forskning, humor, interaktion, Okategoriserade

Snygg och rolig – är det ens möjligt?

Kan man vara både snygg och rolig? Det är en fråga som fler än jag verkar ställa sig. Frågan har dock gjort sig mer och mer aktuell i mitt sinne på sistone. Särskilt som jag själv både är extremt snygg och obscent rolig (ja?!).

Många komiker har som sin grej att inleda med ett antal tjock- och fulskämt. ”Börja med dig själv” verkar vara principen. Och är man tjock, ful, oälskad eller skåning (?) så verkar det vara något att spinna vidare på. Ta upp dina nackdelar och gör humor av det. Men innebär det att det inte går att vara snygg och samtidigt rolig?

En del manliga komiker vittnar om att deras roll i skolan blev att vara klassens clown. Var man inte smart, snygg eller sportig fick man istället satsa på humor. Men för kvinnor verkar humor inte ge status på samma sätt, eftersom utseende är det högst värderade. Kanske är det traditionellt. Men vissa traditioner lever trots allt kvar mer eller mindre uttalat.

Kvinnliga komiker vittnar också om att de under stand-up-kurser har fått höra att de är för attraktiva för att framstå (antar jag) som roliga.

Så – går det att vara snygg och samtidigt rolig? Alltså på ett sätt där man kan försörja sig på det. Och är det olika för kvinnor och män?

Framför allt undrar jag: Går det att undersöka det här? Alltså de underliggande attityderna framför allt.

Hjälp!

interaktion, Okategoriserade, språk

Vad innebär det att be om ursäkt?

Att be om ursäkt är en stor konst. Men hur gör man det egentligen? Vad kan man be om ursäkt för? Och varför? Jag har spanat in två olika typer av ursäkter som jag vill resonera lite om.

Så här i corona-tider har det ju hänt en del framför videomöten som människor kanske önskat att de sluppit se. Jag tänker exempelvis på journalisten Jeffrey Toobin som under ett videomöte började sexchatta och sedan onanera utan att stänga av kameran. Han ska ha bett om ursäkt för detta i ett uttalande:

Jag gjorde ett pinsamt korkat misstag och trodde att jag inte hade kameran på. Jag ber om ursäkt till min fru, familj, vänner och kollegor. Jag trodde att jag hade stängt av ljudet. Jag trodde inte att någon på mötet kunde se eller höra mig.

Han ber om ursäkt för att han hade kameran och ljudet på, till fru familj, vänner och kollegor, men alltså inte för att han tyckte det var rimligt att under ett möte, om än i en paus, börja onanera.

Man kan alltså säga att han ber om ursäkt för andras upplevelser, men inte för det egna beteendet. Jag tycker att man ser det här en del i offentliga ursäkter, att man ber om ursäkt för andras reaktioner.

Frågan är alltså: Går det att be om ursäkt för andras reaktioner? Har inte människor rätt att att ha sina reaktioner i fred utan att någon annan ska be om ursäkt för det? Ursäkten borde väl ändå handla om det egna beteendet?

En annan typ av ursäkt är den där man helt enkelt säger förlåt och sen går vidare som om inget. Men om man ber om en ärlig ursäkt för ett beteende borde man väl också vilja visa att man är benägen att ändra sitt beteende.

Inom retoriken talar man om vikten av att människor har en grundläggande tillit till dig som talare, att du har ett ethos. Du behöver ett starkt ethos för att alls kunna få förtroende i olika frågor. Ethos bygger du upp och stärker på olika sätt, inte minst genom hur du beter dig och vad du säger. Om du kraschar ditt ethos måste du börja om från början. En variant är att göra en klassiskt pudel. I denna pudels kärna skulle jag säga att följande är springande punkter:

1. Erkännande: Jag har gjort fel.

2. Ånger: Jag ångrar mig.

