feminism, språk

Feministiska nyord

Årets nyordslista är här, eller nysord som jag föredrar att kalla dem. Inte helt otippat handlar en hel del om corona. Men det fanns också några andra ord som jag intresserade mig lite extra för.

Jag gillade ordet cli-fi, som innebär ”konstnärlig genre som behandlar klimatfrågor”. Själv fick jag dock helt andra konnotationer av ordet och kanske har prefixet potential för andra typer av ord. Varför inte cli-liv (cliv?), livet med klitta?

Kanskeman, ”man som inte vill engagera sig fullt ut i ett förhållande”. Jag undrar om det intressant eller främst symptomatiskt att det är ett attribut som företrädesvis handlar om en man. Kommer ordet kanskekvinna också att bli vanligare? Eller är kvinnor bara bättre på att välja att antingen engagera sig eller att helt enkelt ärligt avsluta relationen? Skulle man också kunna använda ordet tvärtom? Alltså, en kanskeman är en man som kanske skulle kunna bli intressant att inleda en relation med, såvida det inte dyker upp någon bättre, kanske en kvinna.

I spåren av metoo, antar jag, har vi fått ordet intimitetskoordinator, ”person som arbetar inom film, tv och teater med att sexscener ska kännas trygga för skådespelarna”. Det är en roll jag tycker känns väldigt viktigt. Jag kan ofta känna obehag när jag ser en del scener på film och i tv-serier, eftersom jag undrar hur det gått till under inspelningen av dem.

Nu ska jag fundera över vilka ord jag vill börja använda eller introducera framöver.

interaktion, språk

Livets frågesport

En av de stora frågorna i livet är väl ändå, hur formulerar man på bästa sätt en fråga? I akademin är grundbulten i vårt arbete ofta att kunna ställa bra frågor som också går att besvara. Till våra studenter. Till vårt forskningsmaterial.

Redan när jag skulle formulera den där inledande frågan var jag tvungen att göra avvägningar och fundera över ordval. Som man frågar får man svar, brukar det heta och därför är frågan högst avgörande för hur exempelvis ett samtal kommer att förlöpa. Så hur gör man då?

Frågor kan vara öppna eller styrda: En öppen fråga innebär att den som svarar har många möjligheter. Den kan inledas med ett hur, exempelvis. Sen finns det styrda frågor som ofta är ute efter en viss typ av svar. Inte sällan utformas de som ja/nej-frågor. Kanske får man veta bara precis det man vill veta, men kanske egentligen ingenting.

Ibland påstår människor saker istället för att fråga. Är det Lisbeth Salander som sitter på motsidan så kan det vara svårt att få något svar alls. Ett påstående är ingen fråga, även om också dessa ibland kan användas i försök att öppna upp för samtal. Risken är dock att den som påstår istället uppfattas som ointresserad.

Frågan är specifik till sin natur efter den så uppenbart kräver något av den som får frågan. Den kräver ett svar. Kanske är det därför det är så svårt att formulera frågor, för att man både vill ha något och kanske inte vara påträngande.

Att vara en god frågeställare handlar om att våga. Våga ställa de kanske lite obekväma frågorna. Frågorna som ingen annan vill ställa. Frågorna som får dig att framstå som opåläst. Frågorna som kanske inkräktar på någons integritet.

Och sen finns det vissa frågor som faktiskt kan vara livsviktiga: Hur mår du egentligen?

Så, vilka frågor ska du ställa idag?

interaktion, Okategoriserade, språk

Vad innebär det att be om ursäkt?

Att be om ursäkt är en stor konst. Men hur gör man det egentligen? Vad kan man be om ursäkt för? Och varför? Jag har spanat in två olika typer av ursäkter som jag vill resonera lite om.

Så här i corona-tider har det ju hänt en del framför videomöten som människor kanske önskat att de sluppit se. Jag tänker exempelvis på journalisten Jeffrey Toobin som under ett videomöte började sexchatta och sedan onanera utan att stänga av kameran. Han ska ha bett om ursäkt för detta i ett uttalande:

Jag gjorde ett pinsamt korkat misstag och trodde att jag inte hade kameran på. Jag ber om ursäkt till min fru, familj, vänner och kollegor. Jag trodde att jag hade stängt av ljudet. Jag trodde inte att någon på mötet kunde se eller höra mig.

