Okategoriserade

Vinnarbeteende

För två år sedan skrev jag om det könade vinsthoppet, ni vet, det där lilla skuttet som företrädesvis kvinnliga längdskidåkare ägnar sig åt när de tar en pallplats i världscupen eller på ett mästerskap. De svenska kvinnliga skidåkarna har nu själva börjat ifrågasätta det där hoppet. Ganska ofta under den senaste säsongen har man hört att det uppstått diskussion för att de kvinnliga skidåkarna inte vill hoppa. Och nu verkar hoppandet faktiskt ha upphört, i alla fall i organiserad form.

Men det finns något med korrelationen glädje, fysiska uttryck och kön som jag funderat på. För visst är det fascinerande att kvinnliga åkare ofta förväntas bete sig på ett visst sätt när de vinner eller tar en pallplats. Många ser oftast väldigt glada ut. Någon gör en liten dans. En del skuttar till på eget bevåg. Jag uppfattar att de manliga skidåkarnas glädje inte lika ofta tar sig fysiska uttryck. Framför allt uppmanas de aldrig att skutta efter avslutat lopp (på stumma ben).

Den amerikanska åkaren Jessie Diggins har haft en monstersäsong och vunnit Tour de Ski i år. En av kommentarerna efter hennes vinst var att hon verkligen förtjänade det för att hon ”alltid är så glad”. Den uttryckta glädjen framstår här som viktig. Men förtjänade Martin Jonserud Sundby sina Tour de ski-vinster för att han alltid var så glad? Det är inget jag har hört i alla fall. Förtjänar man inte ofta sina resultat på grund av hårt arbete?

Jag vet att jag ofta själv kände att norska åkaren Marit Björgen hade en väldigt sportslig inställning i sitt tävlande. Ofta vann hon förstås. Men även om hon fick en mer diskret placering utanför pallen brukade hon göra en liten hälsnings- eller vinnargest vid målgång. Kanske för att visa att det är insatsen som räknas, kanske för att tacka och glädja dem som hejat på henne med en liten segergest. Hon uttryckte alltså glädje på ett sätt som jag uppfattade som sportsligt. Men hur många manliga skidåkare som oftast är framgångsrika men som gör ett dåligt resultat höjer näven när de glider in på en tolfte plats?

Det finns förstås olika kulturella förväntningar på kvinnor och män, på vad olika kroppar ska signalera. Medievetaren Anja Hirdman säger att våra känslor ”formas både av den teknologi vi använder och av hur berättandet om andra sker”. Bilden av kvinnliga och manliga skidåkare formas alltså av vad vi ser på exempelvis tv. Hon menar också att olika typer av känslor och attityder knyts till vissa kroppar genom helt vardagliga ”repetitiva representationer”. Om vi ser samma typ av yttringar om och om igen normaliseras de. Det är först när någon ifrågasätter eller bryter mot normerna som de kanske synliggörs. I det här fallet har svenska kvinnliga skidåkare satt ner foten, eller båda faktiskt, när det gäller hoppandet och därmed synliggjort en tydlig asymmetri.

Vem som var först med att vilja att de kvinnliga åkarna skulle hoppa vet inte jag. Var det skidåkarna, medierna eller skidförbundet som uppmuntrade till aktiviteten? Alldeles oavsett blev hoppandet av någon anledning en förväntad rutin, som inte alls återfanns bland de manliga åkarna. Borde vi inte hoppas (jaja) på att få se mer uttryckt glädje också från manliga skidåkare? Jag minns kanadensiska skidåkaren Alex Harvey, som åtminstone brukade spela lite luftgitarr med skidorna efter en vinst. Men i övrigt så får man vara glad om det åtminstone dyker upp ett leende. (Okej, i helgen kom två schweiziska herrar i teamsprinten upp på pallen och de visade verkligen upp stor glädje. Det var riktigt kul att se!)

Frågorna är kanske: Vem FÅR (eller upplever sig få) uttrycka glädje över en seger eller en bra placering? Och vem känner sig tvungen att visa upp glädje i alla möjliga andra situationer?

Hirdman, A. (2018) Känslofyllda rum : den mediala socialiteten – att titta och beröras. Lund: Nordic Academic Press.