feminism, interaktion

Ge mig mer kvinnlig blick!

Av någon anledning har jag alltid velat vara en av grabbarna. Det är minst sagt en stor utmaning när man är tjej. Frågan är också varför jag har velat det, när grabbarna ofta har skapat ett skav för mig. Grabbarna är de som öppet har avvisat mig i grupperingar och påvisat min annorlundahet?

Tjejkompisar som jag har haft har nästan alltid varit betydligt bättre bekräftare och peppare än någon killkompis jag någonsin haft. Jo, tyvärr. Kanske med något undantag.

Ändå vill jag vara en av grabbarna. Varför?

Jag vill tro att det delvis kan förklaras av att jag växte upp med två bröder, att jag är van att hänga med killar. Att det därför ger mig något särskilt.

Min andra tolkning, känns mycket mer osympatisk. Jag tänker på det som har med maktrelationer att göra, och framför allt det som kallas den manliga blicken, male gaze.

Teorier om den manliga blicken handlar om är att vi alla är underkastade den. Vi försöker alla behaga den där blicken, som i förlängningen är förkroppsligad genom den manliga åskådaren. Teorin baserar sig på en social och politisk asymmetri i maktrelationer. Man kan också se det som att den manliga blicken är den som värderas högst, och att den därför är viktigast. Om vi får bekräftelse på att något vi gör är bra från en man så värderas det högre än om samma bekräftelse kommer från en kvinna.

En otroligt trist syn (pun intended).

Samtidigt märker jag ofta på mig själv att jag värderar den manliga bekräftelsen högre. Kanske också delvis för att män (ja, oftast) är så dåliga på att ge bekräftelse. Får man den så betyder den verkligen något!

Jag önskar att jag inte kände så här, för jag vet ju att jag i mitt liv fått mest bekräftelse från kvinnor och att den bekräftelsen har smällt otroligt högt. Den har fått mig att lyfta. Den har gjort att jag tagit mig längre. Den har gjort att jag kommit in i nya sammanhang. Kvinnorna som jag har haft runt omkring mig har varit fantastiska när det gäller att vara ett stöd.

I sig borde det ju inte vara något fel med att ha killkompisar. Så ett mål jag har är att killarna ska börja bete sig lite mer som tjejkompisar. Det vore optimalt. Allt som behövs är att komma tillrätta med en del… maskulinitetsproblem.

Annars – ge mig lite mer kvinnlig blick!

Annonser
feminism, humor, språk

Skratt på burk

Burkskratt är det ultimata beviset på vikten av att någon skrattar för att ett skämt också ska uppfattas som roligt. Om andra skrattar så blir det kul, dessutom leder det till att också vi skrattar.

Jag säger det här ganska ofta, jag kommer att säga det igen. Det är viktigt att någon annan skrattar när man skämtar för att kunna framstå som rolig. Att ingen skrattar betyder inte att skämtet inte är roligt, det kan mycket väl vara både smart och kul. Men det framstår inte som roligt så länge ingen annan skrattar.

Återkommande möter främst kvinnor som skämtar motstånd i olika tv-program, därför att ingen skrattar åt deras skämt. När jag uttalar det här – som är ett forskningsresultat – verkar det ställa till problem i mångas huvuden. En del verkar förstå det som att det beror på att kvinnan inte är tillräckligt rolig. Men så är det ju inte alls nödvändigtvis. Det finns många anledningar till att andra inte skrattar. En är att de inte vill bidra med sitt skratt, eller att de inte hängde med i att det var ett skämt för att de inte lyssnade ordentligt. Människor kan också undvika att skratta åt skämt som de uppfattar är stötande, även om det inte verkar vara fallet med de samtal jag har tittat på.

Ofta skrattar vi utan att något är direkt roligt, för att vara med och bidra till en god stämning. Jag vet många som uttryckligen säger att de skrattar även om de inte uppfattar att något är roligt. De gör det för att de själva tycker att det är stötande att inte skratta. Det är artigt och uppoffrande att bidra till den goda stämningen. Inte sällan gör vi det genom att skratta.

Utifrån det synsättet skulle man ju kunna hävda att det är den som inte skrattar i sociala sammanhang som beter sig mindre socialt bevandrat. Kanske till och med socialt ansiktshotande, eftersom det kan få den som skämtar att känna stort obehag och osäkerhet. Det är personen som inte skrattar som inte lyckas läsa de sociala koderna, eller som är ovilliga att bidra till god stämning. Det här synsättet lägger ansvar på den som inte skrattar, snarare än den som försökt skämta. Jag tycker att det kan vara ett rimligt ansvar att lägga på människor i sammanhang där syftet är att bidra till en härlig stämning, eller till exempel att underhålla en tv-publik.

Därför är burkskratt i exempelvis sitcoms och annan tv-humor ett väldigt talande exempel på hur viktigt det är med skratt, vilket skratt som helst. Varför upplever vi något som roligt? Jo, delvis för att andra skrattar. En sitcom utan burkskratt är en helt annan upplevelse. Antagligen inte alls lika rolig.

