forskning, humor, interaktion, Okategoriserade

Snygg och rolig – är det ens möjligt?

Kan man vara både snygg och rolig? Det är en fråga som fler än jag verkar ställa sig. Frågan har dock gjort sig mer och mer aktuell i mitt sinne på sistone. Särskilt som jag själv både är extremt snygg och obscent rolig (ja?!).

Många komiker har som sin grej att inleda med ett antal tjock- och fulskämt. ”Börja med dig själv” verkar vara principen. Och är man tjock, ful, oälskad eller skåning (?) så verkar det vara något att spinna vidare på. Ta upp dina nackdelar och gör humor av det. Men innebär det att det inte går att vara snygg och samtidigt rolig?

En del manliga komiker vittnar om att deras roll i skolan blev att vara klassens clown. Var man inte smart, snygg eller sportig fick man istället satsa på humor. Men för kvinnor verkar humor inte ge status på samma sätt, eftersom utseende är det högst värderade. Kanske är det traditionellt. Men vissa traditioner lever trots allt kvar mer eller mindre uttalat.

Kvinnliga komiker vittnar också om att de under stand-up-kurser har fått höra att de är för attraktiva för att framstå (antar jag) som roliga.

Så – går det att vara snygg och samtidigt rolig? Alltså på ett sätt där man kan försörja sig på det. Och är det olika för kvinnor och män?

Framför allt undrar jag: Går det att undersöka det här? Alltså de underliggande attityderna framför allt.

Hjälp!

forskning, humor, språk

Nyhetssatir – unga medborgares ”politiska språk”

Gästbloggare Joanna Doona diskuterar hur unga ser på nyhetssatiren, och att den möjliggör och fördjupar deras nyhetsintresse.

På många sätt speglar satiren den politiska kulturen i ett givet sammanhang – de makthavare, grupper och idéer som det anses vara okej att skämta om skiftar konstant, och tilltalet likaså. Subgenren nyhetssatir har blivit alltmer populär, särskilt sedan den börjat vända sig till en yngre publik. Nyhetssatiren kännetecknas av etermediernas nyhetsspråk, innehåll och form. Tidigare exempel i Sverige är exempelvis ”Snacka om nyheter” (SVT, 1995-2003) som vände sig till en bredare publik. I den nyare tappningen, i program som ”Svenska nyheter” i SVT (2018-), handlar satiren inte bara om det som nyheterna behandlar, utan även om själva genren nyheter. Denna nyhetssatir rör det som ofta kallas ”meta-frågor”, som:

  • Hur väljs nyheter ut?
  • Med vilka perspektiv rapporteras de? Vem får synas?
  • Vad ses som normalt, neutralt och oproblematiskt, och vad tas för givet?

Ibland oroar sig kritiker för att nyhetssatiren ska få unga att vända sig bort från de vanliga nyhetsprogrammen. Om nyhetssatiren är som ”godis”, när ska unga konsumera ”grönsaker”? Vad ska en medborgare konsumera för att betraktas som politiskt hälsosam?

Men detta, menar jag och många andra forskare, bygger på bristande förståelse för den unga publikens kompetens, kritiska förmåga och självständighet. Tack och lov finns det numera etablerade vetenskapliga metoder som hjälper oss studera vad det är unga får ut av nyhetssatiren. Istället för att anta eller gissa kan vi fråga dem! Efter mina intervjuer med unga mellan 18 och 35 år som regelbundet konsumerar nyhetssatir visar det sig att:

  • Unga som intresserar sig för nyhetssatir är också intresserade av nyheter. Det finns massvis av humorformer och underhållning att välja på idag. De som engagerar sig i nyhetssatiren är samhällsintresserade och därmed ofta flitiga nyhetskonsumenter. Självfallet gäller det inte varenda en – men så ser det också ut i befolkningen i stort.
  • Unga lär sig allteftersom och är därmed svåra att generalisera kring. De lär sig exempelvis mer och mer om hur en genre fungerar. Unga blir så kallat ”medie-läskunniga”, de lär sig förstå hur både vanliga nyheter och nyhetssatir produceras, hur de kan tolkas, samt vad kommersiella begränsningar för medieproduktion kan innebära.
  • Unga som konsumerar nyhetssatir upplever att den talar ”till dem” – att den fungerar som en slags pedagogisk, emotionell, och lekfull plats för politiska diskussioner.

De forskare som interagerar med unga genom intervjuer eller etnografiska undersökningar kan visa att unga upplever att nyhetssatiren talar ”deras språk” – inte minst i en bokstavlig betydelse, eftersom nyhetssatiren använder ett enklare eller mer förklarande språk än många nyhetsprogram gör. Unga befinner sig helt enkelt ofta i ett slags politiskt diskursivt underläge.

