humor, språk

Könsketänkande i femruari

När en säger ordbildningslära så är det sällan någon drar på smilbanden. Men när vegovännen under veganuari bjuder på fejkon eller rojalisten gråter över Megxit, då fnissar i alla fall jag. Och så är alltså dessa uttryck ypperliga exempel på just ordbildning – närmare bestämt ordbildningstypen teleskopord.

Ska en bilda ett teleskopord så tar en två ord, ställer det ena framför det andra och skyfflar ihop dem så att mitten liksom försvinner – som när en fäller ihop ett teleskop. Vegan och januari blir veganuari, fejk och bacon blir fejkon, Meghan Markle och exit blir Megxit.

Teleskoporden är ordbildningslärans egna pappa-skämt – ni vet sådana där som går ut på att vrida och vända på någon formulering – det vill säga ordvitsar.

Men även om tonåringar alltid stönar när deras pappa-päron skojar till det så vet vi ju att dom också djupt nere i själen älskar sina fäder. Precis samma sak är det med ordvitsarna – vi må stöna när någon överanvänder dem, men ingen kan förneka att dom ofta är fyndiga.

Nu är ju detta ett inlägg på en språkfeminism-blogg, så det kanske är hög tid att jag kommer till det kvinnopolitiska. Faktum är att många feministiska nyord är just teleskopord. Här kommer ett axplock:

Killräcklig: ”Könsteatral variant av tillräcklig, fast inte lika tillräcklig eftersom det ställs lägre krav på män.” (definitionen från slangopedia.se) Ihopsatt av kille och tillräcklig.

Klittra: onani för personer med klitoris. Ihopsatt av klitoris och glittra.

Manolog: En mans talande när han tar större delen av talutrymmet i något sammanhang. Ihopsatt av man och monolog.

Sextremism: Feministisk aktivism som går ut på att skapa uppmärksamhet genom radikala aktioner i det offentliga rummet, exempelvis nakendemonstrationer. Ihopsatt av sex och extremism.

Tupprepa: Att på ett möte upprepa vad en kvinna just sagt men utan att ge henne erkännande för det. Ihopsatt av tupp och upprepa.

Teleskopord bildas för att koppla ihop två tankar i syfte att skapa en större tanke. Man kan få folk att äta mindre kött genom att koppla ihop tanken på ett nytt bättre liv på det nya året med tanken att äta mindre kött: då blir tanken att vegolivet är ett bättre liv. Genom att koppla ihop klitoris – det främsta njutningsredskapet för kvinnor, med glitter och glamour – så förvandlas självbefläckelsens skam till because you’re worth it.

Det här gör teleskoporden politiskt kraftfulla. Tankeutvidgningen parat med det vitsigt roliga ger sprängkraft. Att få folk att skratta är ju en superkraft om någon.

Så låt veganuari övergå i femruari och låt ordvitseriet i feminismens tjänst blomma ut: Detta blogginlägg ska därför inte bli killräckligt bra – utan tjeptionellt! Visst är det kanske könsketänkande att vi alla blir kvinnarskallar som struntar i att vi utsetts till nummer två i könsordningen och satsar på förstaplatsen ändå. Men jag om någon har alltid varit kvimponerad av ordvrängare som Elfriede Jelinek, Gerd Brantenberg och Hélène Cixous, så nog kan jag också bli en tjejare på att låta orden hoppa hage i skallen på mig.

Politik är att vilja. Och bra politik är att vilja gott. Teleskopord i det godas tjänst är språkets motsvarighet till smörjmedel. Smök? Sprolja? Låt oss få fart på de femvistiska hjulen mot framtiden!

Karin Milles, gästbloggare

 

Okategoriserade

Snippa upp nya året

Igår kom 2019 års nyordslista. Bland orden fanns många ord som handlade om den klimatkris vi står inför, t.ex. Gretaeffekten, artdöd, klimatnödläge m.fl.

