interaktion

Livsmål – eller något för 2021?

Så här i slutet av året är det många som funderar över vad de har åstadkommit under året (hoppas jag). Framför allt brukar det vara aktuellt att formulera något om hur nästa år ska levas bäst, vad man ska fokusera på.

Killen som skrev om Den ädla konsten of not giving a fuck ger följande tips om hur du kan leva ditt liv, även om han menar att det är sådant han lärt sig i livet (det ska sägas att han knappt uppnått medelålder…). Delvis känns lärdomarna kanske självklara, men de kan ju vara värda att påminna sig om. Här är de i alla fall för den som behöver lite inspiration inför skrivandet av 2021 års nyårsvisioner:

  1. Börja tänka på pensionen tidigt
  2. Ta hand om hälsan
  3. Tillbringa inte tid med människor som inte behandlar dig väl
  4. Var god mot människor du bryr dig om
  5. Du kan inte få allt: rikta in dig på några få saker att bli bra på eller att fokusera din tid på
  6. Var inte rädd för att ta risker, du kan fortfarande förändras
  7. Du måste fortsätta att växa och utveckla dig själv
  8. Ingen vet vad fasen de håller på med, vänj dig vid det!
  9. Investera i din familj
  10. Var snäll mot dig själv, respektera dig själv!

Så jag ska fortsätta att inte veta ett skit om vad det är jag håller på med, samtidigt som jag kastar mig in i olika riskfyllda aktiviteter – men inte för många – och hoppas på att kunna fortsätta utvecklas. Jag försöker också vara snäll mot mig själv och mot andra – utom de som inte behandlar mig väl, för de människorna bör jag helt och hållet undvika.

Gott nytt språkfeministiskt år!

interaktion, språk

Livets frågesport

En av de stora frågorna i livet är väl ändå, hur formulerar man på bästa sätt en fråga? I akademin är grundbulten i vårt arbete ofta att kunna ställa bra frågor som också går att besvara. Till våra studenter. Till vårt forskningsmaterial.

Redan när jag skulle formulera den där inledande frågan var jag tvungen att göra avvägningar och fundera över ordval. Som man frågar får man svar, brukar det heta och därför är frågan högst avgörande för hur exempelvis ett samtal kommer att förlöpa. Så hur gör man då?

Frågor kan vara öppna eller styrda: En öppen fråga innebär att den som svarar har många möjligheter. Den kan inledas med ett hur, exempelvis. Sen finns det styrda frågor som ofta är ute efter en viss typ av svar. Inte sällan utformas de som ja/nej-frågor. Kanske får man veta bara precis det man vill veta, men kanske egentligen ingenting.

Ibland påstår människor saker istället för att fråga. Är det Lisbeth Salander som sitter på motsidan så kan det vara svårt att få något svar alls. Ett påstående är ingen fråga, även om också dessa ibland kan användas i försök att öppna upp för samtal. Risken är dock att den som påstår istället uppfattas som ointresserad.

Frågan är specifik till sin natur efter den så uppenbart kräver något av den som får frågan. Den kräver ett svar. Kanske är det därför det är så svårt att formulera frågor, för att man både vill ha något och kanske inte vara påträngande.

Att vara en god frågeställare handlar om att våga. Våga ställa de kanske lite obekväma frågorna. Frågorna som ingen annan vill ställa. Frågorna som får dig att framstå som opåläst. Frågorna som kanske inkräktar på någons integritet.

Och sen finns det vissa frågor som faktiskt kan vara livsviktiga: Hur mår du egentligen?

Så, vilka frågor ska du ställa idag?

feminism, interaktion, Okategoriserade

10 Budord

Jag har lyssnat på Känsligt läge med Klara Zimmergren när hon lyfter fram olika perspektiv på maskulinitet. Väldigt fin programserie måste jag säga. I det sista avsnittet har hon skrivit 10 budord till sin son. Jag tyckte att de var ganska bra, något att tänka på för att skapa bättre mansroller. Därför har jag skrivit ner dem här så att ni också kan få ta del av dem.

