feminism, kropp

Går det att vara ”rätt”?

Med jämna mellanrum blossar det upp frågor om hur kvinnor i offentligheten ser ut. Det gäller både kvinnor som har sminkat sig för lite och kvinnor som har klätt upp sig för mycket. En kontenta verkar vara: Det går inte som kvinna att göra rätt.

När Isabella Lövin blev språkrör för Miljöpartiet fick hon snabbt höra att någon borde ha hjälpt henne att åtminstone få på sig lite mineralpuder. Tydligen ville offentligheten inte se en osminkad kvinna på en så högt uppsatt position. Helt nyligt fick också Ebba Busch kommentarer om val av klädsel i en partiledardebatt. I en dokumentär berättade Hillary Clinton om hur många dagar av sitt liv hon lagt på att bli uppsminkad och tillfixad för att passa in i det offentliga, trots att hon var helt ointresserad av sitt utseende på det sättet. Det var väl närmare ett år när hon summerade det.

Att vara queer ses ofta som något som utmanar maktordningar mellan könen eftersom det heterosexuella begäret ses som avgörande för manlig överordning. Men även här uppstår problem för kvinnor baserat på deras uttryck. Femme-kvinnor, det vill säga homosexuella kvinnor som har klassiskt feminina uttryck, kan anklagas för att de underkastar sig manlig underordning eftersom de ”gör kvinna” på ett sätt som är feminint, och därmed avsett för den manliga blicken. Men på samma sätt kan butch-kvinnor få veta att de, genom att anta uttryck som gör att de skulle kunna ses som manliga, söker få en överordnad position över kvinnor genom att få del av vad som annars skulle kunna ses som manliga domän eller möjliga maktpositioner.

Det man kan fundera över är om det är möjligt att som kvinna få en maktposition utan att dömas negativt på grund av sitt uttryck eller utseende. Finns det oantastliga kvinnliga uttryck? Antagligen finns det inget oantastligt. Men kan vi inte bara låta kvinnor få se ut som de vill utan att döma dem?

Okategoriserade

Vinnarbeteende

För två år sedan skrev jag om det könade vinsthoppet, ni vet, det där lilla skuttet som företrädesvis kvinnliga längdskidåkare ägnar sig åt när de tar en pallplats i världscupen eller på ett mästerskap. De svenska kvinnliga skidåkarna har nu själva börjat ifrågasätta det där hoppet. Ganska ofta under den senaste säsongen har man hört att det uppstått diskussion för att de kvinnliga skidåkarna inte vill hoppa. Och nu verkar hoppandet faktiskt ha upphört, i alla fall i organiserad form.

Men det finns något med korrelationen glädje, fysiska uttryck och kön som jag funderat på. För visst är det fascinerande att kvinnliga åkare ofta förväntas bete sig på ett visst sätt när de vinner eller tar en pallplats. Många ser oftast väldigt glada ut. Någon gör en liten dans. En del skuttar till på eget bevåg. Jag uppfattar att de manliga skidåkarnas glädje inte lika ofta tar sig fysiska uttryck. Framför allt uppmanas de aldrig att skutta efter avslutat lopp (på stumma ben).

Den amerikanska åkaren Jessie Diggins har haft en monstersäsong och vunnit Tour de Ski i år. En av kommentarerna efter hennes vinst var att hon verkligen förtjänade det för att hon ”alltid är så glad”. Den uttryckta glädjen framstår här som viktig. Men förtjänade Martin Jonserud Sundby sina Tour de ski-vinster för att han alltid var så glad? Det är inget jag har hört i alla fall. Förtjänar man inte ofta sina resultat på grund av hårt arbete?

Jag vet att jag ofta själv kände att norska åkaren Marit Björgen hade en väldigt sportslig inställning i sitt tävlande. Ofta vann hon förstås. Men även om hon fick en mer diskret placering utanför pallen brukade hon göra en liten hälsnings- eller vinnargest vid målgång. Kanske för att visa att det är insatsen som räknas, kanske för att tacka och glädja dem som hejat på henne med en liten segergest. Hon uttryckte alltså glädje på ett sätt som jag uppfattade som sportsligt. Men hur många manliga skidåkare som oftast är framgångsrika men som gör ett dåligt resultat höjer näven när de glider in på en tolfte plats?