Ett av mina favoritord i år är ikigai. Det ska förstås som

Ett tvärsnitt mellan ens passion, vad man är bra på, vad världen behöver och vad man kan få betalt för att göra. Finner man det så har man hittat sin ikigai – ett japanskt koncept som betyder ”meningen med att finnas till”.

Det tycker jag låter som något att sträva efter här i livet. Jag hoppas att ordet är här för att stanna, även om det inte är så transparent.

Enligt mig kan nyordslistan ses som ett slags nyårskrönika över språket. Ord som vi har använt i år, som vi har skapat eller som har fått ett uppsving i användning, säger något om vad vi har haft behov av att prata om under året.

Draåthelvetekapital är ett nyord som jag tycker kan ses som språkfeministiskt. Att ha draåthelvetekapital innebär att kunna göra det man vill, och inte det man känner att man måste.

Genom åren har nyordslistan innehållit många år som kan ses som språkfeministiska: icke-binär (2014), cisperson (2014), mansplaining (2015), klittra (2015), pansexuell (2017), #metoo (2017) och menscertifiera (2018). Många av dessa ord uppfattar jag som ord som också etablerat sig i språket. De används och lever.

Igår pratade jag om nyordslistan 2019 i P4 Västerbotten. Då fick jag prata om ett uttryck som jag själv använder och som jag hoppas ska etablera sig i språket: att snippa upp. Att snippa upp innebär att förbättra något. Och vad vore inte bättre att snippa upp språket med, än med detta uttryck?!

Så, gott nytt år och uppsnippat slut från Språkfeminism!

 

forskning, humor

Humor som funktionshinderaktivism

Gästbloggare idag, Karin Ljuslinder.

Humor skapar möjligheter att utmana och ifrågasätta diskursiv hegemoni. Inom funktionshinderaktivism har humor har blivit ett vanligt medel för att försöka påverka mottagarna så att social och politisk förändring kan ske.

Humor och funktionshinder är ju ett omtvistat ämne. Humor betraktas vanligen som enkel underhållning, uppbyggd kring stereotyper och hegemoniska värderingar som bekräftar rådande ordning. Men har humor också potential att vara en social kommentar och en kritisk lins som skulle kunna bidra till en ökad social och politisk medvetenhet? I ett samhälle där den normativa förståelsen av funktionshinder är att det är en individuell, personlig tragedi så kan  användandet av humor framstå som kränkande och grymt och kombinationen av humor och funktionshinder som omöjlig. Men om man tittar lite närmare på begreppsparet så ser man att det är möjligt att skilja mellan ”disabling humor” (funktionsnedsättande humor) och ”disability humor” (funktionshinderhumor). ”Disabling humor” är när man skrattar åt en person för att den går, talar, ser ut på ett annat sätt än samhällets hegemoniska norm för kroppar och intellekt medan ”disability humor” är när humor används för att synliggöra begränsande, diskriminerande och nedsättande sociokulturellt skapade normer, strukturer, institutioner och beteenden. Humor som synliggör det som vid en första anblick kan framstå som självklart, naturgivet och därmed också taget för givet. Humorns verktyg kan ha samma kvaliteter som teoribaserade analysverktyg som till exempel dekonstruktion och perspektivbyte.

Idag finns det ett flertal personer med egna erfarenheter av funktionsnedsättningar som är stå-upp-komiker och som använder scenen i politiskt syfte för att bekämpa ojämlikheter och diskriminering. De menar att genom att använda sina personliga erfarenheter så tvingar de publiken att gå utanför sin politiskt korrekta comfort-zone av att artigt ignorera funktionsnedsättningen. Den normföljande publiken får möta ett funktionshinderperspektiv som den inte är bekant med.  På så sätt, menar de, framkallas skratt men också tankar och obekvämhet. Publiken konfronteras med sina förutfattade föreställningar och fördomar om vad funktionshinder är och betyder. Komikerna tar liksom in elefanten i vardagsrummet och använder medvetet humor för social kritik, aktivism och underhållning.

