feminism, humor

Om jag varit man

Om jag varit man…

… skulle jag antagligen ha haft högre lön i mitt liv.

… skulle jag kanske fått mer cred för saker jag har gjort.

… skulle fler ha skrattat åt mina skämt.

… skulle jag kanske ha sluppit uppleva övergrepp.

… skulle jag eventuellt inte behöva fundera på mäns fysiska överlägsenhet över mig.

Ja, jag hade kanske hunnit bli legendarisk redan.

Men å andra sidan kunde jag ha varit ett riktigt svin med privilegier, som utsatt andra för aggression och arrogans.

Annonser
humor, interaktion, språk

Får en skämta om vad som helst?

Jag fick ett läsarbrev där en kille undrade om en får skämta om vad som helst. Därför tänkte jag att jag skulle resonera lite om hur det är med den saken.

Han skrev:

Kom nyligen i konflikt med en klasskompis om vad man får skämta eller ”driva” om och hon tog väldigt illa upp.

Är det okej att skämta om vad som helst vänner emellan? T.ex. om jag med mina närmaste vänner hänger en kväll hos mig, vi alla känner ju varandra och vet ju att ingen kommer ta illa samt kan ju inga andra höra det vi skämtar om och ta illa upp – är det okej då?

Kort sagt kan man väl säga: det är lite komplicerat, det här med humor. På flera nivåer.

Att skämta innebär på olika sätt att utöva makt.

Ett problem med humor är att man aldrig med säkerhet kan veta hur någon annan kommer att motta något som man menar som ett skämt. Mellan nära vänner är det så klart lättare eftersom man oftast utgår från att andra menar väl. Men man kan aldrig veta hur människors dagsform är. Vissa dagar kan ju vara känsligare än andra. Att din klasskompis tog väldigt illa upp säger ju också något om att man kan ha olika upplevelser om saker.

När man skämtar med hård jargong inom en grupp kan det hända att en person känner sig mer utsatt om den återkommande får skämt riktat mot sig. Humor används ofta som social kontroll, det vill säga för att stävja eller förstärka olika beteenden. Skämt kan därför upplevas som grupptryck.

Humor är också svårt eftersom man ibland säger saker som man menar fast skämtsamt. Den som blir utsatt för skämtet kan också känna av detta, eller åtminstone bli osäker på vad skämtaren egentligen menade. Var det allvar eller skämt?

Att man kan skämta om alla ämnen betyder inte att man bör skämta hur som helst. Rasistiska, sexistiska och homofoba (osv.) skämt är alltid problematiska eftersom  skämten är på bekostnad av sociala grupper som inte är privilegierade. Den som skämtar kan därmed uppfattas som rasist, sexist eller homofob. Ibland med rätta.

Även om ingen annan än den egna gruppen hör skämten så bidrar skämtandet till att odla eller förstärka en kultur eller olika föreställningar. Man vet aldrig hur andra kommer att föra vidare skämten eller de olika föreställningarna.

Låt säga att ni i er grupp återkommande skämtar om en annan persons utseende. Även om det är på skämt så kan gruppens föreställningar om personens utseende påverkas och i slutändan synen på personen och kanske beteenden som vänds mot personen. Inomgruppsligt skämtande betyder inte nödvändigtvis att det inte når andra.

Med det sagt kan det också finnas anledning att inte skratta med eller skämta om vad som helst. Ibland kan det vara nödvändigt att markera att skämt inte är okej, även om man inte själv tar illa vid sig, för att det bidrar till en syn på andra människor som inte bör uppmuntras.

Så svaret på frågan om vad man får skämta om, är inte helt enkel. Alla har olika erfarenheter och förutsättningar i livet vilket innebär att ett skämt som uppfattas som harmlöst för en person kan bli jobbigt för en annan. Jag tycker alltid att man ska vara lite försiktig när det gäller humor och framför allt hålla lite koll på hur skämt mottas eller förs vidare. Om någon tar illa upp kan det ju vara läge att be om ursäkt och förändra sitt beteende. Särskilt viktigt är det i grupper.

Ett annat alternativ är att vända skämten mot sig själv, eftersom det visar på självdistans och oftast är lättare att skratta åt.

 

feminism, humor, språk

Skratt på burk

Burkskratt är det ultimata beviset på vikten av att någon skrattar för att ett skämt också ska uppfattas som roligt. Om andra skrattar så blir det kul, dessutom leder det till att också vi skrattar.

Jag säger det här ganska ofta, jag kommer att säga det igen. Det är viktigt att någon annan skrattar när man skämtar för att kunna framstå som rolig. Att ingen skrattar betyder inte att skämtet inte är roligt, det kan mycket väl vara både smart och kul. Men det framstår inte som roligt så länge ingen annan skrattar.

