forskning, humor, språk

Nyhetssatir – unga medborgares ”politiska språk”

Gästbloggare Joanna Doona diskuterar hur unga ser på nyhetssatiren, och att den möjliggör och fördjupar deras nyhetsintresse.

På många sätt speglar satiren den politiska kulturen i ett givet sammanhang – de makthavare, grupper och idéer som det anses vara okej att skämta om skiftar konstant, och tilltalet likaså. Subgenren nyhetssatir har blivit alltmer populär, särskilt sedan den börjat vända sig till en yngre publik. Nyhetssatiren kännetecknas av etermediernas nyhetsspråk, innehåll och form. Tidigare exempel i Sverige är exempelvis ”Snacka om nyheter” (SVT, 1995-2003) som vände sig till en bredare publik. I den nyare tappningen, i program som ”Svenska nyheter” i SVT (2018-), handlar satiren inte bara om det som nyheterna behandlar, utan även om själva genren nyheter. Denna nyhetssatir rör det som ofta kallas ”meta-frågor”, som:

  • Hur väljs nyheter ut?
  • Med vilka perspektiv rapporteras de? Vem får synas?
  • Vad ses som normalt, neutralt och oproblematiskt, och vad tas för givet?

Ibland oroar sig kritiker för att nyhetssatiren ska få unga att vända sig bort från de vanliga nyhetsprogrammen. Om nyhetssatiren är som ”godis”, när ska unga konsumera ”grönsaker”? Vad ska en medborgare konsumera för att betraktas som politiskt hälsosam?

Men detta, menar jag och många andra forskare, bygger på bristande förståelse för den unga publikens kompetens, kritiska förmåga och självständighet. Tack och lov finns det numera etablerade vetenskapliga metoder som hjälper oss studera vad det är unga får ut av nyhetssatiren. Istället för att anta eller gissa kan vi fråga dem! Efter mina intervjuer med unga mellan 18 och 35 år som regelbundet konsumerar nyhetssatir visar det sig att:

  • Unga som intresserar sig för nyhetssatir är också intresserade av nyheter. Det finns massvis av humorformer och underhållning att välja på idag. De som engagerar sig i nyhetssatiren är samhällsintresserade och därmed ofta flitiga nyhetskonsumenter. Självfallet gäller det inte varenda en – men så ser det också ut i befolkningen i stort.
  • Unga lär sig allteftersom och är därmed svåra att generalisera kring. De lär sig exempelvis mer och mer om hur en genre fungerar. Unga blir så kallat ”medie-läskunniga”, de lär sig förstå hur både vanliga nyheter och nyhetssatir produceras, hur de kan tolkas, samt vad kommersiella begränsningar för medieproduktion kan innebära.
  • Unga som konsumerar nyhetssatir upplever att den talar ”till dem” – att den fungerar som en slags pedagogisk, emotionell, och lekfull plats för politiska diskussioner.

De forskare som interagerar med unga genom intervjuer eller etnografiska undersökningar kan visa att unga upplever att nyhetssatiren talar ”deras språk” – inte minst i en bokstavlig betydelse, eftersom nyhetssatiren använder ett enklare eller mer förklarande språk än många nyhetsprogram gör. Unga befinner sig helt enkelt ofta i ett slags politiskt diskursivt underläge.

Unga vittnar nämligen om det som flera statsvetare och medieforskare pekat på de senaste åren: att det samtida nyhetsflödet är så pass brett, komplext, fragmenterat och kommersiellt styrt att det i många avseenden kräver ett heltidsengagemang. För att inte tala om en i vissa lägen: extrem kritisk förmåga! Politiker och andra eliter använder nämligen ofta ett språk som är noggrant utmejslat på olika sätt som försvårar förståelsen, som bygger på samma mekanik som reklamspråk, nämligen att det är skapat för att övertyga, snarare än att vara helt neutralt.

Unga medborgare kan uppleva att politikerna uttrycker sig på ett slags kodspråk, som ibland ses som manipulativt och otydligt. De vet att politikerna har professionella talskrivare och PR-folk och oroar sig för att de egna bristande erfarenheterna gör dem sämre på att ”avkoda” ett sådant språk. Fördelen med satirens form och innehåll, är att den kritiserar och skojar med den politiska retoriken på ett sätt som dämpar ungas egen osäkerhet inför de otydliga budskapen.