  1. Du skall icke ta den plats som inte är din att ta. Du och dina killkompisar äger inte en bar, en tågkupé, ett hopptorn på badplatsen eller en diskussion om sport på en middag. Utrymmet är allas. Hjälp till att fördela det rättvist.
  2. Du ska alltid ha koll på det du just sa landade. Ser människor konstiga ut, ledsna? Om ja, fråga om du har sagt nåt dumt. Du kommer få jättespännande feedback, jag lovar!
  3. Borsta tänderna ofta. Byt strumpor och lukta typ vanlig tvål. Jättemycket rakvatten kan vara frånstötande. Men lukten av vanlig tvål kommer få människor att vilja sitta nära dig. Det kanske inte kommer göra dig till en vinnare, men du vet ju heller inte om det är din framtida flickvän som drar sin stol närmre din bara för att hon gillar din tvåldoft så mycket.
  4. Förresten måste du inte vara en vinnare. Det verkar mest vara jobbigt. Medelmåtta är mer än okej. Det är dom flesta.
  5. Du skall icke avbryta nån. Jo, förresten. Avbryt mansplainande män som inte kan få stopp på sig själva.
  6. Du skall icke vara inomhus jämt. Var istället utomhus ofta. Snälla, du kan väl! Om du är ute mycket så kommer du fatta magin med den här planeten. Det är så mycket bättre än youtube, jag svär. Bli gärna fältbiolog, eller, nej, det behöver du förresten inte. Men du kan få en hund av mig, då kommer du ju ut. Men låt mig då slippa tjata om att du ska gå ut med hunden. Det kanske inte är så roligt för den att höra hur jobbig den är som måste ut och göra sina behov.
  7. Apropå utomhus, försök dra ner på saker som skadar naturen. Även om det ser coolt ut, smakar gott, kör snabbt, är snyggt och så vidare. Det är inte säkert att du är överordnad naturen. Allt verkar tyda på att människan trots allt inte var den vassaste kniven i lådan.
  8. Gråt mycket. Tyvärr är jag inte så bra på att visa dig hur man gör. Men kolla på din pappa, han kan. Öppna locket på tårburken du har där inne. Fyll på sen med nya tårar. Det ska va både gott och ibland kämpigt att leva. Det är lika bra du inser det.
  9. Hjälp dina polare att prata på riktigt. Skippa skryt och positioneringssnack. Fråga hur det känns. Ha kul ihop med varann! Men var där för varann också.
  10. Prata gärna skit om din morsa, men inte när jag hör.
feminism, humor, interaktion

Skrattet som subversiv kraft

Oftast har jag blivit väl bemött i vården. Men när det kommer till allt som har med menscykler att göra verkar primärvården tyvärr ofta oförmögen att vara konstruktiv.

Av olika orsaker ville min läkare att jag skulle sluta med p-piller. Jag förklarade att p-pillren tas mot endometriosisk smärta, det vill säga en monstruös motsvarighet till den variant som är vanligare. Samtalet gick därefter ungefär så här:

Han: Du kanske kan ta en värmekudde och bara försöka stålsätta dig mot smärtan.

Jag: (Paus) Hahhhahhahhaahahaa. Du har aldrig haft endometriosisk mensvärk va?

Det hade han så klart inte, han förklarade nyktert att det inte var fysiologiskt möjligt för honom att ha det. Han förklarade också att han inte hade för avsikt att förminska min upplevelse.

Jag erkänner att jag blev ställd över tipset. Jag visste inte hur jag skulle reagera, så jag skrattade. Gott. Och ganska länge. Att skratta åt människor som bemöter en på ett provocerande sätt kan nog upplevas provocerande i sig. Men har man inget annat smart drag på lut, fungerar det i alla fall som ett sätt att visa på det absurda i situationen. Jag har stålsatt mig mot olika typer av bemötanden i hela mitt liv. Tyst tagit emot. Uthärdat. Jag tror att skrattet kommer att få bli min nya strategi. Som subversiv kraft ska det inte underskattas.