Unga vittnar nämligen om det som flera statsvetare och medieforskare pekat på de senaste åren: att det samtida nyhetsflödet är så pass brett, komplext, fragmenterat och kommersiellt styrt att det i många avseenden kräver ett heltidsengagemang. För att inte tala om en i vissa lägen: extrem kritisk förmåga! Politiker och andra eliter använder nämligen ofta ett språk som är noggrant utmejslat på olika sätt som försvårar förståelsen, som bygger på samma mekanik som reklamspråk, nämligen att det är skapat för att övertyga, snarare än att vara helt neutralt.

Unga medborgare kan uppleva att politikerna uttrycker sig på ett slags kodspråk, som ibland ses som manipulativt och otydligt. De vet att politikerna har professionella talskrivare och PR-folk och oroar sig för att de egna bristande erfarenheterna gör dem sämre på att ”avkoda” ett sådant språk. Fördelen med satirens form och innehåll, är att den kritiserar och skojar med den politiska retoriken på ett sätt som dämpar ungas egen osäkerhet inför de otydliga budskapen.

Därmed kan nyhetssatirikerna ses som guider eller kompisar som förklarar, kontextualiserar och ger perspektiv. Satirikernas metaforer, jämförelser och beskrivningar är viktiga för ungas förståelse av historiska förlopp, politikens intressenter och viktiga konfliktytor. På så sätt är satiren en kulturform som fördjupar ungas kunskap, snarare än att förleda den.

Joanna Doona, gästbloggare

forskning, humor

Humor som funktionshinderaktivism

Gästbloggare idag, Karin Ljuslinder.

Humor skapar möjligheter att utmana och ifrågasätta diskursiv hegemoni. Inom funktionshinderaktivism har humor har blivit ett vanligt medel för att försöka påverka mottagarna så att social och politisk förändring kan ske.

Humor och funktionshinder är ju ett omtvistat ämne. Humor betraktas vanligen som enkel underhållning, uppbyggd kring stereotyper och hegemoniska värderingar som bekräftar rådande ordning. Men har humor också potential att vara en social kommentar och en kritisk lins som skulle kunna bidra till en ökad social och politisk medvetenhet? I ett samhälle där den normativa förståelsen av funktionshinder är att det är en individuell, personlig tragedi så kan  användandet av humor framstå som kränkande och grymt och kombinationen av humor och funktionshinder som omöjlig. Men om man tittar lite närmare på begreppsparet så ser man att det är möjligt att skilja mellan ”disabling humor” (funktionsnedsättande humor) och ”disability humor” (funktionshinderhumor). ”Disabling humor” är när man skrattar åt en person för att den går, talar, ser ut på ett annat sätt än samhällets hegemoniska norm för kroppar och intellekt medan ”disability humor” är när humor används för att synliggöra begränsande, diskriminerande och nedsättande sociokulturellt skapade normer, strukturer, institutioner och beteenden. Humor som synliggör det som vid en första anblick kan framstå som självklart, naturgivet och därmed också taget för givet. Humorns verktyg kan ha samma kvaliteter som teoribaserade analysverktyg som till exempel dekonstruktion och perspektivbyte.

Idag finns det ett flertal personer med egna erfarenheter av funktionsnedsättningar som är stå-upp-komiker och som använder scenen i politiskt syfte för att bekämpa ojämlikheter och diskriminering. De menar att genom att använda sina personliga erfarenheter så tvingar de publiken att gå utanför sin politiskt korrekta comfort-zone av att artigt ignorera funktionsnedsättningen. Den normföljande publiken får möta ett funktionshinderperspektiv som den inte är bekant med.  På så sätt, menar de, framkallas skratt men också tankar och obekvämhet. Publiken konfronteras med sina förutfattade föreställningar och fördomar om vad funktionshinder är och betyder. Komikerna tar liksom in elefanten i vardagsrummet och använder medvetet humor för social kritik, aktivism och underhållning.

Fungerar det? Finns det en fördoms-upplösande potential i humor? Vilka är publikens reaktioner när de får möta ett perspektiv i humor som de inte är bekanta med?

Teoretiskt sett borde humortekniker kunna utmana hegemoniska diskurser om funktionshinder och öppna upp låsta sociala normer eftersom humor är uppbyggt av plötsliga överraskningar som lockar fram spontana skratt hos mottagarna. Humortekniker kategoriseras ofta i följande fyra grupperingar; oförenlighetstekniker, överraskningstekniker, falskt sken och överlägsenhetstekniker, där det  genomgående temat är att en förväntad diskurs plötsligt ställs på huvudet. Mottagaren är inte beredd på vändningen i tankebanan och förvåningen leder till skratt.