Därmed kan nyhetssatirikerna ses som guider eller kompisar som förklarar, kontextualiserar och ger perspektiv. Satirikernas metaforer, jämförelser och beskrivningar är viktiga för ungas förståelse av historiska förlopp, politikens intressenter och viktiga konfliktytor. På så sätt är satiren en kulturform som fördjupar ungas kunskap, snarare än att förleda den.

Joanna Doona, gästbloggare

interaktion

Släpp sköna snubbar?

I helgen läste jag en krönika om en skön kille som kommit till insikt om sin oskönhet Jag har alltid trott att jag är en skön kille (Walden 2020), parallellt med självhjälpsboken Släpp snubbar – en feministisk självhjälpsbok (Suhinina 2019). Texterna korsbefruktade varandra på ett sätt som visar på att en ny, lite bättre framtid är möjlig.

Den sköna killen har insett att han kanske inte är så rolig att umgås med eftersom han inte orkar lyssna på andra utan bara är med i samtal när han själv får prata. I självhjälpsboken ställs ett antal frågor till läsaren att besvara angående relationer till män. Jag ska därför ställa några av dessa frågor här nedan och besvara dem med citat från krönikören och hans nya insikter. Frågor från boken i fetstil. Citat från krönikan i kursiv stil.

Vänskap

Hur fördelas talutrymme när du umgås med killkompisar? Får andra prata lika mycket som männen? Vad händer om du försöker ta plats? (s. 27)

Krönikören verkar ha kommit till insikt med att han loggar ut när andra pratar. I texten konstaterar man också att: Men det är ju hemskt när man märker att någon egentligen inte lyssnar utan bara laddar.

När andra försöker ta plats verkar reaktionen alltså bli tystnad, men kanske inte lyssnande. Krönikören fortsätter, i dialog med en psykolog han har kontaktat:

– Jag är i alla fall bra på att vara tyst.

– Det måste ju vara värt någonting. Lyssnar du under tiden?

– Det gör jag verkligen en liten stund. Sedan börjar tankarna driva och så får jag den där glasartade blicken. Har jag hört.

Hur mycket energi lägger du respektive dina killkompisar på er relation?  (s. 27)

Krönikören beskriver hur hans fru poängterar han glömt fråga sin vän om det nya jobbet.

– Jag visste inte att han hade ett nytt jobb!

– Exakt.

Inte nog med att den här mannen inte håller koll på sina vänner, frun har bättre koll på hans vänner. Det relationella ansvaret tycks alltså ha glidit över på en kvinna.

Är du rolig och smart i kvinnosällskap, men har svårt att komma till din rätt bland män? (s. 27)

/…/ Och att jag för alltid skulle vara fri att komma för sent till allt och ligga nedhasad under lunch- och mötesbord, sömndrucken och emellanåt okontaktbar – eftersom det räckte med att jag var där med min medfödda mysighet och sade någonting smart eller roligt ibland.

I sällskap med en man som nöjer sig med att dyka upp kan det vara svårt att ”komma till sin rätt”. Vem känner sig smart och rolig tillsammans med någon som ligger nedhasad under ett bord och är okontaktbar?

Känslomässigt arbete

Om du har män i din omgivning vars känslolägen påverkar dig, hur mycket känslomässigt arbete sköter du respektive de?  (s.23)

Jag tycker ju inte om alla andra människor, inte ens hälften av dem. Tänk om hälften av alla andra människor inte tycker om mig? Så kan det ju bara inte vara men tänk om.

Krönikören är kanske inte så förtjust i andra människor, men inser att han själv har ett behov av att vara gillad. Kanske finns också en vana hos andra människor att visa sin uppskattning mot honom även om han inte känner samma behov av att uppskatta andra.

Psykologen som krönikören tagit kontakt med har han känt sedan barndomen. Nu vill han veta om han är möjlig att tycka om. Hon försäkrar honom om att hon gillade honom, redan då.

Ofta är det så att både män och kvinnor helst vänder sig till kvinnor för att prata om känslor. Agerar du stödlinje för dina killkompisar utan att få någonting tillbaka? (s. 27)

Skribenten frågar psykologen:

– Tycker du om mig?

– Det gör jag verkligen, Andrev. Även om vi kanske inte känner varandra lika bra längre. 

– Vi växte ju upp i samma stad och rörde oss i ungefär samma krets och jag säger inte att jag har tänkt på det här i 25 år, men jag minns att jag plågades lite av att du verkade ha svårt för mig?