3. Bot och bättring: Jag ska inte göra om det utan börja bete mig bättre.

Att be om ursäkt är en konst, och ibland kanske man behöver fundera över vad ursäkten har för syfte. I exemplen ovan kan ursäkten lätt upplevas som kosmetisk. Men om vi vill återupprätta vårt ethos, alltså återvinna ett förtroende, behöver vi visa att vi faktiskt inser att det var ett felaktigt beteende eller beslut, samt att vi har för avsikt att inte fortsätta med beteendet.

feminism, interaktion, språk

Vill du ha en bild?

Tidigare har jag resonerat runt olika strategier man kan använda för att förvissa sig om människors önskningar innan man frågar eller erbjuder något, att sondera terrängen. Om du vill gå ut och äta med någon kanske du frågar ”vad ska du göra imorgon?” innan du går på själva godbiten. Allt för att undvika att få ett nej. Det kallas inom samtalsforskningen en presekvens, alltså något som föregår själva huvudnumret. I samtal är människor ofta duktiga på presekvenser eftersom de inte vill ha ett nej, och inte heller vill plåga andra med att tvingas tacka nej.

Den här samtalsstrukturen kan också underlätta att förstå oönskat dickpic:ande, som är mer eller mindre vanligt i människors (främst kvinnors) telefoner och inkorgar. I ett samtal hade man kanske inlett med att säga ”vill du se en grej” om man tänkt visa upp en bild. Men skickandet av dicpicks, när det är problematiskt, brukar normalt sett inte föregås av den typen av presekvenser. Istället förutsätts mottagaren gärna vill ha en dickpic, alternativt att avsändaren vill skapa någon form av överraskningseffekt. Det dyker upp en bild som man inte alls förväntat sig, och där sitter man med den i knät, utan att man önskat.

Är det alltså så att du har för avsikt att skicka någon en dickpic, vill jag gärna föreslå att du använder dig av en presekvens. ”Vill du ha en bild?”, kan förenkla livet för många, inte minst för alla som annars ofrivilligt får dessa skickade till sig. Men det skulle också förenkla för dem som trots allt blir anmälda för sexuella trakasserier för att de inte förmått stämma av mottagarens önskningar om att få en bild innan den skickats. Inom samtalsforskningen pratar man kanske inte så ofta om win-win, men här tycker jag det kan vara på sin plats.

feminism, interaktion, språk

Konsten att säga – och uppfatta – nej

Ordet nej är ett litet och ett stort ord. Litet eftersom det består av tre bokstäver. Stort eftersom det markerar en tydlig gräns för vad man inte vill, inte ställer upp på eller inte anser.

De flesta vet också hur svårt det kan vara att säga nej i olika situationer, vilket leder till att man plötsligt befinner sig i en sits som man inte alls vill vara i. Av någon anledning har nejet historiskt sett också varit svårtolkat i olika situationer, kanske för att vi inte vill uppfatta ett nej. Vi vill uppfatta ja och tolkar därför in ett ja, även om vi i många andra sammanhang skulle kunna uppfatta ett motstånd.

Hur säger vi då nej? Eller när borde vi uppfatta att någon säger nej? Några varianter att säga nej utan att faktiskt uttala ordet är:

  • Undvikande svar, eller att svara på något annat.
  • Avisande kroppsspråk, kanske möter vi inte den andras blick, vi stänger kroppen genom att sjunka ihop eller lägga armarna för bröstet (vilket förstås inte måste signalera nej, men kan göra det), kanske lämnar vi till och med rummet.
  • Hummande. Ibland är det väldigt ansiktshotande att säga något avvisande. För att undvika att vara avvisande hummar vi med, utan att mena ja.
  • Att inte svara alls. Icke-ja måste kunna uppfattas som nej. Får man inget uttryckligt ja, kan det vara läge att återigen förvissa sig om vad icke-svaret betyder.
  • Istället för att säga ordet nej säger vi tyvärr eller andra avvisande ord som förhoppningsvis är närliggande.

