feminism, kropp

Går det att vara ”rätt”?

Med jämna mellanrum blossar det upp frågor om hur kvinnor i offentligheten ser ut. Det gäller både kvinnor som har sminkat sig för lite och kvinnor som har klätt upp sig för mycket. En kontenta verkar vara: Det går inte som kvinna att göra rätt.

När Isabella Lövin blev språkrör för Miljöpartiet fick hon snabbt höra att någon borde ha hjälpt henne att åtminstone få på sig lite mineralpuder. Tydligen ville offentligheten inte se en osminkad kvinna på en så högt uppsatt position. Helt nyligt fick också Ebba Busch kommentarer om val av klädsel i en partiledardebatt. I en dokumentär berättade Hillary Clinton om hur många dagar av sitt liv hon lagt på att bli uppsminkad och tillfixad för att passa in i det offentliga, trots att hon var helt ointresserad av sitt utseende på det sättet. Det var väl närmare ett år när hon summerade det.

Att vara queer ses ofta som något som utmanar maktordningar mellan könen eftersom det heterosexuella begäret ses som avgörande för manlig överordning. Men även här uppstår problem för kvinnor baserat på deras uttryck. Femme-kvinnor, det vill säga homosexuella kvinnor som har klassiskt feminina uttryck, kan anklagas för att de underkastar sig manlig underordning eftersom de ”gör kvinna” på ett sätt som är feminint, och därmed avsett för den manliga blicken. Men på samma sätt kan butch-kvinnor få veta att de, genom att anta uttryck som gör att de skulle kunna ses som manliga, söker få en överordnad position över kvinnor genom att få del av vad som annars skulle kunna ses som manliga domän eller möjliga maktpositioner.

Det man kan fundera över är om det är möjligt att som kvinna få en maktposition utan att dömas negativt på grund av sitt uttryck eller utseende. Finns det oantastliga kvinnliga uttryck? Antagligen finns det inget oantastligt. Men kan vi inte bara låta kvinnor få se ut som de vill utan att döma dem?

feminism, språk

Feministiska nyord

Årets nyordslista är här, eller nysord som jag föredrar att kalla dem. Inte helt otippat handlar en hel del om corona. Men det fanns också några andra ord som jag intresserade mig lite extra för.

Jag gillade ordet cli-fi, som innebär ”konstnärlig genre som behandlar klimatfrågor”. Själv fick jag dock helt andra konnotationer av ordet och kanske har prefixet potential för andra typer av ord. Varför inte cli-liv (cliv?), livet med klitta?

Kanskeman, ”man som inte vill engagera sig fullt ut i ett förhållande”. Jag undrar om det intressant eller främst symptomatiskt att det är ett attribut som företrädesvis handlar om en man. Kommer ordet kanskekvinna också att bli vanligare? Eller är kvinnor bara bättre på att välja att antingen engagera sig eller att helt enkelt ärligt avsluta relationen? Skulle man också kunna använda ordet tvärtom? Alltså, en kanskeman är en man som kanske skulle kunna bli intressant att inleda en relation med, såvida det inte dyker upp någon bättre, kanske en kvinna.

I spåren av metoo, antar jag, har vi fått ordet intimitetskoordinator, ”person som arbetar inom film, tv och teater med att sexscener ska kännas trygga för skådespelarna”. Det är en roll jag tycker känns väldigt viktigt. Jag kan ofta känna obehag när jag ser en del scener på film och i tv-serier, eftersom jag undrar hur det gått till under inspelningen av dem.

Nu ska jag fundera över vilka ord jag vill börja använda eller introducera framöver.

feminism

Tack!

Det finns en sak som slår mig om och om igen: Vilka personer det är som verkligen är ovärderliga. De som lyssnar på ens idéer och tror på en, utan att döma eller säga nej. Som bara uppmuntrar en och lyfter en framåt. I min avhandling skrev jag i mitt tack:

Mitt största tack vill jag ändå ge alla som jag har mött genom åren och som har sagt ja. Ni som har accepterat mina förslag, konferensbidrag och ansökningar och som bjudit in mig i era sammanhang. Ni som bejakat mina idéer och med era uppmuntrande tillrop visat att ni trott lika mycket på projektet (och mig) som jag har gjort. Ni har alla bidragit till att göra mig till den akademiker jag är och fått mig att känna att jag hör hemma i det här sammanhanget. Det är också ni som får världen och utvecklingen att gå framåt!

Jag vill tacka alla dessa bejakande människor igen. Tack! Ni får världen att gå framåt.

feminism, interaktion, Okategoriserade

10 Budord

Jag har lyssnat på Känsligt läge med Klara Zimmergren när hon lyfter fram olika perspektiv på maskulinitet. Väldigt fin programserie måste jag säga. I det sista avsnittet har hon skrivit 10 budord till sin son. Jag tyckte att de var ganska bra, något att tänka på för att skapa bättre mansroller. Därför har jag skrivit ner dem här så att ni också kan få ta del av dem.