Det finns förstås olika kulturella förväntningar på kvinnor och män, på vad olika kroppar ska signalera. Medievetaren Anja Hirdman säger att våra känslor ”formas både av den teknologi vi använder och av hur berättandet om andra sker”. Bilden av kvinnliga och manliga skidåkare formas alltså av vad vi ser på exempelvis tv. Hon menar också att olika typer av känslor och attityder knyts till vissa kroppar genom helt vardagliga ”repetitiva representationer”. Om vi ser samma typ av yttringar om och om igen normaliseras de. Det är först när någon ifrågasätter eller bryter mot normerna som de kanske synliggörs. I det här fallet har svenska kvinnliga skidåkare satt ner foten, eller båda faktiskt, när det gäller hoppandet och därmed synliggjort en tydlig asymmetri.

Vem som var först med att vilja att de kvinnliga åkarna skulle hoppa vet inte jag. Var det skidåkarna, medierna eller skidförbundet som uppmuntrade till aktiviteten? Alldeles oavsett blev hoppandet av någon anledning en förväntad rutin, som inte alls återfanns bland de manliga åkarna. Borde vi inte hoppas (jaja) på att få se mer uttryckt glädje också från manliga skidåkare? Jag minns kanadensiska skidåkaren Alex Harvey, som åtminstone brukade spela lite luftgitarr med skidorna efter en vinst. Men i övrigt så får man vara glad om det åtminstone dyker upp ett leende. (Okej, i helgen kom två schweiziska herrar i teamsprinten upp på pallen och de visade verkligen upp stor glädje. Det var riktigt kul att se!)

Frågorna är kanske: Vem FÅR (eller upplever sig få) uttrycka glädje över en seger eller en bra placering? Och vem känner sig tvungen att visa upp glädje i alla möjliga andra situationer?

Hirdman, A. (2018) Känslofyllda rum : den mediala socialiteten – att titta och beröras. Lund: Nordic Academic Press.

interaktion

Livsmål – eller något för 2021?

Så här i slutet av året är det många som funderar över vad de har åstadkommit under året (hoppas jag). Framför allt brukar det vara aktuellt att formulera något om hur nästa år ska levas bäst, vad man ska fokusera på.

Killen som skrev om Den ädla konsten of not giving a fuck ger följande tips om hur du kan leva ditt liv, även om han menar att det är sådant han lärt sig i livet (det ska sägas att han knappt uppnått medelålder…). Delvis känns lärdomarna kanske självklara, men de kan ju vara värda att påminna sig om. Här är de i alla fall för den som behöver lite inspiration inför skrivandet av 2021 års nyårsvisioner:

  1. Börja tänka på pensionen tidigt
  2. Ta hand om hälsan
  3. Tillbringa inte tid med människor som inte behandlar dig väl
  4. Var god mot människor du bryr dig om
  5. Du kan inte få allt: rikta in dig på några få saker att bli bra på eller att fokusera din tid på
  6. Var inte rädd för att ta risker, du kan fortfarande förändras
  7. Du måste fortsätta att växa och utveckla dig själv
  8. Ingen vet vad fasen de håller på med, vänj dig vid det!
  9. Investera i din familj
  10. Var snäll mot dig själv, respektera dig själv!

Så jag ska fortsätta att inte veta ett skit om vad det är jag håller på med, samtidigt som jag kastar mig in i olika riskfyllda aktiviteter – men inte för många – och hoppas på att kunna fortsätta utvecklas. Jag försöker också vara snäll mot mig själv och mot andra – utom de som inte behandlar mig väl, för de människorna bör jag helt och hållet undvika.

Gott nytt språkfeministiskt år!

feminism, språk

Feministiska nyord

Årets nyordslista är här, eller nysord som jag föredrar att kalla dem. Inte helt otippat handlar en hel del om corona. Men det fanns också några andra ord som jag intresserade mig lite extra för.