Vi kan också visa tveksamhet genom att:

  • Skratta till.
  • Avvakta med att svara (en paus uppstår).
  • Göra tvekljud eller staka oss innan vi säger något med mer substans.

Det kan vara jobbigt att ta emot ett nej. Därför finns också strategier som vi kan använda för att slippa få ett nej:

  • Kolla av läget lite innan vi lägger fram ett förslag eller ställer en fråga. Vi kanske frågar ”Vad ska du göra imorgon?” innan vi lägger fram ett förslag på en aktivitet vi hoppas på.  
  • Undvika tjat. Okej, ibland leder tjat till ett ja till slut, men är det faktiskt ett motvilligt ja vi är ute efter?

Att kommunicera med andra är komplicerat. Lika komplicerat som att säga nej, eller som att uppfatta ett nej. Men jag tror att vi kan bli lite bättre på att fånga upp också subtila signaler som avser vara nej. En person som lyssnar bör därför vara uppmärksam också på mer subtila signaler och godta dessa för det nej de försöker att vara.

feminism, interaktion, Okategoriserade

Identiteter som provocerar

Att få uttrycka vilken identitet man vill är en del av leva i ett demokratiskt samhälle. Man ska inte missgynnas på grund av vilken identitet man uttrycker. Diskrimineringslagen säger:

Diskrimineringslagen syftar till att motverka diskriminering och främja lika rättigheter och möjligheter oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder.

Ändå kan människor uppleva att det är väldigt provocerande när andra ger uttryck för sin identitet när den inte tillhör den absoluta normen. Jag var vegetarian under många år och när jag berättade det så kunde människor bli arga över detta mitt val. För att inte tala om när jag sa att jag valde att inte dricka alkohol. Det är små saker i det stora alltet, ändå upplevde jag att det kunde provocera mer än om jag sagt att jag slår ner människor på gatan under helgerna.

Hur man ser ut uttrycker något om ens identitet. Själv har det hänt att jag får höra (främst av män som skriver anonyma mejl) att det är svårt att avgöra om jag är kvinna eller man, baserat på mitt uttryck. Och det provocerar förstås att inte kunna könsbestämma mig!

På ett sätt är det förstås obegripligt. Å andra sidan är det inte konstigt alls. Det är identitetspolitik. Och är det något vi värnar om så är det vår identitet – men uppenbarligen också andras. Vi vill kunna sätta människor i rätt fack och om vi inte klarar det blir det förvirrande och jobbigt.

Normer är starka, inte minst våra binära normer som handlar om hur kvinnor och män ska eller bör vara. Att gå utanför normer är lätt eftersom de ofta är väldigt snäva. Men det är svårt eftersom det finns en uppfattning om att sådant beteende måste bestraffas. Att utmana normer är på individnivå därför något som kostar på.

Jag skulle vilja uppmana dig som läser att testa att utmana någon norm, för att se vad som händer. Vad för reaktioner för du? Att utmana normer leder till att normerna förändras. Och varför finns egentligen föreställningen om att endast kvinnor kan bära kjol? Även män tycker ju att det är ett fantastiskt praktiskt plagg. Varför kan inte också kvinnor ha helrakad skalle? Det är ju så skönt att slippa hår?

Varsågod! Ut i världen och gör underverk. I alla fall i det lilla.

forskning, humor, språk

Nyhetssatir – unga medborgares ”politiska språk”

Gästbloggare Joanna Doona diskuterar hur unga ser på nyhetssatiren, och att den möjliggör och fördjupar deras nyhetsintresse.

