst kvinnor som skämtar motstånd i olika tv-program, därför att ingen skrattar åt deras skämt. När jag uttalar det här – som är ett forskningsresultat – verkar det ställa till problem i mångas huvuden. En del verkar förstå det som att det beror på att kvinnan inte är tillräckligt rolig. Men så är det ju inte alls nödvändigtvis. Det finns många anledningar till att andra inte skrattar. En är att de inte vill bidra med sitt skratt, eller att de inte hängde med i att det var ett skämt för att de inte lyssnade ordentligt. Människor kan också undvika att skratta åt skämt som de uppfattar är stötande, även om det inte verkar vara fallet med de samtal jag har tittat på.

Ofta skrattar vi utan att något är direkt roligt, för att vara med och bidra till en god stämning. Jag vet många som uttryckligen säger att de skrattar även om de inte uppfattar att något är roligt. De gör det för att de själva tycker att det är stötande att inte skratta. Det är artigt och uppoffrande att bidra till den goda stämningen. Inte sällan gör vi det genom att skratta.

Utifrån det synsättet skulle man ju kunna hävda att det är den som inte skrattar i sociala sammanhang som beter sig mindre socialt bevandrat. Kanske till och med socialt ansiktshotande, eftersom det kan få den som skämtar att känna stort obehag och osäkerhet. Det är personen som inte skrattar som inte lyckas läsa de sociala koderna, eller som är ovilliga att bidra till god stämning. Det här synsättet lägger ansvar på den som inte skrattar, snarare än den som försökt skämta. Jag tycker att det kan vara ett rimligt ansvar att lägga på människor i sammanhang där syftet är att bidra till en härlig stämning, eller till exempel att underhålla en tv-publik.

Därför är burkskratt i exempelvis sitcoms och annan tv-humor ett väldigt talande exempel på hur viktigt det är med skratt, vilket skratt som helst. Varför upplever vi något som roligt? Jo, delvis för att andra skrattar. En sitcom utan burkskratt är en helt annan upplevelse. Antagligen inte alls lika rolig.

Ett studiosamtal där det ska se ut som att en grupp människor har ett trevligt samtal behöver alltså även människor som bidrar med skratt. Den som skrattar är den som bidrar. Den som inte skrattar gör det inte.

Några tips:

  • Skratta när andra försöker bidra till god stämning genom att skämta! (Ja, ni fattar, det här är liksom hela grejen).
  • Testa hur det känns att undvika att skratta åt någons skämt. Prova med någon ni känner, förslagsvis, och förklara efteråt varför. (Som sagt, det är inte oproblematiskt att underlåta sig att skratta).
  • Se om du kan upptäcka någon skillnad i hur stämningen blir när du skrattar jämfört med när du inte skrattar.
  • Ha alltid med dig lite burkskratt i fickan, ifall människor runt omkring dig inte är tillräckligt socialt bevandrade för att förstå att de ska skratta.
Annonser