Och årets Nobelpris i humaniora går till…

Nobeltider. Det är tider när vi tänker extra mycket på forskning – på ett helt glamoröst sätt. Den ska prisas, spridas, stötas och blötas. SVT fyller sina tablåer med långa sändningar, forskare håller föreläsningar och träffar elever som kanske en dag själva blir pristagare, och i Blå Hallen dukas det upp för en middag som är lika ikonisk som själva priset. Nobelpriset är en dröm för många forskare i hela världen. Men för forskare inom humaniora är det endast en utopi som inte går att uppnå.

Jag kan inte komma undan känslan av att det är synd att det inte finns något Nobelpris för humanistiska forskare. Jag vet, Nobel har bestämt det här. Men ändå. Jag sörjer avsaknaden av ett grandiost pris för humanistiska forskare. Humanistisk forskning handlar om livets essens. Den hjälper oss att navigera i komplexa etiska frågor, förstå kulturella skiften och hitta gemensamma nämnare i en alltmer polariserad värld och det är sånt som också behöver uppmärksammas riktigt stort.

Så här kommer ett förslag till en riktigt pengastinn institution: Gör som Riksbanken gjorde med Nobelpriset i ekonomi, ta era stora resurser och instifta ett Nobelpris i humanistisk tradition. Jag ser verkligen fram emot att få nominera och vaska fram väl värda mottagare av detta pris.

Humoristisk vändning?

De senaste åren har komiker med jämna mellanrum drabbats av kritik för att vara rasistiska eller sexistiska. Inte sällan är det äldre medelålders, vita män som tycker det är besvärande att den humor som gick hem för 20 år sen inte längre gör det.

Den första frågan man måste ställa sig är: Hur kan man tro att man kan arbeta på samma sätt nu som för 20 år sen? Det är inte många branscher där det funkar. Utvecklingen har gått framåt, samtiden förändras ständigt vilket gör att kontexten ser annorlunda ut. Då måste så väl texter som arbetssätt ändras. Det borde gälla även för komiker, kan man tycka. Evolution och så vidare.

En annan aspekt är att dessa komiker, som tycker att det är förjävligt att det inte går att ”skämta om vad som helst längre” tycks ha drabbats av något. De tycks ha drabbats av insikt och erfarenhet av hur det är att känna sig utsatt. På samma sätt som de som tidigare utsattes för sexistiska och rasistiska skämt har känt sig utsatta i alla år, drabbar det nu komikerna själva.

Den som aldrig har behövt uppleva sexism, rasism, homofobi, funkofobi och så vidare tycker kanske att det går att skämta om det på ett helt oproblematiskt sätt – från en privilegierad position. De ser inte alltid problemet eftersom de inte har upplevt hur det är att leva med det dagligen. Men nu har det alltså drabbat dem själva, maktordningarna. Den maktordning som vi kan prata om här är den som handlar om tolerans, tolerans för olika människors upplevelser att vara i underordnad maktposition. Tolerans är något som vi i samhället arbetar hårt för och som vi kanske inte öppet i alla fall säger att vi är emot. Vi vill att samhället ska präglas av jämställdhet och jämlikhet. Det är en ganska stark norm och därmed en maktordning, om man nu kan tala om det. Om man försöker sätta sig emot den, genom att skämta på olika sätt som utmanar den, så hamnar man nu i underläge. Och det är vad som nu drabbar vissa komiker. De har fått andra att känna sig dåligt behandlade baserat på kön, hudfärg, funktionalitet och annat, och nu är det de som känner sig dåligt behandlade.

Kan vi tala om en humoristisk vändning – liksom i dubbel bemärkelse? Vändning i bemärkelsen att de som tidigare utsatt andra för obehag genom sin humor nu själva utsätts för obehag. Humoristisk också i bemärkelsen att de inte själva verkar inse ironin i att de tycker att det är helt förjävligt.  

Tjaba, tjena

Jag har kommit på mig själv på sistone att hälsa människor med ett tja, eller ett tjena. Det har fått mig att fråga mig själv ”vem är jag egentligen?”.