  1. Du skall icke ta den plats som inte är din att ta. Du och dina killkompisar äger inte en bar, en tågkupé, ett hopptorn på badplatsen eller en diskussion om sport på en middag. Utrymmet är allas. Hjälp till att fördela det rättvist.
  2. Du ska alltid ha koll på det du just sa landade. Ser människor konstiga ut, ledsna? Om ja, fråga om du har sagt nåt dumt. Du kommer få jättespännande feedback, jag lovar!
  3. Borsta tänderna ofta. Byt strumpor och lukta typ vanlig tvål. Jättemycket rakvatten kan vara frånstötande. Men lukten av vanlig tvål kommer få människor att vilja sitta nära dig. Det kanske inte kommer göra dig till en vinnare, men du vet ju heller inte om det är din framtida flickvän som drar sin stol närmre din bara för att hon gillar din tvåldoft så mycket.
  4. Förresten måste du inte vara en vinnare. Det verkar mest vara jobbigt. Medelmåtta är mer än okej. Det är dom flesta.
  5. Du skall icke avbryta nån. Jo, förresten. Avbryt mansplainande män som inte kan få stopp på sig själva.
  6. Du skall icke vara inomhus jämt. Var istället utomhus ofta. Snälla, du kan väl! Om du är ute mycket så kommer du fatta magin med den här planeten. Det är så mycket bättre än youtube, jag svär. Bli gärna fältbiolog, eller, nej, det behöver du förresten inte. Men du kan få en hund av mig, då kommer du ju ut. Men låt mig då slippa tjata om att du ska gå ut med hunden. Det kanske inte är så roligt för den att höra hur jobbig den är som måste ut och göra sina behov.
  7. Apropå utomhus, försök dra ner på saker som skadar naturen. Även om det ser coolt ut, smakar gott, kör snabbt, är snyggt och så vidare. Det är inte säkert att du är överordnad naturen. Allt verkar tyda på att människan trots allt inte var den vassaste kniven i lådan.
  8. Gråt mycket. Tyvärr är jag inte så bra på att visa dig hur man gör. Men kolla på din pappa, han kan. Öppna locket på tårburken du har där inne. Fyll på sen med nya tårar. Det ska va både gott och ibland kämpigt att leva. Det är lika bra du inser det.
  9. Hjälp dina polare att prata på riktigt. Skippa skryt och positioneringssnack. Fråga hur det känns. Ha kul ihop med varann! Men var där för varann också.
  10. Prata gärna skit om din morsa, men inte när jag hör.
feminism, humor, interaktion

Skrattet som subversiv kraft

Oftast har jag blivit väl bemött i vården. Men när det kommer till allt som har med menscykler att göra verkar primärvården tyvärr ofta oförmögen att vara konstruktiv.

Av olika orsaker ville min läkare att jag skulle sluta med p-piller. Jag förklarade att p-pillren tas mot endometriosisk smärta, det vill säga en monstruös motsvarighet till den variant som är vanligare. Samtalet gick därefter ungefär så här:

Han: Du kanske kan ta en värmekudde och bara försöka stålsätta dig mot smärtan.

Jag: (Paus) Hahhhahhahhaahahaa. Du har aldrig haft endometriosisk mensvärk va?

Det hade han så klart inte, han förklarade nyktert att det inte var fysiologiskt möjligt för honom att ha det. Han förklarade också att han inte hade för avsikt att förminska min upplevelse.

Jag erkänner att jag blev ställd över tipset. Jag visste inte hur jag skulle reagera, så jag skrattade. Gott. Och ganska länge. Att skratta åt människor som bemöter en på ett provocerande sätt kan nog upplevas provocerande i sig. Men har man inget annat smart drag på lut, fungerar det i alla fall som ett sätt att visa på det absurda i situationen. Jag har stålsatt mig mot olika typer av bemötanden i hela mitt liv. Tyst tagit emot. Uthärdat. Jag tror att skrattet kommer att få bli min nya strategi. Som subversiv kraft ska det inte underskattas.

Sen undrar jag förstås det uppenbara, om det är vanligt förekommande att man från vården för tipset att stålsätta sig mot monstruös smärta av olika slag? Om inte, varför är mensvärk något som man bara ska uthärda? Med eller utan värmekudde. Och är det verkligen inte att förminska människors upplevelse att säga till dem att bara stålsätta sig när de ligger på badrumsgolvet och skakar i konvulsioner?

feminism, interaktion, språk

Vill du ha en bild?