Skratt är dock inte detsamma som att det skapas nya sätt att tänka hos mottagarna. Ändå är det ganska vanligt att det talas i allmänna ordalag om humorns förmåga att väcka nya tankar. Men är det ingen som berättar hur det går till när nya  tankar uppstår.

Tänker gör vi alltid men om tankarna går i samma invanda upptrampade spår så når de sällan vårt medvetande. Vi är inte medvetna om att vi tänker helt enkelt. Men om något plötsligt oväntat får oss att haja till så skärps våra sinnen, vi spetsar öronen och blir medvetna om att vi tänker. Det är då möjligheten öppnas för nya tankar. Rent fysiologiskt går till så att det oväntade aktiverar hjärnans vakenhetsfunktion.  Den plötsligt ökade vakenhetsgraden kallas arousal, dvs höjd sinnesberedskap eller sinnesuppmärksamhet.

Och ja, jag vill tro att det fungerar, så jag tänker att jag går ut och testar hur personer med normföljande funktionalitet uppfattar och förstår funktionshinderaktivisthumor.

Karin Ljuslinder

Referenser

Berlyn, B. (1960). Conflict, arousal and curiosity. New York: McGraw-Hill.

Bingham, S. C., & Green, S. E. (2016). Aesthetic as analysis: Synthesizing theories of humorand disability through stand-up comedy. Humanity & Society, 40(3), 278-305.

Davis, L.J. (1995). Enforcing normalcy : disability, deafness, and the body. London: Verso.

arga män, feminism, forskning

Forskning om mejlsvar?

Det går ju att forska om nästan allt. En fundering jag har är om jag framöver skulle börja forska på de mejl jag får från olika människor som reagerar på nyhetsartiklar om min forskning. Företrädesvis är det arga män som känner sig nödgade att mejla mig och berätta olika saker. Jag tänkte lyfta upp ett mejl jag fick i somras, efter att Svenska Dagbladet skrivit en artikel om humor och humorforskning. Det är från ”Claes”.

”Claes” börjar: ”Hej, vem du nu är? Enl bilder som finns på dig, är det mycket svårt att urskilja om du är man, kvinna eller hen.”

Det här verkar besvära ”Claes” särskilt eftersom ”Detta förklarar också varför du yttrar dig ang kvinnors representation i TV rutan och hur vida man skrattar åt kvinnors skämt! Men herregud, det vet du väl att kvinnor alltid faller för män och då ofta över deras skämt också naturligtvis.” Det är tydligen så barn blir till. Eventuellt har ”Claes” missat biologilektionerna, bland annat.

”Claes” är dock inte färdig ännu utan avslutar: ”Lägg ner skitsnacket om genus!!! 95% av mänskligheten vet om de är män eller kvinnor. Den andra förvirrade 5%-en är inte normen för någonting mer än att de vet att de är annorlunda. Behöver inte kletas på övrig populationen.” Det som besvärar ”Claes” mest verkar således inte vara min forskning, utan hans tolkningar om mig utifrån mitt utseende.

Eftersom jag är på semester går ett automatiskt meddelande ut till ”Claes”. Där framgår att jag kommer att svara på hans mejl när jag är tillbaka. Det här upprör Claes så han svarar: ”Jag behöver inget svar från dig!!”

Jag tycker att det verkar skönt för ”Claes” att kunna säga ifrån utifrån sina behov om vilka mejl han önskar att få. Jag önskar att jag hade kunnat välja på samma sätt. Men nu kan jag inte det. Då kan jag lika gärna göra något bra av det. Och forskning är ju bra.

feminism, forskning, humor, interaktion

Konsten att vara en god publik

I min forskning undersöker jag hur och om människor kan framstå som humoristiska. Eftersom humor är något som görs gemensamt krävs det att någon skrattar för att kunna framstå som humoristisk. Det händer att jag får frågan om det är det enda som avgör om man kan framstå som humoristisk: att någon skrattar. Jag har själv svårt att komma på hur det skulle vara möjligt att framstå som humoristisk trots att ingen skrattar.

Jag tänker också på hur milsvid skillnad det är att ha människor i publiken som är med en och att ha människor som inte är med en (kanske emot en).

När jag själv håller i presentationer eller föreläser och människor förstår mina skämt, är med på mina exempel, nickar, skrattar, skrattar igen, skrattar så de viker sig och trillar av stolen, så känns det som att jag är on top of the world. Jag blir bättre. Jag tar mer sats för varje skämt. De tidigare har ju gått hem så varför skulle inte resten göra det. Jag har lyckats etablera mig som humoristisk och då kommer de att fortsätta att uppfatta mig som så.