Han ber om ursäkt för att han hade kameran och ljudet på, till fru familj, vänner och kollegor, men alltså inte för att han tyckte det var rimligt att under ett möte, om än i en paus, börja onanera.

Man kan alltså säga att han ber om ursäkt för andras upplevelser, men inte för det egna beteendet. Jag tycker att man ser det här en del i offentliga ursäkter, att man ber om ursäkt för andras reaktioner.

Frågan är alltså: Går det att be om ursäkt för andras reaktioner? Har inte människor rätt att att ha sina reaktioner i fred utan att någon annan ska be om ursäkt för det? Ursäkten borde väl ändå handla om det egna beteendet?

En annan typ av ursäkt är den där man helt enkelt säger förlåt och sen går vidare som om inget. Men om man ber om en ärlig ursäkt för ett beteende borde man väl också vilja visa att man är benägen att ändra sitt beteende.

Inom retoriken talar man om vikten av att människor har en grundläggande tillit till dig som talare, att du har ett ethos. Du behöver ett starkt ethos för att alls kunna få förtroende i olika frågor. Ethos bygger du upp och stärker på olika sätt, inte minst genom hur du beter dig och vad du säger. Om du kraschar ditt ethos måste du börja om från början. En variant är att göra en klassiskt pudel. I denna pudels kärna skulle jag säga att följande är springande punkter:

1. Erkännande: Jag har gjort fel.

2. Ånger: Jag ångrar mig.

3. Bot och bättring: Jag ska inte göra om det utan börja bete mig bättre.

Att be om ursäkt är en konst, och ibland kanske man behöver fundera över vad ursäkten har för syfte. I exemplen ovan kan ursäkten lätt upplevas som kosmetisk. Men om vi vill återupprätta vårt ethos, alltså återvinna ett förtroende, behöver vi visa att vi faktiskt inser att det var ett felaktigt beteende eller beslut, samt att vi har för avsikt att inte fortsätta med beteendet.

feminism, interaktion, språk

Vill du ha en bild?

Tidigare har jag resonerat runt olika strategier man kan använda för att förvissa sig om människors önskningar innan man frågar eller erbjuder något, att sondera terrängen. Om du vill gå ut och äta med någon kanske du frågar ”vad ska du göra imorgon?” innan du går på själva godbiten. Allt för att undvika att få ett nej. Det kallas inom samtalsforskningen en presekvens, alltså något som föregår själva huvudnumret. I samtal är människor ofta duktiga på presekvenser eftersom de inte vill ha ett nej, och inte heller vill plåga andra med att tvingas tacka nej.

Den här samtalsstrukturen kan också underlätta att förstå oönskat dickpic:ande, som är mer eller mindre vanligt i människors (främst kvinnors) telefoner och inkorgar. I ett samtal hade man kanske inlett med att säga ”vill du se en grej” om man tänkt visa upp en bild. Men skickandet av dicpicks, när det är problematiskt, brukar normalt sett inte föregås av den typen av presekvenser. Istället förutsätts mottagaren gärna vill ha en dickpic, alternativt att avsändaren vill skapa någon form av överraskningseffekt. Det dyker upp en bild som man inte alls förväntat sig, och där sitter man med den i knät, utan att man önskat.

Är det alltså så att du har för avsikt att skicka någon en dickpic, vill jag gärna föreslå att du använder dig av en presekvens. ”Vill du ha en bild?”, kan förenkla livet för många, inte minst för alla som annars ofrivilligt får dessa skickade till sig. Men det skulle också förenkla för dem som trots allt blir anmälda för sexuella trakasserier för att de inte förmått stämma av mottagarens önskningar om att få en bild innan den skickats. Inom samtalsforskningen pratar man kanske inte så ofta om win-win, men här tycker jag det kan vara på sin plats.

feminism, interaktion, språk

Konsten att säga – och uppfatta – nej

Ordet nej är ett litet och ett stort ord. Litet eftersom det består av tre bokstäver. Stort eftersom det markerar en tydlig gräns för vad man inte vill, inte ställer upp på eller inte anser.