– Det hade jag verkligen inte!

– Ärligt nu.

– Nej! Alltså jag kunde väl kanske känna att du var lite svår att få kontakt med, men jag gillade dig.

Psykologen ger sitt stöd och bekräftar flera gånger att hon verkligen gillar och gillade honom. Även här verkar kontakten från den manliga parten ha varit ett problem tidigare.

Avslutning

Här har vi sett två sidor som mötts, som båda kan sägas visa på en föreställning om att män kanske inte är lika noggranna med att ta emotionellt, relationellt eller samtalsmässigt ansvar. Insikten börjar nu nå vissa män.

För dig, som likt mannen i krönikan, känner att du inte tar lika stort ansvar för relationer som människorna du relaterar till, kan det vara dags att vakna ur din dvala. Inte minst om människor runt omkring börjar tröttna. Det finns hjälp att få! Men belasta inte kvinnor i din omgivning i onödan, i alla fall inte om du inte har för avsikt att ge samma stöd tillbaka.

 

 

humor, språk

Könsketänkande i femruari

När en säger ordbildningslära så är det sällan någon drar på smilbanden. Men när vegovännen under veganuari bjuder på fejkon eller rojalisten gråter över Megxit, då fnissar i alla fall jag. Och så är alltså dessa uttryck ypperliga exempel på just ordbildning – närmare bestämt ordbildningstypen teleskopord.

Ska en bilda ett teleskopord så tar en två ord, ställer det ena framför det andra och skyfflar ihop dem så att mitten liksom försvinner – som när en fäller ihop ett teleskop. Vegan och januari blir veganuari, fejk och bacon blir fejkon, Meghan Markle och exit blir Megxit.

Teleskoporden är ordbildningslärans egna pappa-skämt – ni vet sådana där som går ut på att vrida och vända på någon formulering – det vill säga ordvitsar.

Men även om tonåringar alltid stönar när deras pappa-päron skojar till det så vet vi ju att dom också djupt nere i själen älskar sina fäder. Precis samma sak är det med ordvitsarna – vi må stöna när någon överanvänder dem, men ingen kan förneka att dom ofta är fyndiga.

Nu är ju detta ett inlägg på en språkfeminism-blogg, så det kanske är hög tid att jag kommer till det kvinnopolitiska. Faktum är att många feministiska nyord är just teleskopord. Här kommer ett axplock:

Killräcklig: ”Könsteatral variant av tillräcklig, fast inte lika tillräcklig eftersom det ställs lägre krav på män.” (definitionen från slangopedia.se) Ihopsatt av kille och tillräcklig.

Klittra: onani för personer med klitoris. Ihopsatt av klitoris och glittra.

Manolog: En mans talande när han tar större delen av talutrymmet i något sammanhang. Ihopsatt av man och monolog.

Sextremism: Feministisk aktivism som går ut på att skapa uppmärksamhet genom radikala aktioner i det offentliga rummet, exempelvis nakendemonstrationer. Ihopsatt av sex och extremism.

Tupprepa: Att på ett möte upprepa vad en kvinna just sagt men utan att ge henne erkännande för det. Ihopsatt av tupp och upprepa.

Teleskopord bildas för att koppla ihop två tankar i syfte att skapa en större tanke. Man kan få folk att äta mindre kött genom att koppla ihop tanken på ett nytt bättre liv på det nya året med tanken att äta mindre kött: då blir tanken att vegolivet är ett bättre liv. Genom att koppla ihop klitoris – det främsta njutningsredskapet för kvinnor, med glitter och glamour – så förvandlas självbefläckelsens skam till because you’re worth it.

Det här gör teleskoporden politiskt kraftfulla. Tankeutvidgningen parat med det vitsigt roliga ger sprängkraft. Att få folk att skratta är ju en superkraft om någon.

Så låt veganuari övergå i femruari och låt ordvitseriet i feminismens tjänst blomma ut: Detta blogginlägg ska därför inte bli killräckligt bra – utan tjeptionellt! Visst är det kanske könsketänkande att vi alla blir kvinnarskallar som struntar i att vi utsetts till nummer två i könsordningen och satsar på förstaplatsen ändå. Men jag om någon har alltid varit kvimponerad av ordvrängare som Elfriede Jelinek, Gerd Brantenberg och Hélène Cixous, så nog kan jag också bli en tjejare på att låta orden hoppa hage i skallen på mig.