Återkommande möter främst kvinnor som skämtar motstånd i olika tv-program, därför att ingen skrattar åt deras skämt. När jag uttalar det här – som är ett forskningsresultat – verkar det ställa till problem i mångas huvuden. En del verkar förstå det som att det beror på att kvinnan inte är tillräckligt rolig. Men så är det ju inte alls nödvändigtvis. Det finns många anledningar till att andra inte skrattar. En är att de inte vill bidra med sitt skratt, eller att de inte hängde med i att det var ett skämt för att de inte lyssnade ordentligt. Människor kan också undvika att skratta åt skämt som de uppfattar är stötande, även om det inte verkar vara fallet med de samtal jag har tittat på.

Ofta skrattar vi utan att något är direkt roligt, för att vara med och bidra till en god stämning. Jag vet många som uttryckligen säger att de skrattar även om de inte uppfattar att något är roligt. De gör det för att de själva tycker att det är stötande att inte skratta. Det är artigt och uppoffrande att bidra till den goda stämningen. Inte sällan gör vi det genom att skratta.

Utifrån det synsättet skulle man ju kunna hävda att det är den som inte skrattar i sociala sammanhang som beter sig mindre socialt bevandrat. Kanske till och med socialt ansiktshotande, eftersom det kan få den som skämtar att känna stort obehag och osäkerhet. Det är personen som inte skrattar som inte lyckas läsa de sociala koderna, eller som är ovilliga att bidra till god stämning. Det här synsättet lägger ansvar på den som inte skrattar, snarare än den som försökt skämta. Jag tycker att det kan vara ett rimligt ansvar att lägga på människor i sammanhang där syftet är att bidra till en härlig stämning, eller till exempel att underhålla en tv-publik.

Därför är burkskratt i exempelvis sitcoms och annan tv-humor ett väldigt talande exempel på hur viktigt det är med skratt, vilket skratt som helst. Varför upplever vi något som roligt? Jo, delvis för att andra skrattar. En sitcom utan burkskratt är en helt annan upplevelse. Antagligen inte alls lika rolig.

Ett studiosamtal där det ska se ut som att en grupp människor har ett trevligt samtal behöver alltså även människor som bidrar med skratt. Den som skrattar är den som bidrar. Den som inte skrattar gör det inte.

Några tips:

  • Skratta när andra försöker bidra till god stämning genom att skämta! (Ja, ni fattar, det här är liksom hela grejen).
  • Testa hur det känns att undvika att skratta åt någons skämt. Prova med någon ni känner, förslagsvis, och förklara efteråt varför. (Som sagt, det är inte oproblematiskt att underlåta sig att skratta).
  • Se om du kan upptäcka någon skillnad i hur stämningen blir när du skrattar jämfört med när du inte skrattar.
  • Ha alltid med dig lite burkskratt i fickan, ifall människor runt omkring dig inte är tillräckligt socialt bevandrade för att förstå att de ska skratta.
feminism, forskning, humor, interaktion

Konsten att vara en god publik

I min forskning undersöker jag hur och om människor kan framstå som humoristiska. Eftersom humor är något som görs gemensamt krävs det att någon skrattar för att kunna framstå som humoristisk. Det händer att jag får frågan om det är det enda som avgör om man kan framstå som humoristisk: att någon skrattar. Jag har själv svårt att komma på hur det skulle vara möjligt att framstå som humoristisk trots att ingen skrattar.

Jag tänker också på hur milsvid skillnad det är att ha människor i publiken som är med en och att ha människor som inte är med en (kanske emot en).

När jag själv håller i presentationer eller föreläser och människor förstår mina skämt, är med på mina exempel, nickar, skrattar, skrattar igen, skrattar så de viker sig och trillar av stolen, så känns det som att jag är on top of the world. Jag blir bättre. Jag tar mer sats för varje skämt. De tidigare har ju gått hem så varför skulle inte resten göra det. Jag har lyckats etablera mig som humoristisk och då kommer de att fortsätta att uppfatta mig som så.

Precis tvärtom blir det när publiken inte alls är med mig. Även om några skrattar och är med mig kan jag väldigt tydligt känna av när större delen av publiken inte är uppenbart välvilligt inställd. Och det gör mig sämre. Även om jag fortsätter att försöka tar jag inte lika mycket sats. Att ta stor sats innebär ett större fall när det inte riktigt… landar. Och det är vansinnigt obehagligt också med sociala fall.

På samma sätt tänker jag att det är för människor som utgör mitt forskningsmaterial. Företrädesvis är det kvinnor som misslyckas med sina skämt, så väl i tv-programmet Parlamentet som i Vinterstudion, när ingen skrattar åt deras skämt. Männen råkar inte ut för det alls i samma utsträckning.

Jag tänker på hur plågsamt det måste vara varje gång. Och detta på bästa sändningstid. Men jag tänker också på hur svårt det måste vara att känna sig rolig och ge sig på att försöka skämta igen.

Och det är så vi skapar humoristiska och mindre humoristiska personer. Genom att välja att skratta eller att välja att inte skratta. För ja, det är också ett val. Vi väljer att vara med och bidra till härlig och humoristisk stämning, eller vi väljer att avböja att vara med.

