feminism, idrott

Det könade vinsthoppet

VM i längdskidor i Seefeld är slut. Det har vinstskuttats färdigt.

Efter varje medaljplats damåkarna tar ska de vinsthoppa framför kamerorna. Hopp upp i luften, glada miner. Kanske blir det två skutt om det första är för osynkat.

Sen är det herrarnas tur att göra ett vinstskutt. Eller? Nej, herråkarna står stadigt kvar på marken när medaljörerna ska fotograferas.

Varför denna uppenbara skillnad i förväntad handling efter vinst?

Jag tror att killarna måste börja hoppa. Annars får vi lägga ner hoppandet.

feminism, idrott, språk

Sköna karaktärer

Jag har följt ganska mycket vintersport under i alla fall 10 år och mer intensivt under de senaste två. En sak som jag har funderat på under åren är hur man pratar olika om kvinnliga och manliga åkare.

Inte minst, minns jag för fyra år sen hur en manlig skicross-åkare som grinade illa och ändå tog sig till start, kallades för ”riktig tuffing som kör skadad”. I damernas race bara minuter innan hade en kvinnlig åkare grinat illa, varpå hon omnämndes som att hon ”låtsades ha ont”. Det blev en påtaglig skillnad i hur de omnämndes.

En annan sak jag har tänkt på är att manliga åkare inom olika grenar ofta kallas för sköna lirare, karaktärer och liknande. De omnämns vidare som viktiga i sin sport på grund av hur de är och vad de gör också utanför sina idrottsarenor.

Under de senaste dagarna, då alpin-VM pågår i Åre, tar giganten Linsey Vonn (USA) farväl av elitidrotten. Under samtliga intervjuer jag har hört har hon skojat friskt, om sig själv som mormor på världscup-cirkusen (I’m the grandma of the world cup, but now I pass it to Ilka”), om vad hon ska göra när elitkarriären är slut (”I can’t tell you that, that’s inapropriate” när hon syftade på att hon skulle återse sin pojkvän). Hon har också varit rapp att kommentera när hon fått för dålig respons från publiken (”What, that was pathetic, where’s the cheering?” när hon tackade sin familj och hurrandet uteblev). En person som skulle kunna ses som en skön karaktär, helt enkelt.

Förutom att hon varit störst under en ansenlig tid, kommit tillbaka efter skador, tagit fler världscupsegrar än någon annan kvinnlig alpin åkare, så borde hon, enligt mig kunna ses som en skön karaktär. Jag kan dock inte säga att jag har uppfattat att man medialt har pratat om henne på det sättet. Istället har jag hört mycket om att hon förvisso alltid är trevlig och tar sig tid, men också har tendenser till diva-later.

Så jag funderar lite på vem som egentligen får vara en skön karaktär? Vem kan vara det och vem får cred för att vara det?

feminism, idrott

När är en feminist?

Går det att pådyvla andra en feministisk identitet och sedan påtala att det de gör är problematiskt utifrån feministiska idéer?

Jodå, det går alldeles utmärkt. Jag har precis läst en vetenskaplig artikel som undersökt en blogg om och av ett gäng kvinnliga skejtare; hur de representerar sig själva på bloggen genom bild, video och text (1). Skejtarna har inte någon uttalad feministisk agenda men artikelskribenterna tillskriver dem ändå en sådan.

Argumenten för att skejtarna har en implicit feministisk eller politisk agenda är bland annat att de endast visar upp kvinnliga skejtare i bild och text på bloggen, att gänget känt sig stärkta ju fler kvinnor som anslutit sig till dem samt att vissa vuxit upp och lärt sig skejta med killar och sett sig själva som pojkflickor.

Den första tanke som slår mig är: Sen när måste det vara feministiskt att endast visa upp kvinnor? Det om något stärker väl synen på mannen som norm. I hur många sammanhang visas inte endast män upp utan att för den sakens skull tillskrivas specifikt manspolitisk eller vad det nu skulle kunna kallas, maskulinism?