Politik är att vilja. Och bra politik är att vilja gott. Teleskopord i det godas tjänst är språkets motsvarighet till smörjmedel. Smök? Sprolja? Låt oss få fart på de femvistiska hjulen mot framtiden!

Karin Milles, gästbloggare

 

Okategoriserade

Snippa upp nya året

Igår kom 2019 års nyordslista. Bland orden fanns många ord som handlade om den klimatkris vi står inför, t.ex. Gretaeffekten, artdöd, klimatnödläge m.fl.

Ett av mina favoritord i år är ikigai. Det ska förstås som

Ett tvärsnitt mellan ens passion, vad man är bra på, vad världen behöver och vad man kan få betalt för att göra. Finner man det så har man hittat sin ikigai – ett japanskt koncept som betyder ”meningen med att finnas till”.

Det tycker jag låter som något att sträva efter här i livet. Jag hoppas att ordet är här för att stanna, även om det inte är så transparent.

Enligt mig kan nyordslistan ses som ett slags nyårskrönika över språket. Ord som vi har använt i år, som vi har skapat eller som har fått ett uppsving i användning, säger något om vad vi har haft behov av att prata om under året.

Draåthelvetekapital är ett nyord som jag tycker kan ses som språkfeministiskt. Att ha draåthelvetekapital innebär att kunna göra det man vill, och inte det man känner att man måste.

Genom åren har nyordslistan innehållit många år som kan ses som språkfeministiska: icke-binär (2014), cisperson (2014), mansplaining (2015), klittra (2015), pansexuell (2017), #metoo (2017) och menscertifiera (2018). Många av dessa ord uppfattar jag som ord som också etablerat sig i språket. De används och lever.

Igår pratade jag om nyordslistan 2019 i P4 Västerbotten. Då fick jag prata om ett uttryck som jag själv använder och som jag hoppas ska etablera sig i språket: att snippa upp. Att snippa upp innebär att förbättra något. Och vad vore inte bättre att snippa upp språket med, än med detta uttryck?!

Så, gott nytt år och uppsnippat slut från Språkfeminism!

 

forskning, humor

Humor som funktionshinderaktivism

Gästbloggare idag, Karin Ljuslinder.

Humor skapar möjligheter att utmana och ifrågasätta diskursiv hegemoni. Inom funktionshinderaktivism har humor har blivit ett vanligt medel för att försöka påverka mottagarna så att social och politisk förändring kan ske.

Humor och funktionshinder är ju ett omtvistat ämne. Humor betraktas vanligen som enkel underhållning, uppbyggd kring stereotyper och hegemoniska värderingar som bekräftar rådande ordning. Men har humor också potential att vara en social kommentar och en kritisk lins som skulle kunna bidra till en ökad social och politisk medvetenhet? I ett samhälle där den normativa förståelsen av funktionshinder är att det är en individuell, personlig tragedi så kan  användandet av humor framstå som kränkande och grymt och kombinationen av humor och funktionshinder som omöjlig. Men om man tittar lite närmare på begreppsparet så ser man att det är möjligt att skilja mellan ”disabling humor” (funktionsnedsättande humor) och ”disability humor” (funktionshinderhumor). ”Disabling humor” är när man skrattar åt en person för att den går, talar, ser ut på ett annat sätt än samhällets hegemoniska norm för kroppar och intellekt medan ”disability humor” är när humor används för att synliggöra begränsande, diskriminerande och nedsättande sociokulturellt skapade normer, strukturer, institutioner och beteenden. Humor som synliggör det som vid en första anblick kan framstå som självklart, naturgivet och därmed också taget för givet. Humorns verktyg kan ha samma kvaliteter som teoribaserade analysverktyg som till exempel dekonstruktion och perspektivbyte.

Idag finns det ett flertal personer med egna erfarenheter av funktionsnedsättningar som är stå-upp-komiker och som använder scenen i politiskt syfte för att bekämpa ojämlikheter och diskriminering. De menar att genom att använda sina personliga erfarenheter så tvingar de publiken att gå utanför sin politiskt korrekta comfort-zone av att artigt ignorera funktionsnedsättningen. Den normföljande publiken får möta ett funktionshinderperspektiv som den inte är bekant med.  På så sätt, menar de, framkallas skratt men också tankar och obekvämhet. Publiken konfronteras med sina förutfattade föreställningar och fördomar om vad funktionshinder är och betyder. Komikerna tar liksom in elefanten i vardagsrummet och använder medvetet humor för social kritik, aktivism och underhållning.