Tidigare har jag resonerat runt olika strategier man kan använda för att förvissa sig om människors önskningar innan man frågar eller erbjuder något, att sondera terrängen. Om du vill gå ut och äta med någon kanske du frågar ”vad ska du göra imorgon?” innan du går på själva godbiten. Allt för att undvika att få ett nej. Det kallas inom samtalsforskningen en presekvens, alltså något som föregår själva huvudnumret. I samtal är människor ofta duktiga på presekvenser eftersom de inte vill ha ett nej, och inte heller vill plåga andra med att tvingas tacka nej.

Den här samtalsstrukturen kan också underlätta att förstå oönskat dickpic:ande, som är mer eller mindre vanligt i människors (främst kvinnors) telefoner och inkorgar. I ett samtal hade man kanske inlett med att säga ”vill du se en grej” om man tänkt visa upp en bild. Men skickandet av dicpicks, när det är problematiskt, brukar normalt sett inte föregås av den typen av presekvenser. Istället förutsätts mottagaren gärna vill ha en dickpic, alternativt att avsändaren vill skapa någon form av överraskningseffekt. Det dyker upp en bild som man inte alls förväntat sig, och där sitter man med den i knät, utan att man önskat.

Är det alltså så att du har för avsikt att skicka någon en dickpic, vill jag gärna föreslå att du använder dig av en presekvens. ”Vill du ha en bild?”, kan förenkla livet för många, inte minst för alla som annars ofrivilligt får dessa skickade till sig. Men det skulle också förenkla för dem som trots allt blir anmälda för sexuella trakasserier för att de inte förmått stämma av mottagarens önskningar om att få en bild innan den skickats. Inom samtalsforskningen pratar man kanske inte så ofta om win-win, men här tycker jag det kan vara på sin plats.

feminism, interaktion, språk

Konsten att säga – och uppfatta – nej

Ordet nej är ett litet och ett stort ord. Litet eftersom det består av tre bokstäver. Stort eftersom det markerar en tydlig gräns för vad man inte vill, inte ställer upp på eller inte anser.

De flesta vet också hur svårt det kan vara att säga nej i olika situationer, vilket leder till att man plötsligt befinner sig i en sits som man inte alls vill vara i. Av någon anledning har nejet historiskt sett också varit svårtolkat i olika situationer, kanske för att vi inte vill uppfatta ett nej. Vi vill uppfatta ja och tolkar därför in ett ja, även om vi i många andra sammanhang skulle kunna uppfatta ett motstånd.

Hur säger vi då nej? Eller när borde vi uppfatta att någon säger nej? Några varianter att säga nej utan att faktiskt uttala ordet är:

  • Undvikande svar, eller att svara på något annat.
  • Avisande kroppsspråk, kanske möter vi inte den andras blick, vi stänger kroppen genom att sjunka ihop eller lägga armarna för bröstet (vilket förstås inte måste signalera nej, men kan göra det), kanske lämnar vi till och med rummet.
  • Hummande. Ibland är det väldigt ansiktshotande att säga något avvisande. För att undvika att vara avvisande hummar vi med, utan att mena ja.
  • Att inte svara alls. Icke-ja måste kunna uppfattas som nej. Får man inget uttryckligt ja, kan det vara läge att återigen förvissa sig om vad icke-svaret betyder.
  • Istället för att säga ordet nej säger vi tyvärr eller andra avvisande ord som förhoppningsvis är närliggande.

Vi kan också visa tveksamhet genom att:

  • Skratta till.
  • Avvakta med att svara (en paus uppstår).
  • Göra tvekljud eller staka oss innan vi säger något med mer substans.

Det kan vara jobbigt att ta emot ett nej. Därför finns också strategier som vi kan använda för att slippa få ett nej:

  • Kolla av läget lite innan vi lägger fram ett förslag eller ställer en fråga. Vi kanske frågar ”Vad ska du göra imorgon?” innan vi lägger fram ett förslag på en aktivitet vi hoppas på.  
  • Undvika tjat. Okej, ibland leder tjat till ett ja till slut, men är det faktiskt ett motvilligt ja vi är ute efter?

Att kommunicera med andra är komplicerat. Lika komplicerat som att säga nej, eller som att uppfatta ett nej. Men jag tror att vi kan bli lite bättre på att fånga upp också subtila signaler som avser vara nej. En person som lyssnar bör därför vara uppmärksam också på mer subtila signaler och godta dessa för det nej de försöker att vara.

feminism, interaktion, Okategoriserade

Identiteter som provocerar

Att få uttrycka vilken identitet man vill är en del av leva i ett demokratiskt samhälle. Man ska inte missgynnas på grund av vilken identitet man uttrycker. Diskrimineringslagen säger:

Diskrimineringslagen syftar till att motverka diskriminering och främja lika rättigheter och möjligheter oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder.