De flesta vet också hur svårt det kan vara att säga nej i olika situationer, vilket leder till att man plötsligt befinner sig i en sits som man inte alls vill vara i. Av någon anledning har nejet historiskt sett också varit svårtolkat i olika situationer, kanske för att vi inte vill uppfatta ett nej. Vi vill uppfatta ja och tolkar därför in ett ja, även om vi i många andra sammanhang skulle kunna uppfatta ett motstånd.

Hur säger vi då nej? Eller när borde vi uppfatta att någon säger nej? Några varianter att säga nej utan att faktiskt uttala ordet är:

  • Undvikande svar, eller att svara på något annat.
  • Avisande kroppsspråk, kanske möter vi inte den andras blick, vi stänger kroppen genom att sjunka ihop eller lägga armarna för bröstet (vilket förstås inte måste signalera nej, men kan göra det), kanske lämnar vi till och med rummet.
  • Hummande. Ibland är det väldigt ansiktshotande att säga något avvisande. För att undvika att vara avvisande hummar vi med, utan att mena ja.
  • Att inte svara alls. Icke-ja måste kunna uppfattas som nej. Får man inget uttryckligt ja, kan det vara läge att återigen förvissa sig om vad icke-svaret betyder.
  • Istället för att säga ordet nej säger vi tyvärr eller andra avvisande ord som förhoppningsvis är närliggande.

Vi kan också visa tveksamhet genom att:

  • Skratta till.
  • Avvakta med att svara (en paus uppstår).
  • Göra tvekljud eller staka oss innan vi säger något med mer substans.

Det kan vara jobbigt att ta emot ett nej. Därför finns också strategier som vi kan använda för att slippa få ett nej:

  • Kolla av läget lite innan vi lägger fram ett förslag eller ställer en fråga. Vi kanske frågar ”Vad ska du göra imorgon?” innan vi lägger fram ett förslag på en aktivitet vi hoppas på.  
  • Undvika tjat. Okej, ibland leder tjat till ett ja till slut, men är det faktiskt ett motvilligt ja vi är ute efter?

Att kommunicera med andra är komplicerat. Lika komplicerat som att säga nej, eller som att uppfatta ett nej. Men jag tror att vi kan bli lite bättre på att fånga upp också subtila signaler som avser vara nej. En person som lyssnar bör därför vara uppmärksam också på mer subtila signaler och godta dessa för det nej de försöker att vara.

forskning, humor, språk

Nyhetssatir – unga medborgares ”politiska språk”

Gästbloggare Joanna Doona diskuterar hur unga ser på nyhetssatiren, och att den möjliggör och fördjupar deras nyhetsintresse.

På många sätt speglar satiren den politiska kulturen i ett givet sammanhang – de makthavare, grupper och idéer som det anses vara okej att skämta om skiftar konstant, och tilltalet likaså. Subgenren nyhetssatir har blivit alltmer populär, särskilt sedan den börjat vända sig till en yngre publik. Nyhetssatiren kännetecknas av etermediernas nyhetsspråk, innehåll och form. Tidigare exempel i Sverige är exempelvis ”Snacka om nyheter” (SVT, 1995-2003) som vände sig till en bredare publik. I den nyare tappningen, i program som ”Svenska nyheter” i SVT (2018-), handlar satiren inte bara om det som nyheterna behandlar, utan även om själva genren nyheter. Denna nyhetssatir rör det som ofta kallas ”meta-frågor”, som:

  • Hur väljs nyheter ut?
  • Med vilka perspektiv rapporteras de? Vem får synas?
  • Vad ses som normalt, neutralt och oproblematiskt, och vad tas för givet?

Ibland oroar sig kritiker för att nyhetssatiren ska få unga att vända sig bort från de vanliga nyhetsprogrammen. Om nyhetssatiren är som ”godis”, när ska unga konsumera ”grönsaker”? Vad ska en medborgare konsumera för att betraktas som politiskt hälsosam?