Sen undrar jag förstås det uppenbara, om det är vanligt förekommande att man från vården för tipset att stålsätta sig mot monstruös smärta av olika slag? Om inte, varför är mensvärk något som man bara ska uthärda? Med eller utan värmekudde. Och är det verkligen inte att förminska människors upplevelse att säga till dem att bara stålsätta sig när de ligger på badrumsgolvet och skakar i konvulsioner?

forskning, humor, interaktion, Okategoriserade

Snygg och rolig – är det ens möjligt?

Kan man vara både snygg och rolig? Det är en fråga som fler än jag verkar ställa sig. Frågan har dock gjort sig mer och mer aktuell i mitt sinne på sistone. Särskilt som jag själv både är extremt snygg och obscent rolig (ja?!).

Många komiker har som sin grej att inleda med ett antal tjock- och fulskämt. ”Börja med dig själv” verkar vara principen. Och är man tjock, ful, oälskad eller skåning (?) så verkar det vara något att spinna vidare på. Ta upp dina nackdelar och gör humor av det. Men innebär det att det inte går att vara snygg och samtidigt rolig?

En del manliga komiker vittnar om att deras roll i skolan blev att vara klassens clown. Var man inte smart, snygg eller sportig fick man istället satsa på humor. Men för kvinnor verkar humor inte ge status på samma sätt, eftersom utseende är det högst värderade. Kanske är det traditionellt. Men vissa traditioner lever trots allt kvar mer eller mindre uttalat.

Kvinnliga komiker vittnar också om att de under stand-up-kurser har fått höra att de är för attraktiva för att framstå (antar jag) som roliga.

Så – går det att vara snygg och samtidigt rolig? Alltså på ett sätt där man kan försörja sig på det. Och är det olika för kvinnor och män?

Framför allt undrar jag: Går det att undersöka det här? Alltså de underliggande attityderna framför allt.

Hjälp!

interaktion, Okategoriserade, språk

Vad innebär det att be om ursäkt?

Att be om ursäkt är en stor konst. Men hur gör man det egentligen? Vad kan man be om ursäkt för? Och varför? Jag har spanat in två olika typer av ursäkter som jag vill resonera lite om.

Så här i corona-tider har det ju hänt en del framför videomöten som människor kanske önskat att de sluppit se. Jag tänker exempelvis på journalisten Jeffrey Toobin som under ett videomöte började sexchatta och sedan onanera utan att stänga av kameran. Han ska ha bett om ursäkt för detta i ett uttalande:

Jag gjorde ett pinsamt korkat misstag och trodde att jag inte hade kameran på. Jag ber om ursäkt till min fru, familj, vänner och kollegor. Jag trodde att jag hade stängt av ljudet. Jag trodde inte att någon på mötet kunde se eller höra mig.

Han ber om ursäkt för att han hade kameran och ljudet på, till fru familj, vänner och kollegor, men alltså inte för att han tyckte det var rimligt att under ett möte, om än i en paus, börja onanera.

Man kan alltså säga att han ber om ursäkt för andras upplevelser, men inte för det egna beteendet. Jag tycker att man ser det här en del i offentliga ursäkter, att man ber om ursäkt för andras reaktioner.

Frågan är alltså: Går det att be om ursäkt för andras reaktioner? Har inte människor rätt att att ha sina reaktioner i fred utan att någon annan ska be om ursäkt för det? Ursäkten borde väl ändå handla om det egna beteendet?

En annan typ av ursäkt är den där man helt enkelt säger förlåt och sen går vidare som om inget. Men om man ber om en ärlig ursäkt för ett beteende borde man väl också vilja visa att man är benägen att ändra sitt beteende.

Inom retoriken talar man om vikten av att människor har en grundläggande tillit till dig som talare, att du har ett ethos. Du behöver ett starkt ethos för att alls kunna få förtroende i olika frågor. Ethos bygger du upp och stärker på olika sätt, inte minst genom hur du beter dig och vad du säger. Om du kraschar ditt ethos måste du börja om från början. En variant är att göra en klassiskt pudel. I denna pudels kärna skulle jag säga att följande är springande punkter:

1. Erkännande: Jag har gjort fel.

2. Ånger: Jag ångrar mig.