På många sätt speglar satiren den politiska kulturen i ett givet sammanhang – de makthavare, grupper och idéer som det anses vara okej att skämta om skiftar konstant, och tilltalet likaså. Subgenren nyhetssatir har blivit alltmer populär, särskilt sedan den börjat vända sig till en yngre publik. Nyhetssatiren kännetecknas av etermediernas nyhetsspråk, innehåll och form. Tidigare exempel i Sverige är exempelvis ”Snacka om nyheter” (SVT, 1995-2003) som vände sig till en bredare publik. I den nyare tappningen, i program som ”Svenska nyheter” i SVT (2018-), handlar satiren inte bara om det som nyheterna behandlar, utan även om själva genren nyheter. Denna nyhetssatir rör det som ofta kallas ”meta-frågor”, som:

  • Hur väljs nyheter ut?
  • Med vilka perspektiv rapporteras de? Vem får synas?
  • Vad ses som normalt, neutralt och oproblematiskt, och vad tas för givet?

Ibland oroar sig kritiker för att nyhetssatiren ska få unga att vända sig bort från de vanliga nyhetsprogrammen. Om nyhetssatiren är som ”godis”, när ska unga konsumera ”grönsaker”? Vad ska en medborgare konsumera för att betraktas som politiskt hälsosam?

Men detta, menar jag och många andra forskare, bygger på bristande förståelse för den unga publikens kompetens, kritiska förmåga och självständighet. Tack och lov finns det numera etablerade vetenskapliga metoder som hjälper oss studera vad det är unga får ut av nyhetssatiren. Istället för att anta eller gissa kan vi fråga dem! Efter mina intervjuer med unga mellan 18 och 35 år som regelbundet konsumerar nyhetssatir visar det sig att:

  • Unga som intresserar sig för nyhetssatir är också intresserade av nyheter. Det finns massvis av humorformer och underhållning att välja på idag. De som engagerar sig i nyhetssatiren är samhällsintresserade och därmed ofta flitiga nyhetskonsumenter. Självfallet gäller det inte varenda en – men så ser det också ut i befolkningen i stort.
  • Unga lär sig allteftersom och är därmed svåra att generalisera kring. De lär sig exempelvis mer och mer om hur en genre fungerar. Unga blir så kallat ”medie-läskunniga”, de lär sig förstå hur både vanliga nyheter och nyhetssatir produceras, hur de kan tolkas, samt vad kommersiella begränsningar för medieproduktion kan innebära.
  • Unga som konsumerar nyhetssatir upplever att den talar ”till dem” – att den fungerar som en slags pedagogisk, emotionell, och lekfull plats för politiska diskussioner.

De forskare som interagerar med unga genom intervjuer eller etnografiska undersökningar kan visa att unga upplever att nyhetssatiren talar ”deras språk” – inte minst i en bokstavlig betydelse, eftersom nyhetssatiren använder ett enklare eller mer förklarande språk än många nyhetsprogram gör. Unga befinner sig helt enkelt ofta i ett slags politiskt diskursivt underläge.

Unga vittnar nämligen om det som flera statsvetare och medieforskare pekat på de senaste åren: att det samtida nyhetsflödet är så pass brett, komplext, fragmenterat och kommersiellt styrt att det i många avseenden kräver ett heltidsengagemang. För att inte tala om en i vissa lägen: extrem kritisk förmåga! Politiker och andra eliter använder nämligen ofta ett språk som är noggrant utmejslat på olika sätt som försvårar förståelsen, som bygger på samma mekanik som reklamspråk, nämligen att det är skapat för att övertyga, snarare än att vara helt neutralt.

Unga medborgare kan uppleva att politikerna uttrycker sig på ett slags kodspråk, som ibland ses som manipulativt och otydligt. De vet att politikerna har professionella talskrivare och PR-folk och oroar sig för att de egna bristande erfarenheterna gör dem sämre på att ”avkoda” ett sådant språk. Fördelen med satirens form och innehåll, är att den kritiserar och skojar med den politiska retoriken på ett sätt som dämpar ungas egen osäkerhet inför de otydliga budskapen.

