forskning, humor, interaktion, Okategoriserade

Snygg och rolig – är det ens möjligt?

Kan man vara både snygg och rolig? Det är en fråga som fler än jag verkar ställa sig. Frågan har dock gjort sig mer och mer aktuell i mitt sinne på sistone. Särskilt som jag själv både är extremt snygg och obscent rolig (ja?!).

Många komiker har som sin grej att inleda med ett antal tjock- och fulskämt. ”Börja med dig själv” verkar vara principen. Och är man tjock, ful, oälskad eller skåning (?) så verkar det vara något att spinna vidare på. Ta upp dina nackdelar och gör humor av det. Men innebär det att det inte går att vara snygg och samtidigt rolig?

En del manliga komiker vittnar om att deras roll i skolan blev att vara klassens clown. Var man inte smart, snygg eller sportig fick man istället satsa på humor. Men för kvinnor verkar humor inte ge status på samma sätt, eftersom utseende är det högst värderade. Kanske är det traditionellt. Men vissa traditioner lever trots allt kvar mer eller mindre uttalat.

Kvinnliga komiker vittnar också om att de under stand-up-kurser har fått höra att de är för attraktiva för att framstå (antar jag) som roliga.

Så – går det att vara snygg och samtidigt rolig? Alltså på ett sätt där man kan försörja sig på det. Och är det olika för kvinnor och män?

Framför allt undrar jag: Går det att undersöka det här? Alltså de underliggande attityderna framför allt.

Hjälp!

interaktion, Okategoriserade, språk

Vad innebär det att be om ursäkt?

Att be om ursäkt är en stor konst. Men hur gör man det egentligen? Vad kan man be om ursäkt för? Och varför? Jag har spanat in två olika typer av ursäkter som jag vill resonera lite om.

Så här i corona-tider har det ju hänt en del framför videomöten som människor kanske önskat att de sluppit se. Jag tänker exempelvis på journalisten Jeffrey Toobin som under ett videomöte började sexchatta och sedan onanera utan att stänga av kameran. Han ska ha bett om ursäkt för detta i ett uttalande:

Jag gjorde ett pinsamt korkat misstag och trodde att jag inte hade kameran på. Jag ber om ursäkt till min fru, familj, vänner och kollegor. Jag trodde att jag hade stängt av ljudet. Jag trodde inte att någon på mötet kunde se eller höra mig.

Han ber om ursäkt för att han hade kameran och ljudet på, till fru familj, vänner och kollegor, men alltså inte för att han tyckte det var rimligt att under ett möte, om än i en paus, börja onanera.

Man kan alltså säga att han ber om ursäkt för andras upplevelser, men inte för det egna beteendet. Jag tycker att man ser det här en del i offentliga ursäkter, att man ber om ursäkt för andras reaktioner.

Frågan är alltså: Går det att be om ursäkt för andras reaktioner? Har inte människor rätt att att ha sina reaktioner i fred utan att någon annan ska be om ursäkt för det? Ursäkten borde väl ändå handla om det egna beteendet?

En annan typ av ursäkt är den där man helt enkelt säger förlåt och sen går vidare som om inget. Men om man ber om en ärlig ursäkt för ett beteende borde man väl också vilja visa att man är benägen att ändra sitt beteende.

Inom retoriken talar man om vikten av att människor har en grundläggande tillit till dig som talare, att du har ett ethos. Du behöver ett starkt ethos för att alls kunna få förtroende i olika frågor. Ethos bygger du upp och stärker på olika sätt, inte minst genom hur du beter dig och vad du säger. Om du kraschar ditt ethos måste du börja om från början. En variant är att göra en klassiskt pudel. I denna pudels kärna skulle jag säga att följande är springande punkter:

1. Erkännande: Jag har gjort fel.

2. Ånger: Jag ångrar mig.

3. Bot och bättring: Jag ska inte göra om det utan börja bete mig bättre.

Att be om ursäkt är en konst, och ibland kanske man behöver fundera över vad ursäkten har för syfte. I exemplen ovan kan ursäkten lätt upplevas som kosmetisk. Men om vi vill återupprätta vårt ethos, alltså återvinna ett förtroende, behöver vi visa att vi faktiskt inser att det var ett felaktigt beteende eller beslut, samt att vi har för avsikt att inte fortsätta med beteendet.

feminism, interaktion, språk

Vill du ha en bild?

Tidigare har jag resonerat runt olika strategier man kan använda för att förvissa sig om människors önskningar innan man frågar eller erbjuder något, att sondera terrängen. Om du vill gå ut och äta med någon kanske du frågar ”vad ska du göra imorgon?” innan du går på själva godbiten. Allt för att undvika att få ett nej. Det kallas inom samtalsforskningen en presekvens, alltså något som föregår själva huvudnumret. I samtal är människor ofta duktiga på presekvenser eftersom de inte vill ha ett nej, och inte heller vill plåga andra med att tvingas tacka nej.

Den här samtalsstrukturen kan också underlätta att förstå oönskat dickpic:ande, som är mer eller mindre vanligt i människors (främst kvinnors) telefoner och inkorgar. I ett samtal hade man kanske inlett med att säga ”vill du se en grej” om man tänkt visa upp en bild. Men skickandet av dicpicks, när det är problematiskt, brukar normalt sett inte föregås av den typen av presekvenser. Istället förutsätts mottagaren gärna vill ha en dickpic, alternativt att avsändaren vill skapa någon form av överraskningseffekt. Det dyker upp en bild som man inte alls förväntat sig, och där sitter man med den i knät, utan att man önskat.

