feminism, forskning, humor, interaktion

Konsten att vara en god publik

I min forskning undersöker jag hur och om människor kan framstå som humoristiska. Eftersom humor är något som görs gemensamt krävs det att någon skrattar för att kunna framstå som humoristisk. Det händer att jag får frågan om det är det enda som avgör om man kan framstå som humoristisk: att någon skrattar. Jag har själv svårt att komma på hur det skulle vara möjligt att framstå som humoristisk trots att ingen skrattar.

Jag tänker också på hur milsvid skillnad det är att ha människor i publiken som är med en och att ha människor som inte är med en (kanske emot en).

När jag själv håller i presentationer eller föreläser och människor förstår mina skämt, är med på mina exempel, nickar, skrattar, skrattar igen, skrattar så de viker sig och trillar av stolen, så känns det som att jag är on top of the world. Jag blir bättre. Jag tar mer sats för varje skämt. De tidigare har ju gått hem så varför skulle inte resten göra det. Jag har lyckats etablera mig som humoristisk och då kommer de att fortsätta att uppfatta mig som så.

Precis tvärtom blir det när publiken inte alls är med mig. Även om några skrattar och är med mig kan jag väldigt tydligt känna av när större delen av publiken inte är uppenbart välvilligt inställd. Och det gör mig sämre. Även om jag fortsätter att försöka tar jag inte lika mycket sats. Att ta stor sats innebär ett större fall när det inte riktigt… landar. Och det är vansinnigt obehagligt också med sociala fall.

På samma sätt tänker jag att det är för människor som utgör mitt forskningsmaterial. Företrädesvis är det kvinnor som misslyckas med sina skämt, så väl i tv-programmet Parlamentet som i Vinterstudion, när ingen skrattar åt deras skämt. Männen råkar inte ut för det alls i samma utsträckning.

Jag tänker på hur plågsamt det måste vara varje gång. Och detta på bästa sändningstid. Men jag tänker också på hur svårt det måste vara att känna sig rolig och ge sig på att försöka skämta igen.

Och det är så vi skapar humoristiska och mindre humoristiska personer. Genom att välja att skratta eller att välja att inte skratta. För ja, det är också ett val. Vi väljer att vara med och bidra till härlig och humoristisk stämning, eller vi väljer att avböja att vara med.

Tänk på att det nästa gång du tänker framstå som icke-välvillig när du ingår i en publik, eller nästa gång du underlåter dig att skratta åt ett skämt – vad det gör med människor. Vill du göra dem bättre? Eller vill du göra dem sämre? Det är faktiskt du som lyssnar som i stor utsträckning avgör det.

Annonser
feminism, språk

Kan du säga Adam kan du säga Berit

Det har kommit förslag på ett nytt bokstaveringsalfabet från Rättviseförmedlingen i samarbete med Fredrika Bremer Förbundet. Ett som, till skillnad från det gamla, logiskt nog innehåller både kvinno- och mansnamn. Exempelvis:

A: Adam
B: Berit
C: Cesar
D: Doris
E: Emir
F: Fanny

Nu finns det förstås de som tycker att det här är ett dåligt förslag. Hur ska människor klara av att bokstavera under press när det är något nytt?

Då kan man ju sätta det i ett större perspektiv. Samhället har förändrats radikalt under bara de senaste hundra åren. Nya teknologin är bara en sak som gör att saker förändras mycket snabbt. Men stora förändringar går ibland också på en dag. År 1967 bestämde man sig exempelvis för att gå från vänster- till högertrafik. Alla på en gång. Jag misstänker att det blev ramaskri också den gången. Men argumenten för högertrafik var starka. Förändringen genomfördes. Samhället klarade av det. Helt utan att kollapsa.

Jag tror att vi ska klara av också den här förändringen. Och skulle någon av misstag säga Bertil istället för Berit någon gång, så tror jag inte att det kommer att missuppfattas. Men framför allt är det så att vi lär oss nya saker och lär om hela tiden. Nya människor lär sig också stavningsalfabetet. För dem kommer det inte bli något som helst problem.

Att vi inte gillar förändring, det är sen gammalt. Men ett språk måste representera sina brukare, anser jag. Det gör det föreslagna stavningsalfabetet, betydligt bättre än det gamla.

feminism, kropp

Under all denna kropp

Det är inte lätt att vara inneboende i en kropp. Särskilt inte i den här världen.

