Okategoriserade

Snippa upp nya året

Igår kom 2019 års nyordslista. Bland orden fanns många ord som handlade om den klimatkris vi står inför, t.ex. Gretaeffekten, artdöd, klimatnödläge m.fl.

Ett av mina favoritord i år är ikigai. Det ska förstås som

Ett tvärsnitt mellan ens passion, vad man är bra på, vad världen behöver och vad man kan få betalt för att göra. Finner man det så har man hittat sin ikigai – ett japanskt koncept som betyder ”meningen med att finnas till”.

Det tycker jag låter som något att sträva efter här i livet. Jag hoppas att ordet är här för att stanna, även om det inte är så transparent.

Enligt mig kan nyordslistan ses som ett slags nyårskrönika över språket. Ord som vi har använt i år, som vi har skapat eller som har fått ett uppsving i användning, säger något om vad vi har haft behov av att prata om under året.

Draåthelvetekapital är ett nyord som jag tycker kan ses som språkfeministiskt. Att ha draåthelvetekapital innebär att kunna göra det man vill, och inte det man känner att man måste.

Genom åren har nyordslistan innehållit många år som kan ses som språkfeministiska: icke-binär (2014), cisperson (2014), mansplaining (2015), klittra (2015), pansexuell (2017), #metoo (2017) och menscertifiera (2018). Många av dessa ord uppfattar jag som ord som också etablerat sig i språket. De används och lever.

Igår pratade jag om nyordslistan 2019 i P4 Västerbotten. Då fick jag prata om ett uttryck som jag själv använder och som jag hoppas ska etablera sig i språket: att snippa upp. Att snippa upp innebär att förbättra något. Och vad vore inte bättre att snippa upp språket med, än med detta uttryck?!

Så, gott nytt år och uppsnippat slut från Språkfeminism!

 

forskning, humor

Humor som funktionshinderaktivism

Gästbloggare idag, Karin Ljuslinder.

Humor skapar möjligheter att utmana och ifrågasätta diskursiv hegemoni. Inom funktionshinderaktivism har humor har blivit ett vanligt medel för att försöka påverka mottagarna så att social och politisk förändring kan ske.

Humor och funktionshinder är ju ett omtvistat ämne. Humor betraktas vanligen som enkel underhållning, uppbyggd kring stereotyper och hegemoniska värderingar som bekräftar rådande ordning. Men har humor också potential att vara en social kommentar och en kritisk lins som skulle kunna bidra till en ökad social och politisk medvetenhet? I ett samhälle där den normativa förståelsen av funktionshinder är att det är en individuell, personlig tragedi så kan  användandet av humor framstå som kränkande och grymt och kombinationen av humor och funktionshinder som omöjlig. Men om man tittar lite närmare på begreppsparet så ser man att det är möjligt att skilja mellan ”disabling humor” (funktionsnedsättande humor) och ”disability humor” (funktionshinderhumor). ”Disabling humor” är när man skrattar åt en person för att den går, talar, ser ut på ett annat sätt än samhällets hegemoniska norm för kroppar och intellekt medan ”disability humor” är när humor används för att synliggöra begränsande, diskriminerande och nedsättande sociokulturellt skapade normer, strukturer, institutioner och beteenden. Humor som synliggör det som vid en första anblick kan framstå som självklart, naturgivet och därmed också taget för givet. Humorns verktyg kan ha samma kvaliteter som teoribaserade analysverktyg som till exempel dekonstruktion och perspektivbyte.

Idag finns det ett flertal personer med egna erfarenheter av funktionsnedsättningar som är stå-upp-komiker och som använder scenen i politiskt syfte för att bekämpa ojämlikheter och diskriminering. De menar att genom att använda sina personliga erfarenheter så tvingar de publiken att gå utanför sin politiskt korrekta comfort-zone av att artigt ignorera funktionsnedsättningen. Den normföljande publiken får möta ett funktionshinderperspektiv som den inte är bekant med.  På så sätt, menar de, framkallas skratt men också tankar och obekvämhet. Publiken konfronteras med sina förutfattade föreställningar och fördomar om vad funktionshinder är och betyder. Komikerna tar liksom in elefanten i vardagsrummet och använder medvetet humor för social kritik, aktivism och underhållning.

Fungerar det? Finns det en fördoms-upplösande potential i humor? Vilka är publikens reaktioner när de får möta ett perspektiv i humor som de inte är bekanta med?

Teoretiskt sett borde humortekniker kunna utmana hegemoniska diskurser om funktionshinder och öppna upp låsta sociala normer eftersom humor är uppbyggt av plötsliga överraskningar som lockar fram spontana skratt hos mottagarna. Humortekniker kategoriseras ofta i följande fyra grupperingar; oförenlighetstekniker, överraskningstekniker, falskt sken och överlägsenhetstekniker, där det  genomgående temat är att en förväntad diskurs plötsligt ställs på huvudet. Mottagaren är inte beredd på vändningen i tankebanan och förvåningen leder till skratt.

Skratt är dock inte detsamma som att det skapas nya sätt att tänka hos mottagarna. Ändå är det ganska vanligt att det talas i allmänna ordalag om humorns förmåga att väcka nya tankar. Men är det ingen som berättar hur det går till när nya  tankar uppstår.

Tänker gör vi alltid men om tankarna går i samma invanda upptrampade spår så når de sällan vårt medvetande. Vi är inte medvetna om att vi tänker helt enkelt. Men om något plötsligt oväntat får oss att haja till så skärps våra sinnen, vi spetsar öronen och blir medvetna om att vi tänker. Det är då möjligheten öppnas för nya tankar. Rent fysiologiskt går till så att det oväntade aktiverar hjärnans vakenhetsfunktion.  Den plötsligt ökade vakenhetsgraden kallas arousal, dvs höjd sinnesberedskap eller sinnesuppmärksamhet.

Och ja, jag vill tro att det fungerar, så jag tänker att jag går ut och testar hur personer med normföljande funktionalitet uppfattar och förstår funktionshinderaktivisthumor.

Karin Ljuslinder

Referenser

Berlyn, B. (1960). Conflict, arousal and curiosity. New York: McGraw-Hill.

Bingham, S. C., & Green, S. E. (2016). Aesthetic as analysis: Synthesizing theories of humorand disability through stand-up comedy. Humanity & Society, 40(3), 278-305.

Davis, L.J. (1995). Enforcing normalcy : disability, deafness, and the body. London: Verso.