Men detta, menar jag och många andra forskare, bygger på bristande förståelse för den unga publikens kompetens, kritiska förmåga och självständighet. Tack och lov finns det numera etablerade vetenskapliga metoder som hjälper oss studera vad det är unga får ut av nyhetssatiren. Istället för att anta eller gissa kan vi fråga dem! Efter mina intervjuer med unga mellan 18 och 35 år som regelbundet konsumerar nyhetssatir visar det sig att:

  • Unga som intresserar sig för nyhetssatir är också intresserade av nyheter. Det finns massvis av humorformer och underhållning att välja på idag. De som engagerar sig i nyhetssatiren är samhällsintresserade och därmed ofta flitiga nyhetskonsumenter. Självfallet gäller det inte varenda en – men så ser det också ut i befolkningen i stort.
  • Unga lär sig allteftersom och är därmed svåra att generalisera kring. De lär sig exempelvis mer och mer om hur en genre fungerar. Unga blir så kallat ”medie-läskunniga”, de lär sig förstå hur både vanliga nyheter och nyhetssatir produceras, hur de kan tolkas, samt vad kommersiella begränsningar för medieproduktion kan innebära.
  • Unga som konsumerar nyhetssatir upplever att den talar ”till dem” – att den fungerar som en slags pedagogisk, emotionell, och lekfull plats för politiska diskussioner.

De forskare som interagerar med unga genom intervjuer eller etnografiska undersökningar kan visa att unga upplever att nyhetssatiren talar ”deras språk” – inte minst i en bokstavlig betydelse, eftersom nyhetssatiren använder ett enklare eller mer förklarande språk än många nyhetsprogram gör. Unga befinner sig helt enkelt ofta i ett slags politiskt diskursivt underläge.

Unga vittnar nämligen om det som flera statsvetare och medieforskare pekat på de senaste åren: att det samtida nyhetsflödet är så pass brett, komplext, fragmenterat och kommersiellt styrt att det i många avseenden kräver ett heltidsengagemang. För att inte tala om en i vissa lägen: extrem kritisk förmåga! Politiker och andra eliter använder nämligen ofta ett språk som är noggrant utmejslat på olika sätt som försvårar förståelsen, som bygger på samma mekanik som reklamspråk, nämligen att det är skapat för att övertyga, snarare än att vara helt neutralt.

Unga medborgare kan uppleva att politikerna uttrycker sig på ett slags kodspråk, som ibland ses som manipulativt och otydligt. De vet att politikerna har professionella talskrivare och PR-folk och oroar sig för att de egna bristande erfarenheterna gör dem sämre på att ”avkoda” ett sådant språk. Fördelen med satirens form och innehåll, är att den kritiserar och skojar med den politiska retoriken på ett sätt som dämpar ungas egen osäkerhet inför de otydliga budskapen.

Därmed kan nyhetssatirikerna ses som guider eller kompisar som förklarar, kontextualiserar och ger perspektiv. Satirikernas metaforer, jämförelser och beskrivningar är viktiga för ungas förståelse av historiska förlopp, politikens intressenter och viktiga konfliktytor. På så sätt är satiren en kulturform som fördjupar ungas kunskap, snarare än att förleda den.

Joanna Doona, gästbloggare

humor, språk

Könsketänkande i femruari

När en säger ordbildningslära så är det sällan någon drar på smilbanden. Men när vegovännen under veganuari bjuder på fejkon eller rojalisten gråter över Megxit, då fnissar i alla fall jag. Och så är alltså dessa uttryck ypperliga exempel på just ordbildning – närmare bestämt ordbildningstypen teleskopord.

Ska en bilda ett teleskopord så tar en två ord, ställer det ena framför det andra och skyfflar ihop dem så att mitten liksom försvinner – som när en fäller ihop ett teleskop. Vegan och januari blir veganuari, fejk och bacon blir fejkon, Meghan Markle och exit blir Megxit.

