språk

Tjaba, tjena

Jag har kommit på mig själv på sistone att hälsa människor med ett tja, eller ett tjena. Det har fått mig att fråga mig själv ”vem är jag egentligen?”.

För ett tag sen pratade jag med en kompis och hävdade då att jag nog aldrig skulle säga tja. I alla fall inte på ett seriöst sätt. Möjligen, möjligen lite skämtsamt, med en annan ton. Vi konstaterade båda att det känns lite hårt. Något som man säger för att låta lite tuff, eller som ett uttryck för maskulinitet.

Jag lyssnade precis på ett lite halvgammalt avsnitt av Språket i P1 (som jag ofta gör) där Henrik Rosenkvist hävdade att tjena främst används av män. Det är ju framför allt så klart en stereotyp som beskrivs i det avseendet, även andra kan också säga tjena. Möjligen.

Härom morgonen hälsade jag på en kollega. Hon sa tjena. Och då kom jag på att hon nog ganska ofta hälsar mig med just tjena. Så jag var tvungen att påpeka det. (Nu vet hon inte hur hon ska våga hälsa på mig längre.)

När jag lyssnar på mitt eget tja så säger jag det nog egentligen bara till andra kvinnor som jag betraktar som kompisar, och med en liksom mer kärleksfull ton snarare än en hård – som är den som jag främst ser som ett uttryck för maskulinitet. Tjena fungerar i lite fler avseenden.

Men sanningen är ändå att jag inte identifierar mig som en person som säger tjena och framför allt inte tja. Men det kan ju också vara så att jag är en man? Egentligen. Det skulle inte förklara någonting.

Annons

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s