Under hela mitt liv har jag fått negativa kommentarer om min kropp eller mitt uttryck. Kommentarerna kommer fortfarande och handlar om allt från att jag misstas för man, att min klädsel är allt för normavvikande, eller att specifika attribut inte är till belåtenhet – t.ex för stora ögon, för smal/klen eller fel känslouttryck på foton.

Jag funderar ganska ofta på vad det här fyller för funktion.

En reflektion är att jag som kvinna alltid bör behaga. De som inte känner sig behagade och blir provocerade väljer att kommentera vad med mitt utseende som inte är till min fördel – för dem. Jag bör också bry mig om vad de tycker.

De negativa kommentarerna om kvinnors kroppar fyller också en annan väldigt tydlig funktion: Att förtrycka dem. Att aldrig låta dem tycka om sina egna kroppar. Att aldrig tillåta dem att vara nöjda. Att aldrig känna att de duger som de är. Vad skulle vi få för samhälle om kvinnor gick runt och tyckte om sina kroppar?!

Nu är jag en person som aldrig lagt ner mycket energi på att ha kroppskomplex. Det är klart att jag ibland önskat mig större muskler så att jag kunnat slå tillbaka när det behövts, men överlag är jag glad i den här kroppen. Den fungerar (alltså oftast…), den gör det den ska och jag försöker bejaka den genom att göra det jag kan – ge den kärlek.

Det här tror jag är otroligt provocerande. En kvinna som inte har kroppskomplex! Att jag bara vågar! Nu är det här inte något jag brukar vara öppen med, delvis för att det inte är helt socialt acceptabelt (vi kan väl se det som att jag kommer ut ur garderoben nu). Men jag brukar i alla fall inte kommentera min kropp negativt eller försöka dölja den. Snarare är jag nog typen som försöker skryta lite extra över biffiga axlar, oavsett om dessa utgör en sanning för andra eller ej. Jag tror att det här är provokation nog för att andra ska känna behov av att trycka till lite extra.

Jag må ha ett ganska tjockt pansar. Men också pansar krackelerar till slut. Tänk då på alla som går runt utan pansar.

Så jag vill gärna slå ett slag för tre saker:

  1. Det givna. Sluta kommentera andras kroppar och uttryck negativt! Det är bara sjukt onödigt.
  2. Markera mot andras utseendekommentarer, om möjligt.
  3. Börja gilla din kropp. Om det känns svårt, börja med något litet: en finger, en hand, en hel arm osv. Till slut har du kanske kommit hela vägen. Att inte gilla din kropp kommer faktiskt aldrig att hjälpa någon. Utom möjligtvis någon industri någonstans, men inte dig. Det är poängen.

 

forskning, humor, interaktion, språk

Avvisandet som superkraft

När någon skämtar hör det till god ton att skratta åt skämtet. Ibland skrattar vi till och med även om vi inte förstår eller uppskattar skämtet. Allt för att bidra till den goda stämningen.

Jag har upplevt att män tenderar att inte vara lika villiga att skratta när jag skämtar. Nej, inte alla män. Men betydligt fler män än kvinnor. Det händer att jag använder samma beteende tillbaka mot dessa män. Ibland har det fått förträffligt explicita effekter. De har reagerat.

Två gånger har män sagt till mig: ”Du skrattar aldrig åt mina skämt.” Och det har varit sant. Jag tycker ändå det är intressant att de har noterat och valt att kommentera det hela samtidigt som de inte verkat reflektera över om deras skämt varit tråkiga eller dåliga, eller runt sitt eget beteende gentemot mina skämt. Jag undrar om det också upplevs som extra provocerande att jag inte skrattar eftersom jag är kvinna. En förväntning som ofta finns på kvinnor är att de ska vara stödjande i samtal, bland annat genom att skratta åt andras skämt.

Den här avvisande strategin som jag ibland använder har nu kommit att bli vida känd i vissa kretsar runt omkring mig. Andra har intresserat sig för att ta efter den. Vissa med stor förfäran och i behov av råd. Hur gör man för att vara avvisande? Det är ju otroligt provocerande och direkt obehagligt. Särskilt när man är van vid att vara den som bidrar till god stämning.

Och ja, det är svårt, det ska jag inte sticka under stol med. Men det råkar vara min superkraft.

