språk

Normhelveten

Svordomar kan vara en vattendelare när det handlar om vad som är okej. Vissa tycker att det är fult att svära, för andra är vissa typer av svordomar helt normala i vardagsspråket. Var går gränsen?

Jag hade en student som gjorde en liten studie om studenters uppfattningar om svordomar. Han frågade ett antal studenter om hur de uppfattade olika svordomar och andra fula ord. Det visade sig att de allra flesta tyckte att svordomar som är kopplade till religion (jävlar, fan, helvete) är helt oladdade. De som var av avvikande uppfattningar hade en koppling till kristen tro – och uppfattade således orden som fortfarande negativt laddade eller tabun i språket.

Och så är det, svordomar är kopplade till vad vi uppfattar som tabun i språket. Många svenskar har inte en starkt religiös tro och därmed förlorar religiösa ord i viss utsträckning sin laddning som tabuord.

Samtidigt finns det hos vissa en uppfattning om att orden ändå är fula, grova eller opassande i många sammanhang.

Under gymnastik-VM som sändes i SVT hösten 2022 använde kommentatorerna ibland svordomar för att förstärka hur de uppfattade vissa svåra moment och liknande. Exempelvis kom ett ”satan”. På twitter var det senare en person som jag tolkade som en äldre man som skrev till SVT för att uttrycka sin negativa åsikt om att man svär i SVT:s sportsändningar. En av kommentatorerna, den tidigare gymnasten Veronica Wagner, svarade då på tweeten genom att be om ursäkt och samtidigt säga att hon uppfattar ordet som snällt.

Vad som är fult och tabu i språket är under ständig förändring. Tidigare var det tabu att säga varg, och då omnämndes djuret istället som gråben. Lord Voldemort i Harry Potter är ett annat klassiskt exempel på något som inte får omnämnas och därför går han istället under beteckningen He-Who-Must-Not-Be-Named.

Jag vet personer som har småbarn nu som svär inför sina barn som att det inte är någon grej, vilket gör att barnen inte heller uppfattar orden som tabu. Om de inte uppfattar orden som tabu förlorar de också sin laddning och därmed blir de inte lika intressanta för barnen att själv uttala.

Själv har jag haft perioder där jag undvikit svordomar. Men jag tycker verkligen att de tillför något i språket. Inte minst som någon form av humormarkör. Samtidigt vet jag inte hur det uppfattas att jag svär, så jag undviker att göra det i vissa sammanhang (även om det är svårt).

Var normen för vad som uppfattas som olämpligt går just nu skiljer sig mellan olika grupper, men också mellan olika generationer.

Var går din gräns?

Annons

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s