Därmed kan nyhetssatirikerna ses som guider eller kompisar som förklarar, kontextualiserar och ger perspektiv. Satirikernas metaforer, jämförelser och beskrivningar är viktiga för ungas förståelse av historiska förlopp, politikens intressenter och viktiga konfliktytor. På så sätt är satiren en kulturform som fördjupar ungas kunskap, snarare än att förleda den.

Joanna Doona, gästbloggare

interaktion

Släpp sköna snubbar?

I helgen läste jag en krönika om en skön kille som kommit till insikt om sin oskönhet Jag har alltid trott att jag är en skön kille (Walden 2020), parallellt med självhjälpsboken Släpp snubbar – en feministisk självhjälpsbok (Suhinina 2019). Texterna korsbefruktade varandra på ett sätt som visar på att en ny, lite bättre framtid är möjlig.

Den sköna killen har insett att han kanske inte är så rolig att umgås med eftersom han inte orkar lyssna på andra utan bara är med i samtal när han själv får prata. I självhjälpsboken ställs ett antal frågor till läsaren att besvara angående relationer till män. Jag ska därför ställa några av dessa frågor här nedan och besvara dem med citat från krönikören och hans nya insikter. Frågor från boken i fetstil. Citat från krönikan i kursiv stil.

Vänskap

Hur fördelas talutrymme när du umgås med killkompisar? Får andra prata lika mycket som männen? Vad händer om du försöker ta plats? (s. 27)

Krönikören verkar ha kommit till insikt med att han loggar ut när andra pratar. I texten konstaterar man också att: Men det är ju hemskt när man märker att någon egentligen inte lyssnar utan bara laddar.

När andra försöker ta plats verkar reaktionen alltså bli tystnad, men kanske inte lyssnande. Krönikören fortsätter, i dialog med en psykolog han har kontaktat:

– Jag är i alla fall bra på att vara tyst.

– Det måste ju vara värt någonting. Lyssnar du under tiden?

– Det gör jag verkligen en liten stund. Sedan börjar tankarna driva och så får jag den där glasartade blicken. Har jag hört.

Hur mycket energi lägger du respektive dina killkompisar på er relation?  (s. 27)

Krönikören beskriver hur hans fru poängterar han glömt fråga sin vän om det nya jobbet.

– Jag visste inte att han hade ett nytt jobb!

– Exakt.

Inte nog med att den här mannen inte håller koll på sina vänner, frun har bättre koll på hans vänner. Det relationella ansvaret tycks alltså ha glidit över på en kvinna.

Är du rolig och smart i kvinnosällskap, men har svårt att komma till din rätt bland män? (s. 27)

/…/ Och att jag för alltid skulle vara fri att komma för sent till allt och ligga nedhasad under lunch- och mötesbord, sömndrucken och emellanåt okontaktbar – eftersom det räckte med att jag var där med min medfödda mysighet och sade någonting smart eller roligt ibland.

I sällskap med en man som nöjer sig med att dyka upp kan det vara svårt att ”komma till sin rätt”. Vem känner sig smart och rolig tillsammans med någon som ligger nedhasad under ett bord och är okontaktbar?

Känslomässigt arbete

Om du har män i din omgivning vars känslolägen påverkar dig, hur mycket känslomässigt arbete sköter du respektive de?  (s.23)

Jag tycker ju inte om alla andra människor, inte ens hälften av dem. Tänk om hälften av alla andra människor inte tycker om mig? Så kan det ju bara inte vara men tänk om.

Krönikören är kanske inte så förtjust i andra människor, men inser att han själv har ett behov av att vara gillad. Kanske finns också en vana hos andra människor att visa sin uppskattning mot honom även om han inte känner samma behov av att uppskatta andra.

Psykologen som krönikören tagit kontakt med har han känt sedan barndomen. Nu vill han veta om han är möjlig att tycka om. Hon försäkrar honom om att hon gillade honom, redan då.