Precis tvärtom blir det när publiken inte alls är med mig. Även om några skrattar och är med mig kan jag väldigt tydligt känna av när större delen av publiken inte är uppenbart välvilligt inställd. Och det gör mig sämre. Även om jag fortsätter att försöka tar jag inte lika mycket sats. Att ta stor sats innebär ett större fall när det inte riktigt… landar. Och det är vansinnigt obehagligt också med sociala fall.

På samma sätt tänker jag att det är för människor som utgör mitt forskningsmaterial. Företrädesvis är det kvinnor som misslyckas med sina skämt, så väl i tv-programmet Parlamentet som i Vinterstudion, när ingen skrattar åt deras skämt. Männen råkar inte ut för det alls i samma utsträckning.

Jag tänker på hur plågsamt det måste vara varje gång. Och detta på bästa sändningstid. Men jag tänker också på hur svårt det måste vara att känna sig rolig och ge sig på att försöka skämta igen.

Och det är så vi skapar humoristiska och mindre humoristiska personer. Genom att välja att skratta eller att välja att inte skratta. För ja, det är också ett val. Vi väljer att vara med och bidra till härlig och humoristisk stämning, eller vi väljer att avböja att vara med.

Tänk på att det nästa gång du tänker framstå som icke-välvillig när du ingår i en publik, eller nästa gång du underlåter dig att skratta åt ett skämt – vad det gör med människor. Vill du göra dem bättre? Eller vill du göra dem sämre? Det är faktiskt du som lyssnar som i stor utsträckning avgör det.

forskning, humor, interaktion, språk

Avvisandet som superkraft

När någon skämtar hör det till god ton att skratta åt skämtet. Ibland skrattar vi till och med även om vi inte förstår eller uppskattar skämtet. Allt för att bidra till den goda stämningen.

Jag har upplevt att män tenderar att inte vara lika villiga att skratta när jag skämtar. Nej, inte alla män. Men betydligt fler män än kvinnor. Det händer att jag använder samma beteende tillbaka mot dessa män. Ibland har det fått förträffligt explicita effekter. De har reagerat.

Två gånger har män sagt till mig: ”Du skrattar aldrig åt mina skämt.” Och det har varit sant. Jag tycker ändå det är intressant att de har noterat och valt att kommentera det hela samtidigt som de inte verkat reflektera över om deras skämt varit tråkiga eller dåliga, eller runt sitt eget beteende gentemot mina skämt. Jag undrar om det också upplevs som extra provocerande att jag inte skrattar eftersom jag är kvinna. En förväntning som ofta finns på kvinnor är att de ska vara stödjande i samtal, bland annat genom att skratta åt andras skämt.

Den här avvisande strategin som jag ibland använder har nu kommit att bli vida känd i vissa kretsar runt omkring mig. Andra har intresserat sig för att ta efter den. Vissa med stor förfäran och i behov av råd. Hur gör man för att vara avvisande? Det är ju otroligt provocerande och direkt obehagligt. Särskilt när man är van vid att vara den som bidrar till god stämning.

Och ja, det är svårt, det ska jag inte sticka under stol med. Men det råkar vara min superkraft.

En del undrar också om det verkligen är värt det för mig att framstå på ett så ofördelaktigt sätt (som en bitch). För det är knappast till min fördel att vara så här avvisande –  tvärtom, faktiskt. Men jag kan meddela att jag inte gör det för att framstå till min fördel, utan för att framföra ett budskap. Budskapet är: ”Om du inte bekräftar mig tänker jag inte heller bekräfta dig.” Budskapet har bevisligen ibland gått fram. Det har visat sig att det är vansinnigt obehagligt att inte bli bekräftad. Lärdomen borde ha varit: ”Jag borde själv bli bättre på att bekräfta andra.” Men jag tror främst att de har tyckt att jag är en bitch/idiot/valfritt annat epitet. Så är det ofta när en bryter mot normer.

Så här kommer mina bästa råd:

  • Bidra med din bekräftelse när andra skämtar (såvida skämten inte är olämpliga på ett eller annat sätt, eller om människan i fråga inte är en bekräftare själv – så klart)

Men när människor förtjänar att bli avvisade:

  • Var hård
  • Fyll dina tankar med något annat än nuet, för att ta bort fokus på den obehaglig stämningen
  • Tänk på att personen framför dig har gjort exakt samma sak mot dig
  • Arbeta med neutrala ansikten och testa framför spegeln
  • Öva på personer i din omgivning

Ge er nu ut i världen och gör sociala experiment! Var bekräftande och se vad det ger. Var avvisande när så krävs. Notera skillnader. Se om du får reaktioner. Rapportera sen tillbaka till mig.