feminism, kropp

Går det att vara ”rätt”?

Med jämna mellanrum blossar det upp frågor om hur kvinnor i offentligheten ser ut. Det gäller både kvinnor som har sminkat sig för lite och kvinnor som har klätt upp sig för mycket. En kontenta verkar vara: Det går inte som kvinna att göra rätt.

När Isabella Lövin blev språkrör för Miljöpartiet fick hon snabbt höra att någon borde ha hjälpt henne att åtminstone få på sig lite mineralpuder. Tydligen ville offentligheten inte se en osminkad kvinna på en så högt uppsatt position. Helt nyligt fick också Ebba Busch kommentarer om val av klädsel i en partiledardebatt. I en dokumentär berättade Hillary Clinton om hur många dagar av sitt liv hon lagt på att bli uppsminkad och tillfixad för att passa in i det offentliga, trots att hon var helt ointresserad av sitt utseende på det sättet. Det var väl närmare ett år när hon summerade det.

Att vara queer ses ofta som något som utmanar maktordningar mellan könen eftersom det heterosexuella begäret ses som avgörande för manlig överordning. Men även här uppstår problem för kvinnor baserat på deras uttryck. Femme-kvinnor, det vill säga homosexuella kvinnor som har klassiskt feminina uttryck, kan anklagas för att de underkastar sig manlig underordning eftersom de ”gör kvinna” på ett sätt som är feminint, och därmed avsett för den manliga blicken. Men på samma sätt kan butch-kvinnor få veta att de, genom att anta uttryck som gör att de skulle kunna ses som manliga, söker få en överordnad position över kvinnor genom att få del av vad som annars skulle kunna ses som manliga domän eller möjliga maktpositioner.

Det man kan fundera över är om det är möjligt att som kvinna få en maktposition utan att dömas negativt på grund av sitt uttryck eller utseende. Finns det oantastliga kvinnliga uttryck? Antagligen finns det inget oantastligt. Men kan vi inte bara låta kvinnor få se ut som de vill utan att döma dem?