Jag gillade ordet cli-fi, som innebär ”konstnärlig genre som behandlar klimatfrågor”. Själv fick jag dock helt andra konnotationer av ordet och kanske har prefixet potential för andra typer av ord. Varför inte cli-liv (cliv?), livet med klitta?

Kanskeman, ”man som inte vill engagera sig fullt ut i ett förhållande”. Jag undrar om det intressant eller främst symptomatiskt att det är ett attribut som företrädesvis handlar om en man. Kommer ordet kanskekvinna också att bli vanligare? Eller är kvinnor bara bättre på att välja att antingen engagera sig eller att helt enkelt ärligt avsluta relationen? Skulle man också kunna använda ordet tvärtom? Alltså, en kanskeman är en man som kanske skulle kunna bli intressant att inleda en relation med, såvida det inte dyker upp någon bättre, kanske en kvinna.

I spåren av metoo, antar jag, har vi fått ordet intimitetskoordinator, ”person som arbetar inom film, tv och teater med att sexscener ska kännas trygga för skådespelarna”. Det är en roll jag tycker känns väldigt viktigt. Jag kan ofta känna obehag när jag ser en del scener på film och i tv-serier, eftersom jag undrar hur det gått till under inspelningen av dem.

Nu ska jag fundera över vilka ord jag vill börja använda eller introducera framöver.

feminism

Tack!

Det finns en sak som slår mig om och om igen: Vilka personer det är som verkligen är ovärderliga. De som lyssnar på ens idéer och tror på en, utan att döma eller säga nej. Som bara uppmuntrar en och lyfter en framåt. I min avhandling skrev jag i mitt tack:

Mitt största tack vill jag ändå ge alla som jag har mött genom åren och som har sagt ja. Ni som har accepterat mina förslag, konferensbidrag och ansökningar och som bjudit in mig i era sammanhang. Ni som bejakat mina idéer och med era uppmuntrande tillrop visat att ni trott lika mycket på projektet (och mig) som jag har gjort. Ni har alla bidragit till att göra mig till den akademiker jag är och fått mig att känna att jag hör hemma i det här sammanhanget. Det är också ni som får världen och utvecklingen att gå framåt!

Jag vill tacka alla dessa bejakande människor igen. Tack! Ni får världen att gå framåt.

Okategoriserade

Makten och härligheten

Att humor är makt har jag konstaterat många gånger i mitt forskningsliv. I vissa situationer blir maktutövandet också väldigt tydligt.

När man arbetar på en myndighet innebär det att man ägnar sig åt myndighetsutövande. Att då använda humor kan vara vanskligt. I podden Svenskan i samhället, från Institutet för språk och folkminnen, diskuteras myndigheter som använder humor i sociala medier. En person som intervjuas arbetar med klarspråk (begriplig myndighetskommunikation), och hon menar att man alltid måste fundera över kontext och situation om man vill använda humor när man ägnar sig åt myndighetsutövande. Om man försöker ha en lättsam ton när någon får ett avslag på ett viktigt beslut kan det uppfattas som raljant och ironiskt. Och det är ju inte lämpligt! Men i andra situationer kan humor självklart visst fungera väl.

Under en presentation jag gjorde för något år sen säger en annan universitetslektor till mig, lite förfärat: ”Men jag skämtar jämt med mina studenter. Betyder det att jag utövar makt över dem?” På ett sätt kan svaret vara ja. Samtidigt går det att skämta också med sina studenter utan att det uppfattas som raljant eller negativt, beroende på hur man gör det och förstås – hur studenterna uppfattar det. Så självklart går att skämta också med sina studenter eller andra i underordnad maktposition.

Men när man är i maktposition över andra personer måste man ändå vara väldigt varsam med sin ton och sin humor. Vill man att det som sägs ska kunna uppfattas som raljant? Förhoppningsvis inte. Då bör man också fundera på vad det är okej och rimligt att skämta om, samt på vilket sätt.

interaktion, språk

Livets frågesport

En av de stora frågorna i livet är väl ändå, hur formulerar man på bästa sätt en fråga? I akademin är grundbulten i vårt arbete ofta att kunna ställa bra frågor som också går att besvara. Till våra studenter. Till vårt forskningsmaterial.