Ett studiosamtal där det ska se ut som att en grupp människor har ett trevligt samtal behöver alltså även människor som bidrar med skratt. Den som skrattar är den som bidrar. Den som inte skrattar gör det inte.

Några tips:

  • Skratta när andra försöker bidra till god stämning genom att skämta! (Ja, ni fattar, det här är liksom hela grejen).
  • Testa hur det känns att undvika att skratta åt någons skämt. Prova med någon ni känner, förslagsvis, och förklara efteråt varför. (Som sagt, det är inte oproblematiskt att underlåta sig att skratta).
  • Se om du kan upptäcka någon skillnad i hur stämningen blir när du skrattar jämfört med när du inte skrattar.
  • Ha alltid med dig lite burkskratt i fickan, ifall människor runt omkring dig inte är tillräckligt socialt bevandrade för att förstå att de ska skratta.
feminism

Problematiska femininiteter – vilka är de?

Ofta när man pratar om maskuliniteter är det de problematiska versionerna som diskuteras. Det har fått mig att fundera mycket på vilka de problematiska femininiteterna är och varför dessa aldrig kommer upp.

Först måste man kanske identifiera på vilket sätt de problematiska maskuliniteterna är just problematiska. Ofta tänker jag mig att de är problematiska för att de utsätter andra för obehag. Aggressivitet, olika machokulturer och våldsamhet av olika slag är sådant som man brukar tala om som problematisk när det kommer till maskulinitet.

Då tror jag att synen på femininitet är att den inte har de där inslagen och att det är därför vi inte pratar om femininitet på det sättet. Ofta så vänds de problematiska inslagen kanske mot det egna jaget, vilket gör att andra eller samhället inte blir lidande, mer än indirekt.

Men det finns ju trots allt kvinnor som är aggressiva och våldsamma. Pratar vi inte om dessa inslag som att det kan röra sig om problematiska femininiteter för att de inte är norm, det inte finns stereotyper runt det? Eller menar vi att också dessa måste ses som maskulinitetsproblem.

En fråga jag då återkommer till är denna: Femininiteter som uppfattas som maskulina, är de maskulina eller maskulina femininiteter? Jag vet inte om den frågan har ett entydigt svar.

Nu har jag i alla fall frågat runt för att hitta problematiska femininiteter. Utifrån kriteriet att problemet ska vändas mot andra har jag hittat en problematisk femininitet hittills. En som faller inom normen för hur vi uppfattar att kvinnor kan vara:

  • Den backstabbande, utestängande, kvinnor-kan-inte-hålla-ihop-femininiteten.

Vilka fler finns?

feminism, forskning, humor, interaktion

Konsten att vara en god publik

I min forskning undersöker jag hur och om människor kan framstå som humoristiska. Eftersom humor är något som görs gemensamt krävs det att någon skrattar för att kunna framstå som humoristisk. Det händer att jag får frågan om det är det enda som avgör om man kan framstå som humoristisk: att någon skrattar. Jag har själv svårt att komma på hur det skulle vara möjligt att framstå som humoristisk trots att ingen skrattar.

Jag tänker också på hur milsvid skillnad det är att ha människor i publiken som är med en och att ha människor som inte är med en (kanske emot en).

När jag själv håller i presentationer eller föreläser och människor förstår mina skämt, är med på mina exempel, nickar, skrattar, skrattar igen, skrattar så de viker sig och trillar av stolen, så känns det som att jag är on top of the world. Jag blir bättre. Jag tar mer sats för varje skämt. De tidigare har ju gått hem så varför skulle inte resten göra det. Jag har lyckats etablera mig som humoristisk och då kommer de att fortsätta att uppfatta mig som så.

Precis tvärtom blir det när publiken inte alls är med mig. Även om några skrattar och är med mig kan jag väldigt tydligt känna av när större delen av publiken inte är uppenbart välvilligt inställd. Och det gör mig sämre. Även om jag fortsätter att försöka tar jag inte lika mycket sats. Att ta stor sats innebär ett större fall när det inte riktigt… landar. Och det är vansinnigt obehagligt också med sociala fall.

På samma sätt tänker jag att det är för människor som utgör mitt forskningsmaterial. Företrädesvis är det kvinnor som misslyckas med sina skämt, så väl i tv-programmet Parlamentet som i Vinterstudion, när ingen skrattar åt deras skämt. Männen råkar inte ut för det alls i samma utsträckning.

Jag tänker på hur plågsamt det måste vara varje gång. Och detta på bästa sändningstid. Men jag tänker också på hur svårt det måste vara att känna sig rolig och ge sig på att försöka skämta igen.