För ett tag sen pratade jag med en kompis och hävdade då att jag nog aldrig skulle säga tja. I alla fall inte på ett seriöst sätt. Möjligen, möjligen lite skämtsamt, med en annan ton. Vi konstaterade båda att det känns lite hårt. Något som man säger för att låta lite tuff, eller som ett uttryck för maskulinitet.

Jag lyssnade precis på ett lite halvgammalt avsnitt av Språket i P1 (som jag ofta gör) där Henrik Rosenkvist hävdade att tjena främst används av män. Det är ju framför allt så klart en stereotyp som beskrivs i det avseendet, även andra kan också säga tjena. Möjligen.

Härom morgonen hälsade jag på en kollega. Hon sa tjena. Och då kom jag på att hon nog ganska ofta hälsar mig med just tjena. Så jag var tvungen att påpeka det. (Nu vet hon inte hur hon ska våga hälsa på mig längre.)

När jag lyssnar på mitt eget tja så säger jag det nog egentligen bara till andra kvinnor som jag betraktar som kompisar, och med en liksom mer kärleksfull ton snarare än en hård – som är den som jag främst ser som ett uttryck för maskulinitet. Tjena fungerar i lite fler avseenden.

Men sanningen är ändå att jag inte identifierar mig som en person som säger tjena och framför allt inte tja. Men det kan ju också vara så att jag är en man? Egentligen. Det skulle inte förklara någonting.

Normhelveten

Svordomar kan vara en vattendelare när det handlar om vad som är okej. Vissa tycker att det är fult att svära, för andra är vissa typer av svordomar helt normala i vardagsspråket. Var går gränsen?

Jag hade en student som gjorde en liten studie om studenters uppfattningar om svordomar. Han frågade ett antal studenter om hur de uppfattade olika svordomar och andra fula ord. Det visade sig att de allra flesta tyckte att svordomar som är kopplade till religion (jävlar, fan, helvete) är helt oladdade. De som var av avvikande uppfattningar hade en koppling till kristen tro – och uppfattade således orden som fortfarande negativt laddade eller tabun i språket.

Och så är det, svordomar är kopplade till vad vi uppfattar som tabun i språket. Många svenskar har inte en starkt religiös tro och därmed förlorar religiösa ord i viss utsträckning sin laddning som tabuord.

Samtidigt finns det hos vissa en uppfattning om att orden ändå är fula, grova eller opassande i många sammanhang.

Under gymnastik-VM som sändes i SVT hösten 2022 använde kommentatorerna ibland svordomar för att förstärka hur de uppfattade vissa svåra moment och liknande. Exempelvis kom ett ”satan”. På twitter var det senare en person som jag tolkade som en äldre man som skrev till SVT för att uttrycka sin negativa åsikt om att man svär i SVT:s sportsändningar. En av kommentatorerna, den tidigare gymnasten Veronica Wagner, svarade då på tweeten genom att be om ursäkt och samtidigt säga att hon uppfattar ordet som snällt.

Vad som är fult och tabu i språket är under ständig förändring. Tidigare var det tabu att säga varg, och då omnämndes djuret istället som gråben. Lord Voldemort i Harry Potter är ett annat klassiskt exempel på något som inte får omnämnas och därför går han istället under beteckningen He-Who-Must-Not-Be-Named.

Jag vet personer som har småbarn nu som svär inför sina barn som att det inte är någon grej, vilket gör att barnen inte heller uppfattar orden som tabu. Om de inte uppfattar orden som tabu förlorar de också sin laddning och därmed blir de inte lika intressanta för barnen att själv uttala.

Själv har jag haft perioder där jag undvikit svordomar. Men jag tycker verkligen att de tillför något i språket. Inte minst som någon form av humormarkör. Samtidigt vet jag inte hur det uppfattas att jag svär, så jag undviker att göra det i vissa sammanhang (även om det är svårt).

Var normen för vad som uppfattas som olämpligt går just nu skiljer sig mellan olika grupper, men också mellan olika generationer.