Tänk på att det nästa gång du tänker framstå som icke-välvillig när du ingår i en publik, eller nästa gång du underlåter dig att skratta åt ett skämt – vad det gör med människor. Vill du göra dem bättre? Eller vill du göra dem sämre? Det är faktiskt du som lyssnar som i stor utsträckning avgör det.

forskning, humor, interaktion, språk

Avvisandet som superkraft

När någon skämtar hör det till god ton att skratta åt skämtet. Ibland skrattar vi till och med även om vi inte förstår eller uppskattar skämtet. Allt för att bidra till den goda stämningen.

Jag har upplevt att män tenderar att inte vara lika villiga att skratta när jag skämtar. Nej, inte alla män. Men betydligt fler män än kvinnor. Det händer att jag använder samma beteende tillbaka mot dessa män. Ibland har det fått förträffligt explicita effekter. De har reagerat.

Två gånger har män sagt till mig: ”Du skrattar aldrig åt mina skämt.” Och det har varit sant. Jag tycker ändå det är intressant att de har noterat och valt att kommentera det hela samtidigt som de inte verkat reflektera över om deras skämt varit tråkiga eller dåliga, eller runt sitt eget beteende gentemot mina skämt. Jag undrar om det också upplevs som extra provocerande att jag inte skrattar eftersom jag är kvinna. En förväntning som ofta finns på kvinnor är att de ska vara stödjande i samtal, bland annat genom att skratta åt andras skämt.

Den här avvisande strategin som jag ibland använder har nu kommit att bli vida känd i vissa kretsar runt omkring mig. Andra har intresserat sig för att ta efter den. Vissa med stor förfäran och i behov av råd. Hur gör man för att vara avvisande? Det är ju otroligt provocerande och direkt obehagligt. Särskilt när man är van vid att vara den som bidrar till god stämning.

Och ja, det är svårt, det ska jag inte sticka under stol med. Men det råkar vara min superkraft.

En del undrar också om det verkligen är värt det för mig att framstå på ett så ofördelaktigt sätt (som en bitch). För det är knappast till min fördel att vara så här avvisande –  tvärtom, faktiskt. Men jag kan meddela att jag inte gör det för att framstå till min fördel, utan för att framföra ett budskap. Budskapet är: ”Om du inte bekräftar mig tänker jag inte heller bekräfta dig.” Budskapet har bevisligen ibland gått fram. Det har visat sig att det är vansinnigt obehagligt att inte bli bekräftad. Lärdomen borde ha varit: ”Jag borde själv bli bättre på att bekräfta andra.” Men jag tror främst att de har tyckt att jag är en bitch/idiot/valfritt annat epitet. Så är det ofta när en bryter mot normer.

Så här kommer mina bästa råd:

  • Bidra med din bekräftelse när andra skämtar (såvida skämten inte är olämpliga på ett eller annat sätt, eller om människan i fråga inte är en bekräftare själv – så klart)

Men när människor förtjänar att bli avvisade:

  • Var hård
  • Fyll dina tankar med något annat än nuet, för att ta bort fokus på den obehaglig stämningen
  • Tänk på att personen framför dig har gjort exakt samma sak mot dig
  • Arbeta med neutrala ansikten och testa framför spegeln
  • Öva på personer i din omgivning

Ge er nu ut i världen och gör sociala experiment! Var bekräftande och se vad det ger. Var avvisande när så krävs. Notera skillnader. Se om du får reaktioner. Rapportera sen tillbaka till mig.

feminism, humor

Vad var det jag sa?

Det som nästan är det värsta med att se Grotescos Ladies Night är att jag (och många andra säkert) hade kunnat berätta om de här maktstrukturerna redan när jag var 15 år. För jag såg redan då att det var problem varje gång jag som tjej skulle vara rolig i en grupp med både tjejer och killar. Tjejer skrattade och killar satt tysta. Alltså verkligen avvisande tysta. Jag sa till och med att jag som kvinna aldrig skulle kunna bli komiker, för att det krävs en man för att få andra att skratta.

En sak som jag kan känna ger mig kraft är att jag redan då förstod att det inte handlade om mig. Det var inte mig eller mina skämt det var fel på. Något var fel hos mottagaren.

Men ofta spelar inget någon roll att en eller några kvinnor berättar om något som hon eller dom upplever om och om igen. Det spelar ingen roll eftersom det inte blir sant bara för att dessa kvinnor upplever det. Inte förrän väldigt många kvinnor säger det exakt samtidigt, som med #metoo. Alternativt är det som krävs att det är en eller flera män som säger det, först då blir det legitimt – som exempelvis när Grotesco gör satir om maktstrukturerna i humor.

Samma mönster ser jag så ofta när det gäller feministiska frågor av alla slag, alltså att det får större genomslag när det är män som problematiserar något. Är inte det i sig en maktstrukturell fråga om något? När män talar så lyssnar alla. När kvinnor talar lyssnar förhoppningsvis i alla fall andra kvinnor.

Och vad spelar det för roll men jag säger det ändå: Vad var det jag sa, då när jag var 15 år?

Lyssna på när jag pratar om maktstrukturer i humor i P4 Västerbotten.