Teleskoporden är ordbildningslärans egna pappa-skämt – ni vet sådana där som går ut på att vrida och vända på någon formulering – det vill säga ordvitsar.

Men även om tonåringar alltid stönar när deras pappa-päron skojar till det så vet vi ju att dom också djupt nere i själen älskar sina fäder. Precis samma sak är det med ordvitsarna – vi må stöna när någon överanvänder dem, men ingen kan förneka att dom ofta är fyndiga.

Nu är ju detta ett inlägg på en språkfeminism-blogg, så det kanske är hög tid att jag kommer till det kvinnopolitiska. Faktum är att många feministiska nyord är just teleskopord. Här kommer ett axplock:

Killräcklig: ”Könsteatral variant av tillräcklig, fast inte lika tillräcklig eftersom det ställs lägre krav på män.” (definitionen från slangopedia.se) Ihopsatt av kille och tillräcklig.

Klittra: onani för personer med klitoris. Ihopsatt av klitoris och glittra.

Manolog: En mans talande när han tar större delen av talutrymmet i något sammanhang. Ihopsatt av man och monolog.

Sextremism: Feministisk aktivism som går ut på att skapa uppmärksamhet genom radikala aktioner i det offentliga rummet, exempelvis nakendemonstrationer. Ihopsatt av sex och extremism.

Tupprepa: Att på ett möte upprepa vad en kvinna just sagt men utan att ge henne erkännande för det. Ihopsatt av tupp och upprepa.

Teleskopord bildas för att koppla ihop två tankar i syfte att skapa en större tanke. Man kan få folk att äta mindre kött genom att koppla ihop tanken på ett nytt bättre liv på det nya året med tanken att äta mindre kött: då blir tanken att vegolivet är ett bättre liv. Genom att koppla ihop klitoris – det främsta njutningsredskapet för kvinnor, med glitter och glamour – så förvandlas självbefläckelsens skam till because you’re worth it.

Det här gör teleskoporden politiskt kraftfulla. Tankeutvidgningen parat med det vitsigt roliga ger sprängkraft. Att få folk att skratta är ju en superkraft om någon.

Så låt veganuari övergå i femruari och låt ordvitseriet i feminismens tjänst blomma ut: Detta blogginlägg ska därför inte bli killräckligt bra – utan tjeptionellt! Visst är det kanske könsketänkande att vi alla blir kvinnarskallar som struntar i att vi utsetts till nummer två i könsordningen och satsar på förstaplatsen ändå. Men jag om någon har alltid varit kvimponerad av ordvrängare som Elfriede Jelinek, Gerd Brantenberg och Hélène Cixous, så nog kan jag också bli en tjejare på att låta orden hoppa hage i skallen på mig.

Politik är att vilja. Och bra politik är att vilja gott. Teleskopord i det godas tjänst är språkets motsvarighet till smörjmedel. Smök? Sprolja? Låt oss få fart på de femvistiska hjulen mot framtiden!

Karin Milles, gästbloggare

 

feminism, idrott, språk

Sköna karaktärer

Jag har följt ganska mycket vintersport under i alla fall 10 år och mer intensivt under de senaste två. En sak som jag har funderat på under åren är hur man pratar olika om kvinnliga och manliga åkare.

Inte minst, minns jag för fyra år sen hur en manlig skicross-åkare som grinade illa och ändå tog sig till start, kallades för ”riktig tuffing som kör skadad”. I damernas race bara minuter innan hade en kvinnlig åkare grinat illa, varpå hon omnämndes som att hon ”låtsades ha ont”. Det blev en påtaglig skillnad i hur de omnämndes.

En annan sak jag har tänkt på är att manliga åkare inom olika grenar ofta kallas för sköna lirare, karaktärer och liknande. De omnämns vidare som viktiga i sin sport på grund av hur de är och vad de gör också utanför sina idrottsarenor.