Och det är så vi skapar humoristiska och mindre humoristiska personer. Genom att välja att skratta eller att välja att inte skratta. För ja, det är också ett val. Vi väljer att vara med och bidra till härlig och humoristisk stämning, eller vi väljer att avböja att vara med.

Tänk på att det nästa gång du tänker framstå som icke-välvillig när du ingår i en publik, eller nästa gång du underlåter dig att skratta åt ett skämt – vad det gör med människor. Vill du göra dem bättre? Eller vill du göra dem sämre? Det är faktiskt du som lyssnar som i stor utsträckning avgör det.

feminism, språk

Kan du säga Adam kan du säga Berit

Det har kommit förslag på ett nytt bokstaveringsalfabet från Rättviseförmedlingen i samarbete med Fredrika Bremer Förbundet. Ett som, till skillnad från det gamla, logiskt nog innehåller både kvinno- och mansnamn. Exempelvis:

A: Adam
B: Berit
C: Cesar
D: Doris
E: Emir
F: Fanny

Nu finns det förstås de som tycker att det här är ett dåligt förslag. Hur ska människor klara av att bokstavera under press när det är något nytt?

Då kan man ju sätta det i ett större perspektiv. Samhället har förändrats radikalt under bara de senaste hundra åren. Nya teknologin är bara en sak som gör att saker förändras mycket snabbt. Men stora förändringar går ibland också på en dag. År 1967 bestämde man sig exempelvis för att gå från vänster- till högertrafik. Alla på en gång. Jag misstänker att det blev ramaskri också den gången. Men argumenten för högertrafik var starka. Förändringen genomfördes. Samhället klarade av det. Helt utan att kollapsa.

Jag tror att vi ska klara av också den här förändringen. Och skulle någon av misstag säga Bertil istället för Berit någon gång, så tror jag inte att det kommer att missuppfattas. Men framför allt är det så att vi lär oss nya saker och lär om hela tiden. Nya människor lär sig också stavningsalfabetet. För dem kommer det inte bli något som helst problem.

Att vi inte gillar förändring, det är sen gammalt. Men ett språk måste representera sina brukare, anser jag. Det gör det föreslagna stavningsalfabetet, betydligt bättre än det gamla.

feminism, kropp

Under all denna kropp

Det är inte lätt att vara inneboende i en kropp. Särskilt inte i den här världen.

Under hela mitt liv har jag fått negativa kommentarer om min kropp eller mitt uttryck. Kommentarerna kommer fortfarande och handlar om allt från att jag misstas för man, att min klädsel är allt för normavvikande, eller att specifika attribut inte är till belåtenhet – t.ex för stora ögon, för smal/klen eller fel känslouttryck på foton.

Jag funderar ganska ofta på vad det här fyller för funktion.

En reflektion är att jag som kvinna alltid bör behaga. De som inte känner sig behagade och blir provocerade väljer att kommentera vad med mitt utseende som inte är till min fördel – för dem. Jag bör också bry mig om vad de tycker.

De negativa kommentarerna om kvinnors kroppar fyller också en annan väldigt tydlig funktion: Att förtrycka dem. Att aldrig låta dem tycka om sina egna kroppar. Att aldrig tillåta dem att vara nöjda. Att aldrig känna att de duger som de är. Vad skulle vi få för samhälle om kvinnor gick runt och tyckte om sina kroppar?!

Nu är jag en person som aldrig lagt ner mycket energi på att ha kroppskomplex. Det är klart att jag ibland önskat mig större muskler så att jag kunnat slå tillbaka när det behövts, men överlag är jag glad i den här kroppen. Den fungerar (alltså oftast…), den gör det den ska och jag försöker bejaka den genom att göra det jag kan – ge den kärlek.

Det här tror jag är otroligt provocerande. En kvinna som inte har kroppskomplex! Att jag bara vågar! Nu är det här inte något jag brukar vara öppen med, delvis för att det inte är helt socialt acceptabelt (vi kan väl se det som att jag kommer ut ur garderoben nu). Men jag brukar i alla fall inte kommentera min kropp negativt eller försöka dölja den. Snarare är jag nog typen som försöker skryta lite extra över biffiga axlar, oavsett om dessa utgör en sanning för andra eller ej. Jag tror att det här är provokation nog för att andra ska känna behov av att trycka till lite extra.

Jag må ha ett ganska tjockt pansar. Men också pansar krackelerar till slut. Tänk då på alla som går runt utan pansar.

Så jag vill gärna slå ett slag för tre saker:

  1. Det givna. Sluta kommentera andras kroppar och uttryck negativt! Det är bara sjukt onödigt.
  2. Markera mot andras utseendekommentarer, om möjligt.
  3. Börja gilla din kropp. Om det känns svårt, börja med något litet: en finger, en hand, en hel arm osv. Till slut har du kanske kommit hela vägen. Att inte gilla din kropp kommer faktiskt aldrig att hjälpa någon. Utom möjligtvis någon industri någonstans, men inte dig. Det är poängen.