Är det alltså så att du har för avsikt att skicka någon en dickpic, vill jag gärna föreslå att du använder dig av en presekvens. ”Vill du ha en bild?”, kan förenkla livet för många, inte minst för alla som annars ofrivilligt får dessa skickade till sig. Men det skulle också förenkla för dem som trots allt blir anmälda för sexuella trakasserier för att de inte förmått stämma av mottagarens önskningar om att få en bild innan den skickats. Inom samtalsforskningen pratar man kanske inte så ofta om win-win, men här tycker jag det kan vara på sin plats.

feminism, interaktion, språk

Konsten att säga – och uppfatta – nej

Ordet nej är ett litet och ett stort ord. Litet eftersom det består av tre bokstäver. Stort eftersom det markerar en tydlig gräns för vad man inte vill, inte ställer upp på eller inte anser.

De flesta vet också hur svårt det kan vara att säga nej i olika situationer, vilket leder till att man plötsligt befinner sig i en sits som man inte alls vill vara i. Av någon anledning har nejet historiskt sett också varit svårtolkat i olika situationer, kanske för att vi inte vill uppfatta ett nej. Vi vill uppfatta ja och tolkar därför in ett ja, även om vi i många andra sammanhang skulle kunna uppfatta ett motstånd.

Hur säger vi då nej? Eller när borde vi uppfatta att någon säger nej? Några varianter att säga nej utan att faktiskt uttala ordet är:

  • Undvikande svar, eller att svara på något annat.
  • Avisande kroppsspråk, kanske möter vi inte den andras blick, vi stänger kroppen genom att sjunka ihop eller lägga armarna för bröstet (vilket förstås inte måste signalera nej, men kan göra det), kanske lämnar vi till och med rummet.
  • Hummande. Ibland är det väldigt ansiktshotande att säga något avvisande. För att undvika att vara avvisande hummar vi med, utan att mena ja.
  • Att inte svara alls. Icke-ja måste kunna uppfattas som nej. Får man inget uttryckligt ja, kan det vara läge att återigen förvissa sig om vad icke-svaret betyder.
  • Istället för att säga ordet nej säger vi tyvärr eller andra avvisande ord som förhoppningsvis är närliggande.

Vi kan också visa tveksamhet genom att:

  • Skratta till.
  • Avvakta med att svara (en paus uppstår).
  • Göra tvekljud eller staka oss innan vi säger något med mer substans.

Det kan vara jobbigt att ta emot ett nej. Därför finns också strategier som vi kan använda för att slippa få ett nej:

  • Kolla av läget lite innan vi lägger fram ett förslag eller ställer en fråga. Vi kanske frågar ”Vad ska du göra imorgon?” innan vi lägger fram ett förslag på en aktivitet vi hoppas på.  
  • Undvika tjat. Okej, ibland leder tjat till ett ja till slut, men är det faktiskt ett motvilligt ja vi är ute efter?

Att kommunicera med andra är komplicerat. Lika komplicerat som att säga nej, eller som att uppfatta ett nej. Men jag tror att vi kan bli lite bättre på att fånga upp också subtila signaler som avser vara nej. En person som lyssnar bör därför vara uppmärksam också på mer subtila signaler och godta dessa för det nej de försöker att vara.

feminism, interaktion, Okategoriserade

Identiteter som provocerar

Att få uttrycka vilken identitet man vill är en del av leva i ett demokratiskt samhälle. Man ska inte missgynnas på grund av vilken identitet man uttrycker. Diskrimineringslagen säger:

Diskrimineringslagen syftar till att motverka diskriminering och främja lika rättigheter och möjligheter oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder.

Ändå kan människor uppleva att det är väldigt provocerande när andra ger uttryck för sin identitet när den inte tillhör den absoluta normen. Jag var vegetarian under många år och när jag berättade det så kunde människor bli arga över detta mitt val. För att inte tala om när jag sa att jag valde att inte dricka alkohol. Det är små saker i det stora alltet, ändå upplevde jag att det kunde provocera mer än om jag sagt att jag slår ner människor på gatan under helgerna.

Hur man ser ut uttrycker något om ens identitet. Själv har det hänt att jag får höra (främst av män som skriver anonyma mejl) att det är svårt att avgöra om jag är kvinna eller man, baserat på mitt uttryck. Och det provocerar förstås att inte kunna könsbestämma mig!

På ett sätt är det förstås obegripligt. Å andra sidan är det inte konstigt alls. Det är identitetspolitik. Och är det något vi värnar om så är det vår identitet – men uppenbarligen också andras. Vi vill kunna sätta människor i rätt fack och om vi inte klarar det blir det förvirrande och jobbigt.

Normer är starka, inte minst våra binära normer som handlar om hur kvinnor och män ska eller bör vara. Att gå utanför normer är lätt eftersom de ofta är väldigt snäva. Men det är svårt eftersom det finns en uppfattning om att sådant beteende måste bestraffas. Att utmana normer är på individnivå därför något som kostar på.

Jag skulle vilja uppmana dig som läser att testa att utmana någon norm, för att se vad som händer. Vad för reaktioner för du? Att utmana normer leder till att normerna förändras. Och varför finns egentligen föreställningen om att endast kvinnor kan bära kjol? Även män tycker ju att det är ett fantastiskt praktiskt plagg. Varför kan inte också kvinnor ha helrakad skalle? Det är ju så skönt att slippa hår?

Varsågod! Ut i världen och gör underverk. I alla fall i det lilla.