Under de senaste dagarna, då alpin-VM pågår i Åre, tar giganten Linsey Vonn (USA) farväl av elitidrotten. Under samtliga intervjuer jag har hört har hon skojat friskt, om sig själv som mormor på världscup-cirkusen (I’m the grandma of the world cup, but now I pass it to Ilka”), om vad hon ska göra när elitkarriären är slut (”I can’t tell you that, that’s inapropriate” när hon syftade på att hon skulle återse sin pojkvän). Hon har också varit rapp att kommentera när hon fått för dålig respons från publiken (”What, that was pathetic, where’s the cheering?” när hon tackade sin familj och hurrandet uteblev). En person som skulle kunna ses som en skön karaktär, helt enkelt.

Förutom att hon varit störst under en ansenlig tid, kommit tillbaka efter skador, tagit fler världscupsegrar än någon annan kvinnlig alpin åkare, så borde hon, enligt mig kunna ses som en skön karaktär. Jag kan dock inte säga att jag har uppfattat att man medialt har pratat om henne på det sättet. Istället har jag hört mycket om att hon förvisso alltid är trevlig och tar sig tid, men också har tendenser till diva-later.

Så jag funderar lite på vem som egentligen får vara en skön karaktär? Vem kan vara det och vem får cred för att vara det?

humor, interaktion, språk

Får en skämta om vad som helst?

Jag fick ett läsarbrev där en kille undrade om en får skämta om vad som helst. Därför tänkte jag att jag skulle resonera lite om hur det är med den saken.

Han skrev:

Kom nyligen i konflikt med en klasskompis om vad man får skämta eller ”driva” om och hon tog väldigt illa upp.

Är det okej att skämta om vad som helst vänner emellan? T.ex. om jag med mina närmaste vänner hänger en kväll hos mig, vi alla känner ju varandra och vet ju att ingen kommer ta illa samt kan ju inga andra höra det vi skämtar om och ta illa upp – är det okej då?

Kort sagt kan man väl säga: det är lite komplicerat, det här med humor. På flera nivåer.

Att skämta innebär på olika sätt att utöva makt.

Ett problem med humor är att man aldrig med säkerhet kan veta hur någon annan kommer att motta något som man menar som ett skämt. Mellan nära vänner är det så klart lättare eftersom man oftast utgår från att andra menar väl. Men man kan aldrig veta hur människors dagsform är. Vissa dagar kan ju vara känsligare än andra. Att din klasskompis tog väldigt illa upp säger ju också något om att man kan ha olika upplevelser om saker.

När man skämtar med hård jargong inom en grupp kan det hända att en person känner sig mer utsatt om den återkommande får skämt riktat mot sig. Humor används ofta som social kontroll, det vill säga för att stävja eller förstärka olika beteenden. Skämt kan därför upplevas som grupptryck.

Humor är också svårt eftersom man ibland säger saker som man menar fast skämtsamt. Den som blir utsatt för skämtet kan också känna av detta, eller åtminstone bli osäker på vad skämtaren egentligen menade. Var det allvar eller skämt?

Att man kan skämta om alla ämnen betyder inte att man bör skämta hur som helst. Rasistiska, sexistiska och homofoba (osv.) skämt är alltid problematiska eftersom  skämten är på bekostnad av sociala grupper som inte är privilegierade. Den som skämtar kan därmed uppfattas som rasist, sexist eller homofob. Ibland med rätta.

Även om ingen annan än den egna gruppen hör skämten så bidrar skämtandet till att odla eller förstärka en kultur eller olika föreställningar. Man vet aldrig hur andra kommer att föra vidare skämten eller de olika föreställningarna.

Låt säga att ni i er grupp återkommande skämtar om en annan persons utseende. Även om det är på skämt så kan gruppens föreställningar om personens utseende påverkas och i slutändan synen på personen och kanske beteenden som vänds mot personen. Inomgruppsligt skämtande betyder inte nödvändigtvis att det inte når andra.

Med det sagt kan det också finnas anledning att inte skratta med eller skämta om vad som helst. Ibland kan det vara nödvändigt att markera att skämt inte är okej, även om man inte själv tar illa vid sig, för att det bidrar till en syn på andra människor som inte bör uppmuntras.