Var går din gräns?

Går det att vara ”rätt”?

Med jämna mellanrum blossar det upp frågor om hur kvinnor i offentligheten ser ut. Det gäller både kvinnor som har sminkat sig för lite och kvinnor som har klätt upp sig för mycket. En kontenta verkar vara: Det går inte som kvinna att göra rätt.

När Isabella Lövin blev språkrör för Miljöpartiet fick hon snabbt höra att någon borde ha hjälpt henne att åtminstone få på sig lite mineralpuder. Tydligen ville offentligheten inte se en osminkad kvinna på en så högt uppsatt position. Helt nyligt fick också Ebba Busch kommentarer om val av klädsel i en partiledardebatt. I en dokumentär berättade Hillary Clinton om hur många dagar av sitt liv hon lagt på att bli uppsminkad och tillfixad för att passa in i det offentliga, trots att hon var helt ointresserad av sitt utseende på det sättet. Det var väl närmare ett år när hon summerade det.

Att vara queer ses ofta som något som utmanar maktordningar mellan könen eftersom det heterosexuella begäret ses som avgörande för manlig överordning. Men även här uppstår problem för kvinnor baserat på deras uttryck. Femme-kvinnor, det vill säga homosexuella kvinnor som har klassiskt feminina uttryck, kan anklagas för att de underkastar sig manlig underordning eftersom de ”gör kvinna” på ett sätt som är feminint, och därmed avsett för den manliga blicken. Men på samma sätt kan butch-kvinnor få veta att de, genom att anta uttryck som gör att de skulle kunna ses som manliga, söker få en överordnad position över kvinnor genom att få del av vad som annars skulle kunna ses som manliga domän eller möjliga maktpositioner.

Det man kan fundera över är om det är möjligt att som kvinna få en maktposition utan att dömas negativt på grund av sitt uttryck eller utseende. Finns det oantastliga kvinnliga uttryck? Antagligen finns det inget oantastligt. Men kan vi inte bara låta kvinnor få se ut som de vill utan att döma dem?

Vinnarbeteende

För två år sedan skrev jag om det könade vinsthoppet, ni vet, det där lilla skuttet som företrädesvis kvinnliga längdskidåkare ägnar sig åt när de tar en pallplats i världscupen eller på ett mästerskap. De svenska kvinnliga skidåkarna har nu själva börjat ifrågasätta det där hoppet. Ganska ofta under den senaste säsongen har man hört att det uppstått diskussion för att de kvinnliga skidåkarna inte vill hoppa. Och nu verkar hoppandet faktiskt ha upphört, i alla fall i organiserad form.

Men det finns något med korrelationen glädje, fysiska uttryck och kön som jag funderat på. För visst är det fascinerande att kvinnliga åkare ofta förväntas bete sig på ett visst sätt när de vinner eller tar en pallplats. Många ser oftast väldigt glada ut. Någon gör en liten dans. En del skuttar till på eget bevåg. Jag uppfattar att de manliga skidåkarnas glädje inte lika ofta tar sig fysiska uttryck. Framför allt uppmanas de aldrig att skutta efter avslutat lopp (på stumma ben).

Den amerikanska åkaren Jessie Diggins har haft en monstersäsong och vunnit Tour de Ski i år. En av kommentarerna efter hennes vinst var att hon verkligen förtjänade det för att hon ”alltid är så glad”. Den uttryckta glädjen framstår här som viktig. Men förtjänade Martin Jonserud Sundby sina Tour de ski-vinster för att han alltid var så glad? Det är inget jag har hört i alla fall. Förtjänar man inte ofta sina resultat på grund av hårt arbete?

Jag vet att jag ofta själv kände att norska åkaren Marit Björgen hade en väldigt sportslig inställning i sitt tävlande. Ofta vann hon förstås. Men även om hon fick en mer diskret placering utanför pallen brukade hon göra en liten hälsnings- eller vinnargest vid målgång. Kanske för att visa att det är insatsen som räknas, kanske för att tacka och glädja dem som hejat på henne med en liten segergest. Hon uttryckte alltså glädje på ett sätt som jag uppfattade som sportsligt. Men hur många manliga skidåkare som oftast är framgångsrika men som gör ett dåligt resultat höjer näven när de glider in på en tolfte plats?