Fungerar det? Finns det en fördoms-upplösande potential i humor? Vilka är publikens reaktioner när de får möta ett perspektiv i humor som de inte är bekanta med?

Teoretiskt sett borde humortekniker kunna utmana hegemoniska diskurser om funktionshinder och öppna upp låsta sociala normer eftersom humor är uppbyggt av plötsliga överraskningar som lockar fram spontana skratt hos mottagarna. Humortekniker kategoriseras ofta i följande fyra grupperingar; oförenlighetstekniker, överraskningstekniker, falskt sken och överlägsenhetstekniker, där det  genomgående temat är att en förväntad diskurs plötsligt ställs på huvudet. Mottagaren är inte beredd på vändningen i tankebanan och förvåningen leder till skratt.

Skratt är dock inte detsamma som att det skapas nya sätt att tänka hos mottagarna. Ändå är det ganska vanligt att det talas i allmänna ordalag om humorns förmåga att väcka nya tankar. Men är det ingen som berättar hur det går till när nya  tankar uppstår.

Tänker gör vi alltid men om tankarna går i samma invanda upptrampade spår så når de sällan vårt medvetande. Vi är inte medvetna om att vi tänker helt enkelt. Men om något plötsligt oväntat får oss att haja till så skärps våra sinnen, vi spetsar öronen och blir medvetna om att vi tänker. Det är då möjligheten öppnas för nya tankar. Rent fysiologiskt går till så att det oväntade aktiverar hjärnans vakenhetsfunktion.  Den plötsligt ökade vakenhetsgraden kallas arousal, dvs höjd sinnesberedskap eller sinnesuppmärksamhet.

Och ja, jag vill tro att det fungerar, så jag tänker att jag går ut och testar hur personer med normföljande funktionalitet uppfattar och förstår funktionshinderaktivisthumor.

Karin Ljuslinder

Referenser

Berlyn, B. (1960). Conflict, arousal and curiosity. New York: McGraw-Hill.

Bingham, S. C., & Green, S. E. (2016). Aesthetic as analysis: Synthesizing theories of humorand disability through stand-up comedy. Humanity & Society, 40(3), 278-305.

Davis, L.J. (1995). Enforcing normalcy : disability, deafness, and the body. London: Verso.

arga män, feminism, forskning

Forskning om mejlsvar?

Det går ju att forska om nästan allt. En fundering jag har är om jag framöver skulle börja forska på de mejl jag får från olika människor som reagerar på nyhetsartiklar om min forskning. Företrädesvis är det arga män som känner sig nödgade att mejla mig och berätta olika saker. Jag tänkte lyfta upp ett mejl jag fick i somras, efter att Svenska Dagbladet skrivit en artikel om humor och humorforskning. Det är från ”Claes”.

”Claes” börjar: ”Hej, vem du nu är? Enl bilder som finns på dig, är det mycket svårt att urskilja om du är man, kvinna eller hen.”

Det här verkar besvära ”Claes” särskilt eftersom ”Detta förklarar också varför du yttrar dig ang kvinnors representation i TV rutan och hur vida man skrattar åt kvinnors skämt! Men herregud, det vet du väl att kvinnor alltid faller för män och då ofta över deras skämt också naturligtvis.” Det är tydligen så barn blir till. Eventuellt har ”Claes” missat biologilektionerna, bland annat.

”Claes” är dock inte färdig ännu utan avslutar: ”Lägg ner skitsnacket om genus!!! 95% av mänskligheten vet om de är män eller kvinnor. Den andra förvirrade 5%-en är inte normen för någonting mer än att de vet att de är annorlunda. Behöver inte kletas på övrig populationen.” Det som besvärar ”Claes” mest verkar således inte vara min forskning, utan hans tolkningar om mig utifrån mitt utseende.