Så svaret på frågan om vad man får skämta om, är inte helt enkel. Alla har olika erfarenheter och förutsättningar i livet vilket innebär att ett skämt som uppfattas som harmlöst för en person kan bli jobbigt för en annan. Jag tycker alltid att man ska vara lite försiktig när det gäller humor och framför allt hålla lite koll på hur skämt mottas eller förs vidare. Om någon tar illa upp kan det ju vara läge att be om ursäkt och förändra sitt beteende. Särskilt viktigt är det i grupper.

Ett annat alternativ är att vända skämten mot sig själv, eftersom det visar på självdistans och oftast är lättare att skratta åt.

 

feminism, humor, språk

Skratt på burk

Burkskratt är det ultimata beviset på vikten av att någon skrattar för att ett skämt också ska uppfattas som roligt. Om andra skrattar så blir det kul, dessutom leder det till att också vi skrattar.

Jag säger det här ganska ofta, jag kommer att säga det igen. Det är viktigt att någon annan skrattar när man skämtar för att kunna framstå som rolig. Att ingen skrattar betyder inte att skämtet inte är roligt, det kan mycket väl vara både smart och kul. Men det framstår inte som roligt så länge ingen annan skrattar.

Återkommande möter främst kvinnor som skämtar motstånd i olika tv-program, därför att ingen skrattar åt deras skämt. När jag uttalar det här – som är ett forskningsresultat – verkar det ställa till problem i mångas huvuden. En del verkar förstå det som att det beror på att kvinnan inte är tillräckligt rolig. Men så är det ju inte alls nödvändigtvis. Det finns många anledningar till att andra inte skrattar. En är att de inte vill bidra med sitt skratt, eller att de inte hängde med i att det var ett skämt för att de inte lyssnade ordentligt. Människor kan också undvika att skratta åt skämt som de uppfattar är stötande, även om det inte verkar vara fallet med de samtal jag har tittat på.

Ofta skrattar vi utan att något är direkt roligt, för att vara med och bidra till en god stämning. Jag vet många som uttryckligen säger att de skrattar även om de inte uppfattar att något är roligt. De gör det för att de själva tycker att det är stötande att inte skratta. Det är artigt och uppoffrande att bidra till den goda stämningen. Inte sällan gör vi det genom att skratta.

Utifrån det synsättet skulle man ju kunna hävda att det är den som inte skrattar i sociala sammanhang som beter sig mindre socialt bevandrat. Kanske till och med socialt ansiktshotande, eftersom det kan få den som skämtar att känna stort obehag och osäkerhet. Det är personen som inte skrattar som inte lyckas läsa de sociala koderna, eller som är ovilliga att bidra till god stämning. Det här synsättet lägger ansvar på den som inte skrattar, snarare än den som försökt skämta. Jag tycker att det kan vara ett rimligt ansvar att lägga på människor i sammanhang där syftet är att bidra till en härlig stämning, eller till exempel att underhålla en tv-publik.

Därför är burkskratt i exempelvis sitcoms och annan tv-humor ett väldigt talande exempel på hur viktigt det är med skratt, vilket skratt som helst. Varför upplever vi något som roligt? Jo, delvis för att andra skrattar. En sitcom utan burkskratt är en helt annan upplevelse. Antagligen inte alls lika rolig.

Ett studiosamtal där det ska se ut som att en grupp människor har ett trevligt samtal behöver alltså även människor som bidrar med skratt. Den som skrattar är den som bidrar. Den som inte skrattar gör det inte.

Några tips:

  • Skratta när andra försöker bidra till god stämning genom att skämta! (Ja, ni fattar, det här är liksom hela grejen).
  • Testa hur det känns att undvika att skratta åt någons skämt. Prova med någon ni känner, förslagsvis, och förklara efteråt varför. (Som sagt, det är inte oproblematiskt att underlåta sig att skratta).
  • Se om du kan upptäcka någon skillnad i hur stämningen blir när du skrattar jämfört med när du inte skrattar.
  • Ha alltid med dig lite burkskratt i fickan, ifall människor runt omkring dig inte är tillräckligt socialt bevandrade för att förstå att de ska skratta.