feminism, kropp

Under all denna kropp

Det är inte lätt att vara inneboende i en kropp. Särskilt inte i den här världen.

Under hela mitt liv har jag fått negativa kommentarer om min kropp eller mitt uttryck. Kommentarerna kommer fortfarande och handlar om allt från att jag misstas för man, att min klädsel är allt för normavvikande, eller att specifika attribut inte är till belåtenhet – t.ex för stora ögon, för smal/klen eller fel känslouttryck på foton.

Jag funderar ganska ofta på vad det här fyller för funktion.

En reflektion är att jag som kvinna alltid bör behaga. De som inte känner sig behagade och blir provocerade väljer att kommentera vad med mitt utseende som inte är till min fördel – för dem. Jag bör också bry mig om vad de tycker.

De negativa kommentarerna om kvinnors kroppar fyller också en annan väldigt tydlig funktion: Att förtrycka dem. Att aldrig låta dem tycka om sina egna kroppar. Att aldrig tillåta dem att vara nöjda. Att aldrig känna att de duger som de är. Vad skulle vi få för samhälle om kvinnor gick runt och tyckte om sina kroppar?!

Nu är jag en person som aldrig lagt ner mycket energi på att ha kroppskomplex. Det är klart att jag ibland önskat mig större muskler så att jag kunnat slå tillbaka när det behövts, men överlag är jag glad i den här kroppen. Den fungerar (alltså oftast…), den gör det den ska och jag försöker bejaka den genom att göra det jag kan – ge den kärlek.

Det här tror jag är otroligt provocerande. En kvinna som inte har kroppskomplex! Att jag bara vågar! Nu är det här inte något jag brukar vara öppen med, delvis för att det inte är helt socialt acceptabelt (vi kan väl se det som att jag kommer ut ur garderoben nu). Men jag brukar i alla fall inte kommentera min kropp negativt eller försöka dölja den. Snarare är jag nog typen som försöker skryta lite extra över biffiga axlar, oavsett om dessa utgör en sanning för andra eller ej. Jag tror att det här är provokation nog för att andra ska känna behov av att trycka till lite extra.

Jag må ha ett ganska tjockt pansar. Men också pansar krackelerar till slut. Tänk då på alla som går runt utan pansar.

Så jag vill gärna slå ett slag för tre saker:

  1. Det givna. Sluta kommentera andras kroppar och uttryck negativt! Det är bara sjukt onödigt.
  2. Markera mot andras utseendekommentarer, om möjligt.
  3. Börja gilla din kropp. Om det känns svårt, börja med något litet: en finger, en hand, en hel arm osv. Till slut har du kanske kommit hela vägen. Att inte gilla din kropp kommer faktiskt aldrig att hjälpa någon. Utom möjligtvis någon industri någonstans, men inte dig. Det är poängen.

 

Annonser