humor, språk

Könsketänkande i femruari

När en säger ordbildningslära så är det sällan någon drar på smilbanden. Men när vegovännen under veganuari bjuder på fejkon eller rojalisten gråter över Megxit, då fnissar i alla fall jag. Och så är alltså dessa uttryck ypperliga exempel på just ordbildning – närmare bestämt ordbildningstypen teleskopord.

Ska en bilda ett teleskopord så tar en två ord, ställer det ena framför det andra och skyfflar ihop dem så att mitten liksom försvinner – som när en fäller ihop ett teleskop. Vegan och januari blir veganuari, fejk och bacon blir fejkon, Meghan Markle och exit blir Megxit.

Teleskoporden är ordbildningslärans egna pappa-skämt – ni vet sådana där som går ut på att vrida och vända på någon formulering – det vill säga ordvitsar.

Men även om tonåringar alltid stönar när deras pappa-päron skojar till det så vet vi ju att dom också djupt nere i själen älskar sina fäder. Precis samma sak är det med ordvitsarna – vi må stöna när någon överanvänder dem, men ingen kan förneka att dom ofta är fyndiga.

Nu är ju detta ett inlägg på en språkfeminism-blogg, så det kanske är hög tid att jag kommer till det kvinnopolitiska. Faktum är att många feministiska nyord är just teleskopord. Här kommer ett axplock:

Killräcklig: ”Könsteatral variant av tillräcklig, fast inte lika tillräcklig eftersom det ställs lägre krav på män.” (definitionen från slangopedia.se) Ihopsatt av kille och tillräcklig.

Klittra: onani för personer med klitoris. Ihopsatt av klitoris och glittra.

Manolog: En mans talande när han tar större delen av talutrymmet i något sammanhang. Ihopsatt av man och monolog.

Sextremism: Feministisk aktivism som går ut på att skapa uppmärksamhet genom radikala aktioner i det offentliga rummet, exempelvis nakendemonstrationer. Ihopsatt av sex och extremism.

Tupprepa: Att på ett möte upprepa vad en kvinna just sagt men utan att ge henne erkännande för det. Ihopsatt av tupp och upprepa.

Teleskopord bildas för att koppla ihop två tankar i syfte att skapa en större tanke. Man kan få folk att äta mindre kött genom att koppla ihop tanken på ett nytt bättre liv på det nya året med tanken att äta mindre kött: då blir tanken att vegolivet är ett bättre liv. Genom att koppla ihop klitoris – det främsta njutningsredskapet för kvinnor, med glitter och glamour – så förvandlas självbefläckelsens skam till because you’re worth it.

Det här gör teleskoporden politiskt kraftfulla. Tankeutvidgningen parat med det vitsigt roliga ger sprängkraft. Att få folk att skratta är ju en superkraft om någon.

Så låt veganuari övergå i femruari och låt ordvitseriet i feminismens tjänst blomma ut: Detta blogginlägg ska därför inte bli killräckligt bra – utan tjeptionellt! Visst är det kanske könsketänkande att vi alla blir kvinnarskallar som struntar i att vi utsetts till nummer två i könsordningen och satsar på förstaplatsen ändå. Men jag om någon har alltid varit kvimponerad av ordvrängare som Elfriede Jelinek, Gerd Brantenberg och Hélène Cixous, så nog kan jag också bli en tjejare på att låta orden hoppa hage i skallen på mig.

Politik är att vilja. Och bra politik är att vilja gott. Teleskopord i det godas tjänst är språkets motsvarighet till smörjmedel. Smök? Sprolja? Låt oss få fart på de femvistiska hjulen mot framtiden!

Karin Milles, gästbloggare

 

feminism, idrott, språk

Sköna karaktärer

Jag har följt ganska mycket vintersport under i alla fall 10 år och mer intensivt under de senaste två. En sak som jag har funderat på under åren är hur man pratar olika om kvinnliga och manliga åkare.

Inte minst, minns jag för fyra år sen hur en manlig skicross-åkare som grinade illa och ändå tog sig till start, kallades för ”riktig tuffing som kör skadad”. I damernas race bara minuter innan hade en kvinnlig åkare grinat illa, varpå hon omnämndes som att hon ”låtsades ha ont”. Det blev en påtaglig skillnad i hur de omnämndes.

En annan sak jag har tänkt på är att manliga åkare inom olika grenar ofta kallas för sköna lirare, karaktärer och liknande. De omnämns vidare som viktiga i sin sport på grund av hur de är och vad de gör också utanför sina idrottsarenor.