En del undrar också om det verkligen är värt det för mig att framstå på ett så ofördelaktigt sätt (som en bitch). För det är knappast till min fördel att vara så här avvisande –  tvärtom, faktiskt. Men jag kan meddela att jag inte gör det för att framstå till min fördel, utan för att framföra ett budskap. Budskapet är: ”Om du inte bekräftar mig tänker jag inte heller bekräfta dig.” Budskapet har bevisligen ibland gått fram. Det har visat sig att det är vansinnigt obehagligt att inte bli bekräftad. Lärdomen borde ha varit: ”Jag borde själv bli bättre på att bekräfta andra.” Men jag tror främst att de har tyckt att jag är en bitch/idiot/valfritt annat epitet. Så är det ofta när en bryter mot normer.

Så här kommer mina bästa råd:

  • Bidra med din bekräftelse när andra skämtar (såvida skämten inte är olämpliga på ett eller annat sätt, eller om människan i fråga inte är en bekräftare själv – så klart)

Men när människor förtjänar att bli avvisade:

  • Var hård
  • Fyll dina tankar med något annat än nuet, för att ta bort fokus på den obehaglig stämningen
  • Tänk på att personen framför dig har gjort exakt samma sak mot dig
  • Arbeta med neutrala ansikten och testa framför spegeln
  • Öva på personer i din omgivning

Ge er nu ut i världen och gör sociala experiment! Var bekräftande och se vad det ger. Var avvisande när så krävs. Notera skillnader. Se om du får reaktioner. Rapportera sen tillbaka till mig.

feminism, idrott

När är en feminist?

Går det att pådyvla andra en feministisk identitet och sedan påtala att det de gör är problematiskt utifrån feministiska idéer?

Jodå, det går alldeles utmärkt. Jag har precis läst en vetenskaplig artikel som undersökt en blogg om och av ett gäng kvinnliga skejtare; hur de representerar sig själva på bloggen genom bild, video och text (1). Skejtarna har inte någon uttalad feministisk agenda men artikelskribenterna tillskriver dem ändå en sådan.

Argumenten för att skejtarna har en implicit feministisk eller politisk agenda är bland annat att de endast visar upp kvinnliga skejtare i bild och text på bloggen, att gänget känt sig stärkta ju fler kvinnor som anslutit sig till dem samt att vissa vuxit upp och lärt sig skejta med killar och sett sig själva som pojkflickor.

Den första tanke som slår mig är: Sen när måste det vara feministiskt att endast visa upp kvinnor? Det om något stärker väl synen på mannen som norm. I hur många sammanhang visas inte endast män upp utan att för den sakens skull tillskrivas specifikt manspolitisk eller vad det nu skulle kunna kallas, maskulinism?

I många avseenden representerar sig kvinnorna på ett sätt som kan sägas vara könsöverskridande eller alternativt, sett till feminina ideal. Jag misstänker att det är hela anledningen till att de uppfattas som feministiska. Men kanske är de bara så radikala att de bara vill vara sig själva för en liten stund?

Ibland visar de dock upp traditionellt feminina sidor, som att någon bär bikini på bild. Det uppfattas då som problematiskt att skejtarna ”saknar feministisk medvetenhet”. Eh, ja? Det är väl tillåtet. För alla.

Dessa icke-feminister blir alltså först pådyvlade en feministisk agenda och beskrivs sedan som problematiska i sin attityd när de ibland ger uttryck för traditionellt feminina ideal?

Jag undrar hur lätt det är att leva i den här världen utan att ge uttryck för hegemoniska ideal? Går det att göra det utan att övervaka varje ord en säger, varje klädesplagg en tar på sig eller varje handling en utför? Jag har svårt att tro det. Och alldeles oavsett verkar det vara ett ganska jobbigt sätt att leva på.

Varför ska ett gäng kvinnor som gör det de älskar OCKSÅ tvingas bära upp vissa politiska idéer som de aldrig har sagt sig ägna sig åt? Det är obegripligt. Jag skulle säga att hela artikeln bygger på diskursen om att kvinnor som gör saker, särskilt om de gör det riktigt bra, också måste vara aktivistiska förebilder för andra kvinnor. Och det misstänker jag att det här gänget är oavsett. Men det finns ju alltid något en kan slå ner på.

Mest av allt känner jag mig förvirrad. Feminister har det jobbigt som det är. Hur ska vi kunna rekrytera till feminismen om det är så här svårt att vara icke-feminist.

Och när är en egentligen feminist?

(1) MacKay, Steph, och Christine Dallaire. 2013. ”Skirtboarder Net-a-Narratives: Young Women Creating Their Own Skateboarding (Re)Presentations”. International Review for the Sociology of Sport 48 (2): 171–95.