Fungerar det? Finns det en fördoms-upplösande potential i humor? Vilka är publikens reaktioner när de får möta ett perspektiv i humor som de inte är bekanta med?

Teoretiskt sett borde humortekniker kunna utmana hegemoniska diskurser om funktionshinder och öppna upp låsta sociala normer eftersom humor är uppbyggt av plötsliga överraskningar som lockar fram spontana skratt hos mottagarna. Humortekniker kategoriseras ofta i följande fyra grupperingar; oförenlighetstekniker, överraskningstekniker, falskt sken och överlägsenhetstekniker, där det  genomgående temat är att en förväntad diskurs plötsligt ställs på huvudet. Mottagaren är inte beredd på vändningen i tankebanan och förvåningen leder till skratt.

Skratt är dock inte detsamma som att det skapas nya sätt att tänka hos mottagarna. Ändå är det ganska vanligt att det talas i allmänna ordalag om humorns förmåga att väcka nya tankar. Men är det ingen som berättar hur det går till när nya  tankar uppstår.

Tänker gör vi alltid men om tankarna går i samma invanda upptrampade spår så når de sällan vårt medvetande. Vi är inte medvetna om att vi tänker helt enkelt. Men om något plötsligt oväntat får oss att haja till så skärps våra sinnen, vi spetsar öronen och blir medvetna om att vi tänker. Det är då möjligheten öppnas för nya tankar. Rent fysiologiskt går till så att det oväntade aktiverar hjärnans vakenhetsfunktion.  Den plötsligt ökade vakenhetsgraden kallas arousal, dvs höjd sinnesberedskap eller sinnesuppmärksamhet.

Och ja, jag vill tro att det fungerar, så jag tänker att jag går ut och testar hur personer med normföljande funktionalitet uppfattar och förstår funktionshinderaktivisthumor.

Karin Ljuslinder

Referenser

Berlyn, B. (1960). Conflict, arousal and curiosity. New York: McGraw-Hill.

Bingham, S. C., & Green, S. E. (2016). Aesthetic as analysis: Synthesizing theories of humorand disability through stand-up comedy. Humanity & Society, 40(3), 278-305.

Davis, L.J. (1995). Enforcing normalcy : disability, deafness, and the body. London: Verso.

arga män, feminism, forskning

Forskning om mejlsvar?

Det går ju att forska om nästan allt. En fundering jag har är om jag framöver skulle börja forska på de mejl jag får från olika människor som reagerar på nyhetsartiklar om min forskning. Företrädesvis är det arga män som känner sig nödgade att mejla mig och berätta olika saker. Jag tänkte lyfta upp ett mejl jag fick i somras, efter att Svenska Dagbladet skrivit en artikel om humor och humorforskning. Det är från ”Claes”.

”Claes” börjar: ”Hej, vem du nu är? Enl bilder som finns på dig, är det mycket svårt att urskilja om du är man, kvinna eller hen.”

Det här verkar besvära ”Claes” särskilt eftersom ”Detta förklarar också varför du yttrar dig ang kvinnors representation i TV rutan och hur vida man skrattar åt kvinnors skämt! Men herregud, det vet du väl att kvinnor alltid faller för män och då ofta över deras skämt också naturligtvis.” Det är tydligen så barn blir till. Eventuellt har ”Claes” missat biologilektionerna, bland annat.

”Claes” är dock inte färdig ännu utan avslutar: ”Lägg ner skitsnacket om genus!!! 95% av mänskligheten vet om de är män eller kvinnor. Den andra förvirrade 5%-en är inte normen för någonting mer än att de vet att de är annorlunda. Behöver inte kletas på övrig populationen.” Det som besvärar ”Claes” mest verkar således inte vara min forskning, utan hans tolkningar om mig utifrån mitt utseende.

Eftersom jag är på semester går ett automatiskt meddelande ut till ”Claes”. Där framgår att jag kommer att svara på hans mejl när jag är tillbaka. Det här upprör Claes så han svarar: ”Jag behöver inget svar från dig!!”

Jag tycker att det verkar skönt för ”Claes” att kunna säga ifrån utifrån sina behov om vilka mejl han önskar att få. Jag önskar att jag hade kunnat välja på samma sätt. Men nu kan jag inte det. Då kan jag lika gärna göra något bra av det. Och forskning är ju bra.

feminism, humor

Om jag varit man

Om jag varit man…

… skulle jag antagligen ha haft högre lön i mitt liv.