Redan när jag skulle formulera den där inledande frågan var jag tvungen att göra avvägningar och fundera över ordval. Som man frågar får man svar, brukar det heta och därför är frågan högst avgörande för hur exempelvis ett samtal kommer att förlöpa. Så hur gör man då?

Frågor kan vara öppna eller styrda: En öppen fråga innebär att den som svarar har många möjligheter. Den kan inledas med ett hur, exempelvis. Sen finns det styrda frågor som ofta är ute efter en viss typ av svar. Inte sällan utformas de som ja/nej-frågor. Kanske får man veta bara precis det man vill veta, men kanske egentligen ingenting.

Ibland påstår människor saker istället för att fråga. Är det Lisbeth Salander som sitter på motsidan så kan det vara svårt att få något svar alls. Ett påstående är ingen fråga, även om också dessa ibland kan användas i försök att öppna upp för samtal. Risken är dock att den som påstår istället uppfattas som ointresserad.

Frågan är specifik till sin natur efter den så uppenbart kräver något av den som får frågan. Den kräver ett svar. Kanske är det därför det är så svårt att formulera frågor, för att man både vill ha något och kanske inte vara påträngande.

Att vara en god frågeställare handlar om att våga. Våga ställa de kanske lite obekväma frågorna. Frågorna som ingen annan vill ställa. Frågorna som får dig att framstå som opåläst. Frågorna som kanske inkräktar på någons integritet.

Och sen finns det vissa frågor som faktiskt kan vara livsviktiga: Hur mår du egentligen?

Så, vilka frågor ska du ställa idag?

feminism, interaktion, Okategoriserade

10 Budord

Jag har lyssnat på Känsligt läge med Klara Zimmergren när hon lyfter fram olika perspektiv på maskulinitet. Väldigt fin programserie måste jag säga. I det sista avsnittet har hon skrivit 10 budord till sin son. Jag tyckte att de var ganska bra, något att tänka på för att skapa bättre mansroller. Därför har jag skrivit ner dem här så att ni också kan få ta del av dem.

  1. Du skall icke ta den plats som inte är din att ta. Du och dina killkompisar äger inte en bar, en tågkupé, ett hopptorn på badplatsen eller en diskussion om sport på en middag. Utrymmet är allas. Hjälp till att fördela det rättvist.
  2. Du ska alltid ha koll på det du just sa landade. Ser människor konstiga ut, ledsna? Om ja, fråga om du har sagt nåt dumt. Du kommer få jättespännande feedback, jag lovar!
  3. Borsta tänderna ofta. Byt strumpor och lukta typ vanlig tvål. Jättemycket rakvatten kan vara frånstötande. Men lukten av vanlig tvål kommer få människor att vilja sitta nära dig. Det kanske inte kommer göra dig till en vinnare, men du vet ju heller inte om det är din framtida flickvän som drar sin stol närmre din bara för att hon gillar din tvåldoft så mycket.
  4. Förresten måste du inte vara en vinnare. Det verkar mest vara jobbigt. Medelmåtta är mer än okej. Det är dom flesta.
  5. Du skall icke avbryta nån. Jo, förresten. Avbryt mansplainande män som inte kan få stopp på sig själva.
  6. Du skall icke vara inomhus jämt. Var istället utomhus ofta. Snälla, du kan väl! Om du är ute mycket så kommer du fatta magin med den här planeten. Det är så mycket bättre än youtube, jag svär. Bli gärna fältbiolog, eller, nej, det behöver du förresten inte. Men du kan få en hund av mig, då kommer du ju ut. Men låt mig då slippa tjata om att du ska gå ut med hunden. Det kanske inte är så roligt för den att höra hur jobbig den är som måste ut och göra sina behov.
  7. Apropå utomhus, försök dra ner på saker som skadar naturen. Även om det ser coolt ut, smakar gott, kör snabbt, är snyggt och så vidare. Det är inte säkert att du är överordnad naturen. Allt verkar tyda på att människan trots allt inte var den vassaste kniven i lådan.
  8. Gråt mycket. Tyvärr är jag inte så bra på att visa dig hur man gör. Men kolla på din pappa, han kan. Öppna locket på tårburken du har där inne. Fyll på sen med nya tårar. Det ska va både gott och ibland kämpigt att leva. Det är lika bra du inser det.
  9. Hjälp dina polare att prata på riktigt. Skippa skryt och positioneringssnack. Fråga hur det känns. Ha kul ihop med varann! Men var där för varann också.
  10. Prata gärna skit om din morsa, men inte när jag hör.
feminism, humor, interaktion