Ändå kan människor uppleva att det är väldigt provocerande när andra ger uttryck för sin identitet när den inte tillhör den absoluta normen. Jag var vegetarian under många år och när jag berättade det så kunde människor bli arga över detta mitt val. För att inte tala om när jag sa att jag valde att inte dricka alkohol. Det är små saker i det stora alltet, ändå upplevde jag att det kunde provocera mer än om jag sagt att jag slår ner människor på gatan under helgerna.

Hur man ser ut uttrycker något om ens identitet. Själv har det hänt att jag får höra (främst av män som skriver anonyma mejl) att det är svårt att avgöra om jag är kvinna eller man, baserat på mitt uttryck. Och det provocerar förstås att inte kunna könsbestämma mig!

På ett sätt är det förstås obegripligt. Å andra sidan är det inte konstigt alls. Det är identitetspolitik. Och är det något vi värnar om så är det vår identitet – men uppenbarligen också andras. Vi vill kunna sätta människor i rätt fack och om vi inte klarar det blir det förvirrande och jobbigt.

Normer är starka, inte minst våra binära normer som handlar om hur kvinnor och män ska eller bör vara. Att gå utanför normer är lätt eftersom de ofta är väldigt snäva. Men det är svårt eftersom det finns en uppfattning om att sådant beteende måste bestraffas. Att utmana normer är på individnivå därför något som kostar på.

Jag skulle vilja uppmana dig som läser att testa att utmana någon norm, för att se vad som händer. Vad för reaktioner för du? Att utmana normer leder till att normerna förändras. Och varför finns egentligen föreställningen om att endast kvinnor kan bära kjol? Även män tycker ju att det är ett fantastiskt praktiskt plagg. Varför kan inte också kvinnor ha helrakad skalle? Det är ju så skönt att slippa hår?

Varsågod! Ut i världen och gör underverk. I alla fall i det lilla.

arga män, feminism, forskning

Forskning om mejlsvar?

Det går ju att forska om nästan allt. En fundering jag har är om jag framöver skulle börja forska på de mejl jag får från olika människor som reagerar på nyhetsartiklar om min forskning. Företrädesvis är det arga män som känner sig nödgade att mejla mig och berätta olika saker. Jag tänkte lyfta upp ett mejl jag fick i somras, efter att Svenska Dagbladet skrivit en artikel om humor och humorforskning. Det är från ”Claes”.

”Claes” börjar: ”Hej, vem du nu är? Enl bilder som finns på dig, är det mycket svårt att urskilja om du är man, kvinna eller hen.”

Det här verkar besvära ”Claes” särskilt eftersom ”Detta förklarar också varför du yttrar dig ang kvinnors representation i TV rutan och hur vida man skrattar åt kvinnors skämt! Men herregud, det vet du väl att kvinnor alltid faller för män och då ofta över deras skämt också naturligtvis.” Det är tydligen så barn blir till. Eventuellt har ”Claes” missat biologilektionerna, bland annat.

”Claes” är dock inte färdig ännu utan avslutar: ”Lägg ner skitsnacket om genus!!! 95% av mänskligheten vet om de är män eller kvinnor. Den andra förvirrade 5%-en är inte normen för någonting mer än att de vet att de är annorlunda. Behöver inte kletas på övrig populationen.” Det som besvärar ”Claes” mest verkar således inte vara min forskning, utan hans tolkningar om mig utifrån mitt utseende.

Eftersom jag är på semester går ett automatiskt meddelande ut till ”Claes”. Där framgår att jag kommer att svara på hans mejl när jag är tillbaka. Det här upprör Claes så han svarar: ”Jag behöver inget svar från dig!!”

Jag tycker att det verkar skönt för ”Claes” att kunna säga ifrån utifrån sina behov om vilka mejl han önskar att få. Jag önskar att jag hade kunnat välja på samma sätt. Men nu kan jag inte det. Då kan jag lika gärna göra något bra av det. Och forskning är ju bra.

feminism, humor

Om jag varit man

Om jag varit man…

… skulle jag antagligen ha haft högre lön i mitt liv.

… skulle jag kanske fått mer cred för saker jag har gjort.

… skulle fler ha skrattat åt mina skämt.

… skulle jag kanske ha sluppit uppleva övergrepp.

… skulle jag eventuellt inte behöva fundera på mäns fysiska överlägsenhet över mig.

Ja, jag hade kanske hunnit bli legendarisk redan.

Men å andra sidan kunde jag ha varit ett riktigt svin med privilegier, som utsatt andra för aggression och arrogans.