3. Bot och bättring: Jag ska inte göra om det utan börja bete mig bättre.

Att be om ursäkt är en konst, och ibland kanske man behöver fundera över vad ursäkten har för syfte. I exemplen ovan kan ursäkten lätt upplevas som kosmetisk. Men om vi vill återupprätta vårt ethos, alltså återvinna ett förtroende, behöver vi visa att vi faktiskt inser att det var ett felaktigt beteende eller beslut, samt att vi har för avsikt att inte fortsätta med beteendet.

feminism, interaktion, språk

Vill du ha en bild?

Tidigare har jag resonerat runt olika strategier man kan använda för att förvissa sig om människors önskningar innan man frågar eller erbjuder något, att sondera terrängen. Om du vill gå ut och äta med någon kanske du frågar ”vad ska du göra imorgon?” innan du går på själva godbiten. Allt för att undvika att få ett nej. Det kallas inom samtalsforskningen en presekvens, alltså något som föregår själva huvudnumret. I samtal är människor ofta duktiga på presekvenser eftersom de inte vill ha ett nej, och inte heller vill plåga andra med att tvingas tacka nej.

Den här samtalsstrukturen kan också underlätta att förstå oönskat dickpic:ande, som är mer eller mindre vanligt i människors (främst kvinnors) telefoner och inkorgar. I ett samtal hade man kanske inlett med att säga ”vill du se en grej” om man tänkt visa upp en bild. Men skickandet av dicpicks, när det är problematiskt, brukar normalt sett inte föregås av den typen av presekvenser. Istället förutsätts mottagaren gärna vill ha en dickpic, alternativt att avsändaren vill skapa någon form av överraskningseffekt. Det dyker upp en bild som man inte alls förväntat sig, och där sitter man med den i knät, utan att man önskat.

Är det alltså så att du har för avsikt att skicka någon en dickpic, vill jag gärna föreslå att du använder dig av en presekvens. ”Vill du ha en bild?”, kan förenkla livet för många, inte minst för alla som annars ofrivilligt får dessa skickade till sig. Men det skulle också förenkla för dem som trots allt blir anmälda för sexuella trakasserier för att de inte förmått stämma av mottagarens önskningar om att få en bild innan den skickats. Inom samtalsforskningen pratar man kanske inte så ofta om win-win, men här tycker jag det kan vara på sin plats.

feminism, interaktion, språk

Konsten att säga – och uppfatta – nej

Ordet nej är ett litet och ett stort ord. Litet eftersom det består av tre bokstäver. Stort eftersom det markerar en tydlig gräns för vad man inte vill, inte ställer upp på eller inte anser.

De flesta vet också hur svårt det kan vara att säga nej i olika situationer, vilket leder till att man plötsligt befinner sig i en sits som man inte alls vill vara i. Av någon anledning har nejet historiskt sett också varit svårtolkat i olika situationer, kanske för att vi inte vill uppfatta ett nej. Vi vill uppfatta ja och tolkar därför in ett ja, även om vi i många andra sammanhang skulle kunna uppfatta ett motstånd.

Hur säger vi då nej? Eller när borde vi uppfatta att någon säger nej? Några varianter att säga nej utan att faktiskt uttala ordet är:

  • Undvikande svar, eller att svara på något annat.
  • Avisande kroppsspråk, kanske möter vi inte den andras blick, vi stänger kroppen genom att sjunka ihop eller lägga armarna för bröstet (vilket förstås inte måste signalera nej, men kan göra det), kanske lämnar vi till och med rummet.
  • Hummande. Ibland är det väldigt ansiktshotande att säga något avvisande. För att undvika att vara avvisande hummar vi med, utan att mena ja.
  • Att inte svara alls. Icke-ja måste kunna uppfattas som nej. Får man inget uttryckligt ja, kan det vara läge att återigen förvissa sig om vad icke-svaret betyder.
  • Istället för att säga ordet nej säger vi tyvärr eller andra avvisande ord som förhoppningsvis är närliggande.

Vi kan också visa tveksamhet genom att:

  • Skratta till.
  • Avvakta med att svara (en paus uppstår).
  • Göra tvekljud eller staka oss innan vi säger något med mer substans.