Ofta är det så att både män och kvinnor helst vänder sig till kvinnor för att prata om känslor. Agerar du stödlinje för dina killkompisar utan att få någonting tillbaka? (s. 27)

Skribenten frågar psykologen:

– Tycker du om mig?

– Det gör jag verkligen, Andrev. Även om vi kanske inte känner varandra lika bra längre. 

– Vi växte ju upp i samma stad och rörde oss i ungefär samma krets och jag säger inte att jag har tänkt på det här i 25 år, men jag minns att jag plågades lite av att du verkade ha svårt för mig?

– Det hade jag verkligen inte!

– Ärligt nu.

– Nej! Alltså jag kunde väl kanske känna att du var lite svår att få kontakt med, men jag gillade dig.

Psykologen ger sitt stöd och bekräftar flera gånger att hon verkligen gillar och gillade honom. Även här verkar kontakten från den manliga parten ha varit ett problem tidigare.

Avslutning

Här har vi sett två sidor som mötts, som båda kan sägas visa på en föreställning om att män kanske inte är lika noggranna med att ta emotionellt, relationellt eller samtalsmässigt ansvar. Insikten börjar nu nå vissa män.

För dig, som likt mannen i krönikan, känner att du inte tar lika stort ansvar för relationer som människorna du relaterar till, kan det vara dags att vakna ur din dvala. Inte minst om människor runt omkring börjar tröttna. Det finns hjälp att få! Men belasta inte kvinnor i din omgivning i onödan, i alla fall inte om du inte har för avsikt att ge samma stöd tillbaka.

 

 

humor, språk

Könsketänkande i femruari

När en säger ordbildningslära så är det sällan någon drar på smilbanden. Men när vegovännen under veganuari bjuder på fejkon eller rojalisten gråter över Megxit, då fnissar i alla fall jag. Och så är alltså dessa uttryck ypperliga exempel på just ordbildning – närmare bestämt ordbildningstypen teleskopord.

Ska en bilda ett teleskopord så tar en två ord, ställer det ena framför det andra och skyfflar ihop dem så att mitten liksom försvinner – som när en fäller ihop ett teleskop. Vegan och januari blir veganuari, fejk och bacon blir fejkon, Meghan Markle och exit blir Megxit.

Teleskoporden är ordbildningslärans egna pappa-skämt – ni vet sådana där som går ut på att vrida och vända på någon formulering – det vill säga ordvitsar.

Men även om tonåringar alltid stönar när deras pappa-päron skojar till det så vet vi ju att dom också djupt nere i själen älskar sina fäder. Precis samma sak är det med ordvitsarna – vi må stöna när någon överanvänder dem, men ingen kan förneka att dom ofta är fyndiga.

Nu är ju detta ett inlägg på en språkfeminism-blogg, så det kanske är hög tid att jag kommer till det kvinnopolitiska. Faktum är att många feministiska nyord är just teleskopord. Här kommer ett axplock:

Killräcklig: ”Könsteatral variant av tillräcklig, fast inte lika tillräcklig eftersom det ställs lägre krav på män.” (definitionen från slangopedia.se) Ihopsatt av kille och tillräcklig.

Klittra: onani för personer med klitoris. Ihopsatt av klitoris och glittra.

Manolog: En mans talande när han tar större delen av talutrymmet i något sammanhang. Ihopsatt av man och monolog.

Sextremism: Feministisk aktivism som går ut på att skapa uppmärksamhet genom radikala aktioner i det offentliga rummet, exempelvis nakendemonstrationer. Ihopsatt av sex och extremism.

Tupprepa: Att på ett möte upprepa vad en kvinna just sagt men utan att ge henne erkännande för det. Ihopsatt av tupp och upprepa.

Teleskopord bildas för att koppla ihop två tankar i syfte att skapa en större tanke. Man kan få folk att äta mindre kött genom att koppla ihop tanken på ett nytt bättre liv på det nya året med tanken att äta mindre kött: då blir tanken att vegolivet är ett bättre liv. Genom att koppla ihop klitoris – det främsta njutningsredskapet för kvinnor, med glitter och glamour – så förvandlas självbefläckelsens skam till because you’re worth it.