Eftersom jag är på semester går ett automatiskt meddelande ut till ”Claes”. Där framgår att jag kommer att svara på hans mejl när jag är tillbaka. Det här upprör Claes så han svarar: ”Jag behöver inget svar från dig!!”

Jag tycker att det verkar skönt för ”Claes” att kunna säga ifrån utifrån sina behov om vilka mejl han önskar att få. Jag önskar att jag hade kunnat välja på samma sätt. Men nu kan jag inte det. Då kan jag lika gärna göra något bra av det. Och forskning är ju bra.

feminism, humor

Om jag varit man

Om jag varit man…

… skulle jag antagligen ha haft högre lön i mitt liv.

… skulle jag kanske fått mer cred för saker jag har gjort.

… skulle fler ha skrattat åt mina skämt.

… skulle jag kanske ha sluppit uppleva övergrepp.

… skulle jag eventuellt inte behöva fundera på mäns fysiska överlägsenhet över mig.

Ja, jag hade kanske hunnit bli legendarisk redan.

Men å andra sidan kunde jag ha varit ett riktigt svin med privilegier, som utsatt andra för aggression och arrogans.

feminism, idrott

Det könade vinsthoppet

VM i längdskidor i Seefeld är slut. Det har vinstskuttats färdigt.

Efter varje medaljplats damåkarna tar ska de vinsthoppa framför kamerorna. Hopp upp i luften, glada miner. Kanske blir det två skutt om det första är för osynkat.

Sen är det herrarnas tur att göra ett vinstskutt. Eller? Nej, herråkarna står stadigt kvar på marken när medaljörerna ska fotograferas.

Varför denna uppenbara skillnad i förväntad handling efter vinst?

Jag tror att killarna måste börja hoppa. Annars får vi lägga ner hoppandet.

feminism, idrott, språk

Sköna karaktärer

Jag har följt ganska mycket vintersport under i alla fall 10 år och mer intensivt under de senaste två. En sak som jag har funderat på under åren är hur man pratar olika om kvinnliga och manliga åkare.

Inte minst, minns jag för fyra år sen hur en manlig skicross-åkare som grinade illa och ändå tog sig till start, kallades för ”riktig tuffing som kör skadad”. I damernas race bara minuter innan hade en kvinnlig åkare grinat illa, varpå hon omnämndes som att hon ”låtsades ha ont”. Det blev en påtaglig skillnad i hur de omnämndes.

En annan sak jag har tänkt på är att manliga åkare inom olika grenar ofta kallas för sköna lirare, karaktärer och liknande. De omnämns vidare som viktiga i sin sport på grund av hur de är och vad de gör också utanför sina idrottsarenor.

Under de senaste dagarna, då alpin-VM pågår i Åre, tar giganten Linsey Vonn (USA) farväl av elitidrotten. Under samtliga intervjuer jag har hört har hon skojat friskt, om sig själv som mormor på världscup-cirkusen (I’m the grandma of the world cup, but now I pass it to Ilka”), om vad hon ska göra när elitkarriären är slut (”I can’t tell you that, that’s inapropriate” när hon syftade på att hon skulle återse sin pojkvän). Hon har också varit rapp att kommentera när hon fått för dålig respons från publiken (”What, that was pathetic, where’s the cheering?” när hon tackade sin familj och hurrandet uteblev). En person som skulle kunna ses som en skön karaktär, helt enkelt.

Förutom att hon varit störst under en ansenlig tid, kommit tillbaka efter skador, tagit fler världscupsegrar än någon annan kvinnlig alpin åkare, så borde hon, enligt mig kunna ses som en skön karaktär. Jag kan dock inte säga att jag har uppfattat att man medialt har pratat om henne på det sättet. Istället har jag hört mycket om att hon förvisso alltid är trevlig och tar sig tid, men också har tendenser till diva-later.

Så jag funderar lite på vem som egentligen får vara en skön karaktär? Vem kan vara det och vem får cred för att vara det?