Det finns förstås olika kulturella förväntningar på kvinnor och män, på vad olika kroppar ska signalera. Medievetaren Anja Hirdman säger att våra känslor ”formas både av den teknologi vi använder och av hur berättandet om andra sker”. Bilden av kvinnliga och manliga skidåkare formas alltså av vad vi ser på exempelvis tv. Hon menar också att olika typer av känslor och attityder knyts till vissa kroppar genom helt vardagliga ”repetitiva representationer”. Om vi ser samma typ av yttringar om och om igen normaliseras de. Det är först när någon ifrågasätter eller bryter mot normerna som de kanske synliggörs. I det här fallet har svenska kvinnliga skidåkare satt ner foten, eller båda faktiskt, när det gäller hoppandet och därmed synliggjort en tydlig asymmetri.

Vem som var först med att vilja att de kvinnliga åkarna skulle hoppa vet inte jag. Var det skidåkarna, medierna eller skidförbundet som uppmuntrade till aktiviteten? Alldeles oavsett blev hoppandet av någon anledning en förväntad rutin, som inte alls återfanns bland de manliga åkarna. Borde vi inte hoppas (jaja) på att få se mer uttryckt glädje också från manliga skidåkare? Jag minns kanadensiska skidåkaren Alex Harvey, som åtminstone brukade spela lite luftgitarr med skidorna efter en vinst. Men i övrigt så får man vara glad om det åtminstone dyker upp ett leende. (Okej, i helgen kom två schweiziska herrar i teamsprinten upp på pallen och de visade verkligen upp stor glädje. Det var riktigt kul att se!)

Frågorna är kanske: Vem FÅR (eller upplever sig få) uttrycka glädje över en seger eller en bra placering? Och vem känner sig tvungen att visa upp glädje i alla möjliga andra situationer?

Hirdman, A. (2018) Känslofyllda rum : den mediala socialiteten – att titta och beröras. Lund: Nordic Academic Press.

Livsmål – eller något för 2021?

Så här i slutet av året är det många som funderar över vad de har åstadkommit under året (hoppas jag). Framför allt brukar det vara aktuellt att formulera något om hur nästa år ska levas bäst, vad man ska fokusera på.

Killen som skrev om Den ädla konsten of not giving a fuck ger följande tips om hur du kan leva ditt liv, även om han menar att det är sådant han lärt sig i livet (det ska sägas att han knappt uppnått medelålder…). Delvis känns lärdomarna kanske självklara, men de kan ju vara värda att påminna sig om. Här är de i alla fall för den som behöver lite inspiration inför skrivandet av 2021 års nyårsvisioner:

1. Börja tänka på pensionen tidigt
2. Ta hand om hälsan
3. Tillbringa inte tid med människor som inte behandlar dig väl
4. Var god mot människor du bryr dig om
5. Du kan inte få allt: rikta in dig på några få saker att bli bra på eller att fokusera din tid på
6. Var inte rädd för att ta risker, du kan fortfarande förändras
7. Du måste fortsätta att växa och utveckla dig själv
8. Ingen vet vad fasen de håller på med, vänj dig vid det!
9. Investera i din familj
10. Var snäll mot dig själv, respektera dig själv!

Så jag ska fortsätta att inte veta ett skit om vad det är jag håller på med, samtidigt som jag kastar mig in i olika riskfyllda aktiviteter – men inte för många – och hoppas på att kunna fortsätta utvecklas. Jag försöker också vara snäll mot mig själv och mot andra – utom de som inte behandlar mig väl, för de människorna bör jag helt och hållet undvika.

Gott nytt språkfeministiskt år!