Det här gör teleskoporden politiskt kraftfulla. Tankeutvidgningen parat med det vitsigt roliga ger sprängkraft. Att få folk att skratta är ju en superkraft om någon.

Så låt veganuari övergå i femruari och låt ordvitseriet i feminismens tjänst blomma ut: Detta blogginlägg ska därför inte bli killräckligt bra – utan tjeptionellt! Visst är det kanske könsketänkande att vi alla blir kvinnarskallar som struntar i att vi utsetts till nummer två i könsordningen och satsar på förstaplatsen ändå. Men jag om någon har alltid varit kvimponerad av ordvrängare som Elfriede Jelinek, Gerd Brantenberg och Hélène Cixous, så nog kan jag också bli en tjejare på att låta orden hoppa hage i skallen på mig.

Politik är att vilja. Och bra politik är att vilja gott. Teleskopord i det godas tjänst är språkets motsvarighet till smörjmedel. Smök? Sprolja? Låt oss få fart på de femvistiska hjulen mot framtiden!

Karin Milles, gästbloggare

 

Okategoriserade

Snippa upp nya året

Igår kom 2019 års nyordslista. Bland orden fanns många ord som handlade om den klimatkris vi står inför, t.ex. Gretaeffekten, artdöd, klimatnödläge m.fl.

Ett av mina favoritord i år är ikigai. Det ska förstås som

Ett tvärsnitt mellan ens passion, vad man är bra på, vad världen behöver och vad man kan få betalt för att göra. Finner man det så har man hittat sin ikigai – ett japanskt koncept som betyder ”meningen med att finnas till”.

Det tycker jag låter som något att sträva efter här i livet. Jag hoppas att ordet är här för att stanna, även om det inte är så transparent.

Enligt mig kan nyordslistan ses som ett slags nyårskrönika över språket. Ord som vi har använt i år, som vi har skapat eller som har fått ett uppsving i användning, säger något om vad vi har haft behov av att prata om under året.

Draåthelvetekapital är ett nyord som jag tycker kan ses som språkfeministiskt. Att ha draåthelvetekapital innebär att kunna göra det man vill, och inte det man känner att man måste.

Genom åren har nyordslistan innehållit många år som kan ses som språkfeministiska: icke-binär (2014), cisperson (2014), mansplaining (2015), klittra (2015), pansexuell (2017), #metoo (2017) och menscertifiera (2018). Många av dessa ord uppfattar jag som ord som också etablerat sig i språket. De används och lever.

Igår pratade jag om nyordslistan 2019 i P4 Västerbotten. Då fick jag prata om ett uttryck som jag själv använder och som jag hoppas ska etablera sig i språket: att snippa upp. Att snippa upp innebär att förbättra något. Och vad vore inte bättre att snippa upp språket med, än med detta uttryck?!

Så, gott nytt år och uppsnippat slut från Språkfeminism!

 

forskning, humor

Humor som funktionshinderaktivism

Gästbloggare idag, Karin Ljuslinder.

Humor skapar möjligheter att utmana och ifrågasätta diskursiv hegemoni. Inom funktionshinderaktivism har humor har blivit ett vanligt medel för att försöka påverka mottagarna så att social och politisk förändring kan ske.