Under de senaste dagarna, då alpin-VM pågår i Åre, tar giganten Linsey Vonn (USA) farväl av elitidrotten. Under samtliga intervjuer jag har hört har hon skojat friskt, om sig själv som mormor på världscup-cirkusen (I’m the grandma of the world cup, but now I pass it to Ilka”), om vad hon ska göra när elitkarriären är slut (”I can’t tell you that, that’s inapropriate” när hon syftade på att hon skulle återse sin pojkvän). Hon har också varit rapp att kommentera när hon fått för dålig respons från publiken (”What, that was pathetic, where’s the cheering?” när hon tackade sin familj och hurrandet uteblev). En person som skulle kunna ses som en skön karaktär, helt enkelt.

Förutom att hon varit störst under en ansenlig tid, kommit tillbaka efter skador, tagit fler världscupsegrar än någon annan kvinnlig alpin åkare, så borde hon, enligt mig kunna ses som en skön karaktär. Jag kan dock inte säga att jag har uppfattat att man medialt har pratat om henne på det sättet. Istället har jag hört mycket om att hon förvisso alltid är trevlig och tar sig tid, men också har tendenser till diva-later.

Så jag funderar lite på vem som egentligen får vara en skön karaktär? Vem kan vara det och vem får cred för att vara det?

humor, interaktion, språk

Får en skämta om vad som helst?

Jag fick ett läsarbrev där en kille undrade om en får skämta om vad som helst. Därför tänkte jag att jag skulle resonera lite om hur det är med den saken.

Han skrev:

Kom nyligen i konflikt med en klasskompis om vad man får skämta eller ”driva” om och hon tog väldigt illa upp.

Är det okej att skämta om vad som helst vänner emellan? T.ex. om jag med mina närmaste vänner hänger en kväll hos mig, vi alla känner ju varandra och vet ju att ingen kommer ta illa samt kan ju inga andra höra det vi skämtar om och ta illa upp – är det okej då?

Kort sagt kan man väl säga: det är lite komplicerat, det här med humor. På flera nivåer.

Att skämta innebär på olika sätt att utöva makt.

Ett problem med humor är att man aldrig med säkerhet kan veta hur någon annan kommer att motta något som man menar som ett skämt. Mellan nära vänner är det så klart lättare eftersom man oftast utgår från att andra menar väl. Men man kan aldrig veta hur människors dagsform är. Vissa dagar kan ju vara känsligare än andra. Att din klasskompis tog väldigt illa upp säger ju också något om att man kan ha olika upplevelser om saker.

När man skämtar med hård jargong inom en grupp kan det hända att en person känner sig mer utsatt om den återkommande får skämt riktat mot sig. Humor används ofta som social kontroll, det vill säga för att stävja eller förstärka olika beteenden. Skämt kan därför upplevas som grupptryck.

Humor är också svårt eftersom man ibland säger saker som man menar fast skämtsamt. Den som blir utsatt för skämtet kan också känna av detta, eller åtminstone bli osäker på vad skämtaren egentligen menade. Var det allvar eller skämt?

Att man kan skämta om alla ämnen betyder inte att man bör skämta hur som helst. Rasistiska, sexistiska och homofoba (osv.) skämt är alltid problematiska eftersom  skämten är på bekostnad av sociala grupper som inte är privilegierade. Den som skämtar kan därmed uppfattas som rasist, sexist eller homofob. Ibland med rätta.

Även om ingen annan än den egna gruppen hör skämten så bidrar skämtandet till att odla eller förstärka en kultur eller olika föreställningar. Man vet aldrig hur andra kommer att föra vidare skämten eller de olika föreställningarna.

Låt säga att ni i er grupp återkommande skämtar om en annan persons utseende. Även om det är på skämt så kan gruppens föreställningar om personens utseende påverkas och i slutändan synen på personen och kanske beteenden som vänds mot personen. Inomgruppsligt skämtande betyder inte nödvändigtvis att det inte når andra.

Med det sagt kan det också finnas anledning att inte skratta med eller skämta om vad som helst. Ibland kan det vara nödvändigt att markera att skämt inte är okej, även om man inte själv tar illa vid sig, för att det bidrar till en syn på andra människor som inte bör uppmuntras.

Så svaret på frågan om vad man får skämta om, är inte helt enkel. Alla har olika erfarenheter och förutsättningar i livet vilket innebär att ett skämt som uppfattas som harmlöst för en person kan bli jobbigt för en annan. Jag tycker alltid att man ska vara lite försiktig när det gäller humor och framför allt hålla lite koll på hur skämt mottas eller förs vidare. Om någon tar illa upp kan det ju vara läge att be om ursäkt och förändra sitt beteende. Särskilt viktigt är det i grupper.

Ett annat alternativ är att vända skämten mot sig själv, eftersom det visar på självdistans och oftast är lättare att skratta åt.