Det kan vara jobbigt att ta emot ett nej. Därför finns också strategier som vi kan använda för att slippa få ett nej:

  • Kolla av läget lite innan vi lägger fram ett förslag eller ställer en fråga. Vi kanske frågar ”Vad ska du göra imorgon?” innan vi lägger fram ett förslag på en aktivitet vi hoppas på.  
  • Undvika tjat. Okej, ibland leder tjat till ett ja till slut, men är det faktiskt ett motvilligt ja vi är ute efter?

Att kommunicera med andra är komplicerat. Lika komplicerat som att säga nej, eller som att uppfatta ett nej. Men jag tror att vi kan bli lite bättre på att fånga upp också subtila signaler som avser vara nej. En person som lyssnar bör därför vara uppmärksam också på mer subtila signaler och godta dessa för det nej de försöker att vara.

feminism, interaktion, Okategoriserade

Identiteter som provocerar

Att få uttrycka vilken identitet man vill är en del av leva i ett demokratiskt samhälle. Man ska inte missgynnas på grund av vilken identitet man uttrycker. Diskrimineringslagen säger:

Diskrimineringslagen syftar till att motverka diskriminering och främja lika rättigheter och möjligheter oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder.

Ändå kan människor uppleva att det är väldigt provocerande när andra ger uttryck för sin identitet när den inte tillhör den absoluta normen. Jag var vegetarian under många år och när jag berättade det så kunde människor bli arga över detta mitt val. För att inte tala om när jag sa att jag valde att inte dricka alkohol. Det är små saker i det stora alltet, ändå upplevde jag att det kunde provocera mer än om jag sagt att jag slår ner människor på gatan under helgerna.

Hur man ser ut uttrycker något om ens identitet. Själv har det hänt att jag får höra (främst av män som skriver anonyma mejl) att det är svårt att avgöra om jag är kvinna eller man, baserat på mitt uttryck. Och det provocerar förstås att inte kunna könsbestämma mig!

På ett sätt är det förstås obegripligt. Å andra sidan är det inte konstigt alls. Det är identitetspolitik. Och är det något vi värnar om så är det vår identitet – men uppenbarligen också andras. Vi vill kunna sätta människor i rätt fack och om vi inte klarar det blir det förvirrande och jobbigt.

Normer är starka, inte minst våra binära normer som handlar om hur kvinnor och män ska eller bör vara. Att gå utanför normer är lätt eftersom de ofta är väldigt snäva. Men det är svårt eftersom det finns en uppfattning om att sådant beteende måste bestraffas. Att utmana normer är på individnivå därför något som kostar på.

Jag skulle vilja uppmana dig som läser att testa att utmana någon norm, för att se vad som händer. Vad för reaktioner för du? Att utmana normer leder till att normerna förändras. Och varför finns egentligen föreställningen om att endast kvinnor kan bära kjol? Även män tycker ju att det är ett fantastiskt praktiskt plagg. Varför kan inte också kvinnor ha helrakad skalle? Det är ju så skönt att slippa hår?

Varsågod! Ut i världen och gör underverk. I alla fall i det lilla.

interaktion

Släpp sköna snubbar?

I helgen läste jag en krönika om en skön kille som kommit till insikt om sin oskönhet Jag har alltid trott att jag är en skön kille (Walden 2020), parallellt med självhjälpsboken Släpp snubbar – en feministisk självhjälpsbok (Suhinina 2019). Texterna korsbefruktade varandra på ett sätt som visar på att en ny, lite bättre framtid är möjlig.

Den sköna killen har insett att han kanske inte är så rolig att umgås med eftersom han inte orkar lyssna på andra utan bara är med i samtal när han själv får prata. I självhjälpsboken ställs ett antal frågor till läsaren att besvara angående relationer till män. Jag ska därför ställa några av dessa frågor här nedan och besvara dem med citat från krönikören och hans nya insikter. Frågor från boken i fetstil. Citat från krönikan i kursiv stil.