Humor och funktionshinder är ju ett omtvistat ämne. Humor betraktas vanligen som enkel underhållning, uppbyggd kring stereotyper och hegemoniska värderingar som bekräftar rådande ordning. Men har humor också potential att vara en social kommentar och en kritisk lins som skulle kunna bidra till en ökad social och politisk medvetenhet? I ett samhälle där den normativa förståelsen av funktionshinder är att det är en individuell, personlig tragedi så kan  användandet av humor framstå som kränkande och grymt och kombinationen av humor och funktionshinder som omöjlig. Men om man tittar lite närmare på begreppsparet så ser man att det är möjligt att skilja mellan ”disabling humor” (funktionsnedsättande humor) och ”disability humor” (funktionshinderhumor). ”Disabling humor” är när man skrattar åt en person för att den går, talar, ser ut på ett annat sätt än samhällets hegemoniska norm för kroppar och intellekt medan ”disability humor” är när humor används för att synliggöra begränsande, diskriminerande och nedsättande sociokulturellt skapade normer, strukturer, institutioner och beteenden. Humor som synliggör det som vid en första anblick kan framstå som självklart, naturgivet och därmed också taget för givet. Humorns verktyg kan ha samma kvaliteter som teoribaserade analysverktyg som till exempel dekonstruktion och perspektivbyte.

Idag finns det ett flertal personer med egna erfarenheter av funktionsnedsättningar som är stå-upp-komiker och som använder scenen i politiskt syfte för att bekämpa ojämlikheter och diskriminering. De menar att genom att använda sina personliga erfarenheter så tvingar de publiken att gå utanför sin politiskt korrekta comfort-zone av att artigt ignorera funktionsnedsättningen. Den normföljande publiken får möta ett funktionshinderperspektiv som den inte är bekant med.  På så sätt, menar de, framkallas skratt men också tankar och obekvämhet. Publiken konfronteras med sina förutfattade föreställningar och fördomar om vad funktionshinder är och betyder. Komikerna tar liksom in elefanten i vardagsrummet och använder medvetet humor för social kritik, aktivism och underhållning.

Fungerar det? Finns det en fördoms-upplösande potential i humor? Vilka är publikens reaktioner när de får möta ett perspektiv i humor som de inte är bekanta med?

Teoretiskt sett borde humortekniker kunna utmana hegemoniska diskurser om funktionshinder och öppna upp låsta sociala normer eftersom humor är uppbyggt av plötsliga överraskningar som lockar fram spontana skratt hos mottagarna. Humortekniker kategoriseras ofta i följande fyra grupperingar; oförenlighetstekniker, överraskningstekniker, falskt sken och överlägsenhetstekniker, där det  genomgående temat är att en förväntad diskurs plötsligt ställs på huvudet. Mottagaren är inte beredd på vändningen i tankebanan och förvåningen leder till skratt.

Skratt är dock inte detsamma som att det skapas nya sätt att tänka hos mottagarna. Ändå är det ganska vanligt att det talas i allmänna ordalag om humorns förmåga att väcka nya tankar. Men är det ingen som berättar hur det går till när nya  tankar uppstår.

Tänker gör vi alltid men om tankarna går i samma invanda upptrampade spår så når de sällan vårt medvetande. Vi är inte medvetna om att vi tänker helt enkelt. Men om något plötsligt oväntat får oss att haja till så skärps våra sinnen, vi spetsar öronen och blir medvetna om att vi tänker. Det är då möjligheten öppnas för nya tankar. Rent fysiologiskt går till så att det oväntade aktiverar hjärnans vakenhetsfunktion.  Den plötsligt ökade vakenhetsgraden kallas arousal, dvs höjd sinnesberedskap eller sinnesuppmärksamhet.

Och ja, jag vill tro att det fungerar, så jag tänker att jag går ut och testar hur personer med normföljande funktionalitet uppfattar och förstår funktionshinderaktivisthumor.

Karin Ljuslinder

Referenser

Berlyn, B. (1960). Conflict, arousal and curiosity. New York: McGraw-Hill.

Bingham, S. C., & Green, S. E. (2016). Aesthetic as analysis: Synthesizing theories of humorand disability through stand-up comedy. Humanity & Society, 40(3), 278-305.

Davis, L.J. (1995). Enforcing normalcy : disability, deafness, and the body. London: Verso.