 

feminism, humor, språk

Skratt på burk

Burkskratt är det ultimata beviset på vikten av att någon skrattar för att ett skämt också ska uppfattas som roligt. Om andra skrattar så blir det kul, dessutom leder det till att också vi skrattar.

Jag säger det här ganska ofta, jag kommer att säga det igen. Det är viktigt att någon annan skrattar när man skämtar för att kunna framstå som rolig. Att ingen skrattar betyder inte att skämtet inte är roligt, det kan mycket väl vara både smart och kul. Men det framstår inte som roligt så länge ingen annan skrattar.

Återkommande möter främst kvinnor som skämtar motstånd i olika tv-program, därför att ingen skrattar åt deras skämt. När jag uttalar det här – som är ett forskningsresultat – verkar det ställa till problem i mångas huvuden. En del verkar förstå det som att det beror på att kvinnan inte är tillräckligt rolig. Men så är det ju inte alls nödvändigtvis. Det finns många anledningar till att andra inte skrattar. En är att de inte vill bidra med sitt skratt, eller att de inte hängde med i att det var ett skämt för att de inte lyssnade ordentligt. Människor kan också undvika att skratta åt skämt som de uppfattar är stötande, även om det inte verkar vara fallet med de samtal jag har tittat på.

Ofta skrattar vi utan att något är direkt roligt, för att vara med och bidra till en god stämning. Jag vet många som uttryckligen säger att de skrattar även om de inte uppfattar att något är roligt. De gör det för att de själva tycker att det är stötande att inte skratta. Det är artigt och uppoffrande att bidra till den goda stämningen. Inte sällan gör vi det genom att skratta.

Utifrån det synsättet skulle man ju kunna hävda att det är den som inte skrattar i sociala sammanhang som beter sig mindre socialt bevandrat. Kanske till och med socialt ansiktshotande, eftersom det kan få den som skämtar att känna stort obehag och osäkerhet. Det är personen som inte skrattar som inte lyckas läsa de sociala koderna, eller som är ovilliga att bidra till god stämning. Det här synsättet lägger ansvar på den som inte skrattar, snarare än den som försökt skämta. Jag tycker att det kan vara ett rimligt ansvar att lägga på människor i sammanhang där syftet är att bidra till en härlig stämning, eller till exempel att underhålla en tv-publik.

Därför är burkskratt i exempelvis sitcoms och annan tv-humor ett väldigt talande exempel på hur viktigt det är med skratt, vilket skratt som helst. Varför upplever vi något som roligt? Jo, delvis för att andra skrattar. En sitcom utan burkskratt är en helt annan upplevelse. Antagligen inte alls lika rolig.

Ett studiosamtal där det ska se ut som att en grupp människor har ett trevligt samtal behöver alltså även människor som bidrar med skratt. Den som skrattar är den som bidrar. Den som inte skrattar gör det inte.

Några tips:

  • Skratta när andra försöker bidra till god stämning genom att skämta! (Ja, ni fattar, det här är liksom hela grejen).
  • Testa hur det känns att undvika att skratta åt någons skämt. Prova med någon ni känner, förslagsvis, och förklara efteråt varför. (Som sagt, det är inte oproblematiskt att underlåta sig att skratta).
  • Se om du kan upptäcka någon skillnad i hur stämningen blir när du skrattar jämfört med när du inte skrattar.
  • Ha alltid med dig lite burkskratt i fickan, ifall människor runt omkring dig inte är tillräckligt socialt bevandrade för att förstå att de ska skratta.
feminism, språk

Kan du säga Adam kan du säga Berit

Det har kommit förslag på ett nytt bokstaveringsalfabet från Rättviseförmedlingen i samarbete med Fredrika Bremer Förbundet. Ett som, till skillnad från det gamla, logiskt nog innehåller både kvinno- och mansnamn. Exempelvis:

A: Adam
B: Berit
C: Cesar
D: Doris
E: Emir
F: Fanny

Nu finns det förstås de som tycker att det här är ett dåligt förslag. Hur ska människor klara av att bokstavera under press när det är något nytt?

Då kan man ju sätta det i ett större perspektiv. Samhället har förändrats radikalt under bara de senaste hundra åren. Nya teknologin är bara en sak som gör att saker förändras mycket snabbt. Men stora förändringar går ibland också på en dag. År 1967 bestämde man sig exempelvis för att gå från vänster- till högertrafik. Alla på en gång. Jag misstänker att det blev ramaskri också den gången. Men argumenten för högertrafik var starka. Förändringen genomfördes. Samhället klarade av det. Helt utan att kollapsa.