Vänskap

Hur fördelas talutrymme när du umgås med killkompisar? Får andra prata lika mycket som männen? Vad händer om du försöker ta plats? (s. 27)

Krönikören verkar ha kommit till insikt med att han loggar ut när andra pratar. I texten konstaterar man också att: Men det är ju hemskt när man märker att någon egentligen inte lyssnar utan bara laddar.

När andra försöker ta plats verkar reaktionen alltså bli tystnad, men kanske inte lyssnande. Krönikören fortsätter, i dialog med en psykolog han har kontaktat:

– Jag är i alla fall bra på att vara tyst.

– Det måste ju vara värt någonting. Lyssnar du under tiden?

– Det gör jag verkligen en liten stund. Sedan börjar tankarna driva och så får jag den där glasartade blicken. Har jag hört.

Hur mycket energi lägger du respektive dina killkompisar på er relation?  (s. 27)

Krönikören beskriver hur hans fru poängterar han glömt fråga sin vän om det nya jobbet.

– Jag visste inte att han hade ett nytt jobb!

– Exakt.

Inte nog med att den här mannen inte håller koll på sina vänner, frun har bättre koll på hans vänner. Det relationella ansvaret tycks alltså ha glidit över på en kvinna.

Är du rolig och smart i kvinnosällskap, men har svårt att komma till din rätt bland män? (s. 27)

/…/ Och att jag för alltid skulle vara fri att komma för sent till allt och ligga nedhasad under lunch- och mötesbord, sömndrucken och emellanåt okontaktbar – eftersom det räckte med att jag var där med min medfödda mysighet och sade någonting smart eller roligt ibland.

I sällskap med en man som nöjer sig med att dyka upp kan det vara svårt att ”komma till sin rätt”. Vem känner sig smart och rolig tillsammans med någon som ligger nedhasad under ett bord och är okontaktbar?

Känslomässigt arbete

Om du har män i din omgivning vars känslolägen påverkar dig, hur mycket känslomässigt arbete sköter du respektive de?  (s.23)

Jag tycker ju inte om alla andra människor, inte ens hälften av dem. Tänk om hälften av alla andra människor inte tycker om mig? Så kan det ju bara inte vara men tänk om.

Krönikören är kanske inte så förtjust i andra människor, men inser att han själv har ett behov av att vara gillad. Kanske finns också en vana hos andra människor att visa sin uppskattning mot honom även om han inte känner samma behov av att uppskatta andra.

Psykologen som krönikören tagit kontakt med har han känt sedan barndomen. Nu vill han veta om han är möjlig att tycka om. Hon försäkrar honom om att hon gillade honom, redan då.

Ofta är det så att både män och kvinnor helst vänder sig till kvinnor för att prata om känslor. Agerar du stödlinje för dina killkompisar utan att få någonting tillbaka? (s. 27)

Skribenten frågar psykologen:

– Tycker du om mig?

– Det gör jag verkligen, Andrev. Även om vi kanske inte känner varandra lika bra längre. 

– Vi växte ju upp i samma stad och rörde oss i ungefär samma krets och jag säger inte att jag har tänkt på det här i 25 år, men jag minns att jag plågades lite av att du verkade ha svårt för mig?

– Det hade jag verkligen inte!

– Ärligt nu.

– Nej! Alltså jag kunde väl kanske känna att du var lite svår att få kontakt med, men jag gillade dig.

Psykologen ger sitt stöd och bekräftar flera gånger att hon verkligen gillar och gillade honom. Även här verkar kontakten från den manliga parten ha varit ett problem tidigare.

Avslutning

Här har vi sett två sidor som mötts, som båda kan sägas visa på en föreställning om att män kanske inte är lika noggranna med att ta emotionellt, relationellt eller samtalsmässigt ansvar. Insikten börjar nu nå vissa män.

För dig, som likt mannen i krönikan, känner att du inte tar lika stort ansvar för relationer som människorna du relaterar till, kan det vara dags att vakna ur din dvala. Inte minst om människor runt omkring börjar tröttna. Det finns hjälp att få! Men belasta inte kvinnor i din omgivning i onödan, i alla fall inte om du inte har för avsikt att ge samma stöd tillbaka.