Feministiska nyord

Årets nyordslista är här, eller nysord som jag föredrar att kalla dem. Inte helt otippat handlar en hel del om corona. Men det fanns också några andra ord som jag intresserade mig lite extra för.

Jag gillade ordet cli-fi, som innebär ”konstnärlig genre som behandlar klimatfrågor”. Själv fick jag dock helt andra konnotationer av ordet och kanske har prefixet potential för andra typer av ord. Varför inte cli-liv (cliv?), livet med klitta?

Kanskeman, ”man som inte vill engagera sig fullt ut i ett förhållande”. Jag undrar om det intressant eller främst symptomatiskt att det är ett attribut som företrädesvis handlar om en man. Kommer ordet kanskekvinna också att bli vanligare? Eller är kvinnor bara bättre på att välja att antingen engagera sig eller att helt enkelt ärligt avsluta relationen? Skulle man också kunna använda ordet tvärtom? Alltså, en kanskeman är en man som kanske skulle kunna bli intressant att inleda en relation med, såvida det inte dyker upp någon bättre, kanske en kvinna.

I spåren av metoo, antar jag, har vi fått ordet intimitetskoordinator, ”person som arbetar inom film, tv och teater med att sexscener ska kännas trygga för skådespelarna”. Det är en roll jag tycker känns väldigt viktigt. Jag kan ofta känna obehag när jag ser en del scener på film och i tv-serier, eftersom jag undrar hur det gått till under inspelningen av dem.

Nu ska jag fundera över vilka ord jag vill börja använda eller introducera framöver.

Tack!

Det finns en sak som slår mig om och om igen: Vilka personer det är som verkligen är ovärderliga. De som lyssnar på ens idéer och tror på en, utan att döma eller säga nej. Som bara uppmuntrar en och lyfter en framåt. I min avhandling skrev jag i mitt tack:

Mitt största tack vill jag ändå ge alla som jag har mött genom åren och som har sagt ja. Ni som har accepterat mina förslag, konferensbidrag och ansökningar och som bjudit in mig i era sammanhang. Ni som bejakat mina idéer och med era uppmuntrande tillrop visat att ni trott lika mycket på projektet (och mig) som jag har gjort. Ni har alla bidragit till att göra mig till den akademiker jag är och fått mig att känna att jag hör hemma i det här sammanhanget. Det är också ni som får världen och utvecklingen att gå framåt!

Jag vill tacka alla dessa bejakande människor igen. Tack! Ni får världen att gå framåt.

Makten och härligheten

Att humor är makt har jag konstaterat många gånger i mitt forskningsliv. I vissa situationer blir maktutövandet också väldigt tydligt.

När man arbetar på en myndighet innebär det att man ägnar sig åt myndighetsutövande. Att då använda humor kan vara vanskligt. I podden Svenskan i samhället, från Institutet för språk och folkminnen, diskuteras myndigheter som använder humor i sociala medier. En person som intervjuas arbetar med klarspråk (begriplig myndighetskommunikation), och hon menar att man alltid måste fundera över kontext och situation om man vill använda humor när man ägnar sig åt myndighetsutövande. Om man försöker ha en lättsam ton när någon får ett avslag på ett viktigt beslut kan det uppfattas som raljant och ironiskt. Och det är ju inte lämpligt! Men i andra situationer kan humor självklart visst fungera väl.

Under en presentation jag gjorde för något år sen säger en annan universitetslektor till mig, lite förfärat: ”Men jag skämtar jämt med mina studenter. Betyder det att jag utövar makt över dem?” På ett sätt kan svaret vara ja. Samtidigt går det att skämta också med sina studenter utan att det uppfattas som raljant eller negativt, beroende på hur man gör det och förstås – hur studenterna uppfattar det. Så självklart går att skämta också med sina studenter eller andra i underordnad maktposition.

Men när man är i maktposition över andra personer måste man ändå vara väldigt varsam med sin ton och sin humor. Vill man att det som sägs ska kunna uppfattas som raljant? Förhoppningsvis inte. Då bör man också fundera på vad det är okej och rimligt att skämta om, samt på vilket sätt.