Skrattet som subversiv kraft

Oftast har jag blivit väl bemött i vården. Men när det kommer till allt som har med menscykler att göra verkar primärvården tyvärr ofta oförmögen att vara konstruktiv.

Av olika orsaker ville min läkare att jag skulle sluta med p-piller. Jag förklarade att p-pillren tas mot endometriosisk smärta, det vill säga en monstruös motsvarighet till den variant som är vanligare. Samtalet gick därefter ungefär så här:

Han: Du kanske kan ta en värmekudde och bara försöka stålsätta dig mot smärtan.

Jag: (Paus) Hahhhahhahhaahahaa. Du har aldrig haft endometriosisk mensvärk va?

Det hade han så klart inte, han förklarade nyktert att det inte var fysiologiskt möjligt för honom att ha det. Han förklarade också att han inte hade för avsikt att förminska min upplevelse.

Jag erkänner att jag blev ställd över tipset. Jag visste inte hur jag skulle reagera, så jag skrattade. Gott. Och ganska länge. Att skratta åt människor som bemöter en på ett provocerande sätt kan nog upplevas provocerande i sig. Men har man inget annat smart drag på lut, fungerar det i alla fall som ett sätt att visa på det absurda i situationen. Jag har stålsatt mig mot olika typer av bemötanden i hela mitt liv. Tyst tagit emot. Uthärdat. Jag tror att skrattet kommer att få bli min nya strategi. Som subversiv kraft ska det inte underskattas.

Sen undrar jag förstås det uppenbara, om det är vanligt förekommande att man från vården för tipset att stålsätta sig mot monstruös smärta av olika slag? Om inte, varför är mensvärk något som man bara ska uthärda? Med eller utan värmekudde. Och är det verkligen inte att förminska människors upplevelse att säga till dem att bara stålsätta sig när de ligger på badrumsgolvet och skakar i konvulsioner?

forskning, humor, interaktion, Okategoriserade

Snygg och rolig – är det ens möjligt?

Kan man vara både snygg och rolig? Det är en fråga som fler än jag verkar ställa sig. Frågan har dock gjort sig mer och mer aktuell i mitt sinne på sistone. Särskilt som jag själv både är extremt snygg och obscent rolig (ja?!).

Många komiker har som sin grej att inleda med ett antal tjock- och fulskämt. ”Börja med dig själv” verkar vara principen. Och är man tjock, ful, oälskad eller skåning (?) så verkar det vara något att spinna vidare på. Ta upp dina nackdelar och gör humor av det. Men innebär det att det inte går att vara snygg och samtidigt rolig?

En del manliga komiker vittnar om att deras roll i skolan blev att vara klassens clown. Var man inte smart, snygg eller sportig fick man istället satsa på humor. Men för kvinnor verkar humor inte ge status på samma sätt, eftersom utseende är det högst värderade. Kanske är det traditionellt. Men vissa traditioner lever trots allt kvar mer eller mindre uttalat.

Kvinnliga komiker vittnar också om att de under stand-up-kurser har fått höra att de är för attraktiva för att framstå (antar jag) som roliga.

Så – går det att vara snygg och samtidigt rolig? Alltså på ett sätt där man kan försörja sig på det. Och är det olika för kvinnor och män?

Framför allt undrar jag: Går det att undersöka det här? Alltså de underliggande attityderna framför allt.

Hjälp!