Jag tror att vi ska klara av också den här förändringen. Och skulle någon av misstag säga Bertil istället för Berit någon gång, så tror jag inte att det kommer att missuppfattas. Men framför allt är det så att vi lär oss nya saker och lär om hela tiden. Nya människor lär sig också stavningsalfabetet. För dem kommer det inte bli något som helst problem.

Att vi inte gillar förändring, det är sen gammalt. Men ett språk måste representera sina brukare, anser jag. Det gör det föreslagna stavningsalfabetet, betydligt bättre än det gamla.

forskning, humor, interaktion, språk

Avvisandet som superkraft

När någon skämtar hör det till god ton att skratta åt skämtet. Ibland skrattar vi till och med även om vi inte förstår eller uppskattar skämtet. Allt för att bidra till den goda stämningen.

Jag har upplevt att män tenderar att inte vara lika villiga att skratta när jag skämtar. Nej, inte alla män. Men betydligt fler män än kvinnor. Det händer att jag använder samma beteende tillbaka mot dessa män. Ibland har det fått förträffligt explicita effekter. De har reagerat.

Två gånger har män sagt till mig: ”Du skrattar aldrig åt mina skämt.” Och det har varit sant. Jag tycker ändå det är intressant att de har noterat och valt att kommentera det hela samtidigt som de inte verkat reflektera över om deras skämt varit tråkiga eller dåliga, eller runt sitt eget beteende gentemot mina skämt. Jag undrar om det också upplevs som extra provocerande att jag inte skrattar eftersom jag är kvinna. En förväntning som ofta finns på kvinnor är att de ska vara stödjande i samtal, bland annat genom att skratta åt andras skämt.

Den här avvisande strategin som jag ibland använder har nu kommit att bli vida känd i vissa kretsar runt omkring mig. Andra har intresserat sig för att ta efter den. Vissa med stor förfäran och i behov av råd. Hur gör man för att vara avvisande? Det är ju otroligt provocerande och direkt obehagligt. Särskilt när man är van vid att vara den som bidrar till god stämning.

Och ja, det är svårt, det ska jag inte sticka under stol med. Men det råkar vara min superkraft.

En del undrar också om det verkligen är värt det för mig att framstå på ett så ofördelaktigt sätt (som en bitch). För det är knappast till min fördel att vara så här avvisande –  tvärtom, faktiskt. Men jag kan meddela att jag inte gör det för att framstå till min fördel, utan för att framföra ett budskap. Budskapet är: ”Om du inte bekräftar mig tänker jag inte heller bekräfta dig.” Budskapet har bevisligen ibland gått fram. Det har visat sig att det är vansinnigt obehagligt att inte bli bekräftad. Lärdomen borde ha varit: ”Jag borde själv bli bättre på att bekräfta andra.” Men jag tror främst att de har tyckt att jag är en bitch/idiot/valfritt annat epitet. Så är det ofta när en bryter mot normer.

Så här kommer mina bästa råd:

  • Bidra med din bekräftelse när andra skämtar (såvida skämten inte är olämpliga på ett eller annat sätt, eller om människan i fråga inte är en bekräftare själv – så klart)

Men när människor förtjänar att bli avvisade:

  • Var hård
  • Fyll dina tankar med något annat än nuet, för att ta bort fokus på den obehaglig stämningen
  • Tänk på att personen framför dig har gjort exakt samma sak mot dig
  • Arbeta med neutrala ansikten och testa framför spegeln
  • Öva på personer i din omgivning

Ge er nu ut i världen och gör sociala experiment! Var bekräftande och se vad det ger. Var avvisande när så krävs. Notera skillnader. Se om du får reaktioner. Rapportera sen tillbaka till mig.

feminism, språk

Att skapa ett geni

Vad är det egentligen som gör någon till ett geni? Det enklaste svaret är: att andra kallar personen för ett geni.

Människor kan kämpa på, jobba hårt, upptäcka fantastiska saker och ändå aldrig bli genier. För att ingen kallar dem för just genier.

Ofta talas om ”det manliga geniet”. En anledning som jag kan se som gör att det finns manliga genier i den här världen, men tyvärr inte lika många kvinnliga är att de manliga har haft andra personer med någon form av status som kallar dem för genier. Som vanligt är allt som krävs lite hederlig gammal bekräftelse. Enklare kan det egentligen inte bli.

Jag vill gärna ha fler geniförklarade kvinnor. Det finns många kvinnor jag vill kalla genier – och gör det. Men det räcker ju inte att jag gör det. Det krävs fler. För vi behöver fler kvinnliga genier i historien. Och vi vet alla vad som egentligen krävs. Namnge dem.

Så, iväg med er och geniförklara en kvinna eller två.