I många avseenden representerar sig kvinnorna på ett sätt som kan sägas vara könsöverskridande eller alternativt, sett till feminina ideal. Jag misstänker att det är hela anledningen till att de uppfattas som feministiska. Men kanske är de bara så radikala att de bara vill vara sig själva för en liten stund?

Ibland visar de dock upp traditionellt feminina sidor, som att någon bär bikini på bild. Det uppfattas då som problematiskt att skejtarna ”saknar feministisk medvetenhet”. Eh, ja? Det är väl tillåtet. För alla.

Dessa icke-feminister blir alltså först pådyvlade en feministisk agenda och beskrivs sedan som problematiska i sin attityd när de ibland ger uttryck för traditionellt feminina ideal?

Jag undrar hur lätt det är att leva i den här världen utan att ge uttryck för hegemoniska ideal? Går det att göra det utan att övervaka varje ord en säger, varje klädesplagg en tar på sig eller varje handling en utför? Jag har svårt att tro det. Och alldeles oavsett verkar det vara ett ganska jobbigt sätt att leva på.

Varför ska ett gäng kvinnor som gör det de älskar OCKSÅ tvingas bära upp vissa politiska idéer som de aldrig har sagt sig ägna sig åt? Det är obegripligt. Jag skulle säga att hela artikeln bygger på diskursen om att kvinnor som gör saker, särskilt om de gör det riktigt bra, också måste vara aktivistiska förebilder för andra kvinnor. Och det misstänker jag att det här gänget är oavsett. Men det finns ju alltid något en kan slå ner på.

Mest av allt känner jag mig förvirrad. Feminister har det jobbigt som det är. Hur ska vi kunna rekrytera till feminismen om det är så här svårt att vara icke-feminist.

Och när är en egentligen feminist?

(1) MacKay, Steph, och Christine Dallaire. 2013. ”Skirtboarder Net-a-Narratives: Young Women Creating Their Own Skateboarding (Re)Presentations”. International Review for the Sociology of Sport 48 (2): 171–95.
feminism, idrott, språk

Idrottande kvinnor som det språkligt avvikande

Idrott är ett område som generellt sett ligger efter vad gäller jämställdhet, på många olika plan. Men något som ofta slår mig när jag tittar på idrott är att språket också hänger efter och att det blir väldigt tydligt när kvinnor idrottar.

Några exempel är att många envisas om att prata om man-man-situationer, exempelvis inom längdskidåkning, trots att det helt uppenbart är kvinnor som är i situationerna.

Anja Pärson synliggjorde också köns-problematiken i språket under OS-kväll med Jessica och Anja (2018-02-19) när hon föredrog att kalla boben för en tvåkvinnobob, istället för tvåmansbob som den vanligen kallas.

Även i DN sågs Johan Esk omtala Stina Nilssons uppvisning under längdsprinten som en enmansshow. Se exemplet nedan. Jag misstänker här att andra ord hade kunnat fungera om en velat. Själv reagerar jag starkt på ordvalet.

DN 13 feb Enmansshow
DN.se 13 februari 2018

Ordlistor är annars ett klassiskt problemområde när det gäller representation av kön. Även här kan synen på kvinnliga idrottare skönjas när man i Svensk Ordbok exemplifierar mesig med mesig tjejfotboll i den senaste upplagan.

Mesig tjejfotboll
Svenska.se 20 februari 2018

Jag tycker det är besvärande när språket blir otillräckligt och i det här fallet väldigt exkluderande för kvinnor. Många av exemplen skulle kunna undvikas bara en undviker ord som enmansshow. I andra fall kanske språket, och inte minst Svenska akademien, skulle behöva komma ikapp med sin syn på idrottande kvinnor.

Det finns kvinnor och män i denna värld, båda ägnar sig åt idrott. Vi behöver låta språket spegla denna verklighet.