… skulle jag kanske fått mer cred för saker jag har gjort.

… skulle fler ha skrattat åt mina skämt.

… skulle jag kanske ha sluppit uppleva övergrepp.

… skulle jag eventuellt inte behöva fundera på mäns fysiska överlägsenhet över mig.

Ja, jag hade kanske hunnit bli legendarisk redan.

Men å andra sidan kunde jag ha varit ett riktigt svin med privilegier, som utsatt andra för aggression och arrogans.

feminism, idrott

Det könade vinsthoppet

VM i längdskidor i Seefeld är slut. Det har vinstskuttats färdigt.

Efter varje medaljplats damåkarna tar ska de vinsthoppa framför kamerorna. Hopp upp i luften, glada miner. Kanske blir det två skutt om det första är för osynkat.

Sen är det herrarnas tur att göra ett vinstskutt. Eller? Nej, herråkarna står stadigt kvar på marken när medaljörerna ska fotograferas.

Varför denna uppenbara skillnad i förväntad handling efter vinst?

Jag tror att killarna måste börja hoppa. Annars får vi lägga ner hoppandet.

feminism, idrott, språk

Sköna karaktärer

Jag har följt ganska mycket vintersport under i alla fall 10 år och mer intensivt under de senaste två. En sak som jag har funderat på under åren är hur man pratar olika om kvinnliga och manliga åkare.

Inte minst, minns jag för fyra år sen hur en manlig skicross-åkare som grinade illa och ändå tog sig till start, kallades för ”riktig tuffing som kör skadad”. I damernas race bara minuter innan hade en kvinnlig åkare grinat illa, varpå hon omnämndes som att hon ”låtsades ha ont”. Det blev en påtaglig skillnad i hur de omnämndes.

En annan sak jag har tänkt på är att manliga åkare inom olika grenar ofta kallas för sköna lirare, karaktärer och liknande. De omnämns vidare som viktiga i sin sport på grund av hur de är och vad de gör också utanför sina idrottsarenor.

Under de senaste dagarna, då alpin-VM pågår i Åre, tar giganten Linsey Vonn (USA) farväl av elitidrotten. Under samtliga intervjuer jag har hört har hon skojat friskt, om sig själv som mormor på världscup-cirkusen (I’m the grandma of the world cup, but now I pass it to Ilka”), om vad hon ska göra när elitkarriären är slut (”I can’t tell you that, that’s inapropriate” när hon syftade på att hon skulle återse sin pojkvän). Hon har också varit rapp att kommentera när hon fått för dålig respons från publiken (”What, that was pathetic, where’s the cheering?” när hon tackade sin familj och hurrandet uteblev). En person som skulle kunna ses som en skön karaktär, helt enkelt.

Förutom att hon varit störst under en ansenlig tid, kommit tillbaka efter skador, tagit fler världscupsegrar än någon annan kvinnlig alpin åkare, så borde hon, enligt mig kunna ses som en skön karaktär. Jag kan dock inte säga att jag har uppfattat att man medialt har pratat om henne på det sättet. Istället har jag hört mycket om att hon förvisso alltid är trevlig och tar sig tid, men också har tendenser till diva-later.

Så jag funderar lite på vem som egentligen får vara en skön karaktär? Vem kan vara det och vem får cred för att vara det?

humor, interaktion, språk

Får en skämta om vad som helst?

Jag fick ett läsarbrev där en kille undrade om en får skämta om vad som helst. Därför tänkte jag att jag skulle resonera lite om hur det är med den saken.

Han skrev:

Kom nyligen i konflikt med en klasskompis om vad man får skämta eller ”driva” om och hon tog väldigt illa upp.

Är det okej att skämta om vad som helst vänner emellan? T.ex. om jag med mina närmaste vänner hänger en kväll hos mig, vi alla känner ju varandra och vet ju att ingen kommer ta illa samt kan ju inga andra höra det vi skämtar om och ta illa upp – är det okej då?

Kort sagt kan man väl säga: det är lite komplicerat, det här med humor. På flera nivåer.

Att skämta innebär på olika sätt att utöva makt.

Ett problem med humor är att man aldrig med säkerhet kan veta hur någon annan kommer att motta något som man menar som ett skämt. Mellan nära vänner är det så klart lättare eftersom man oftast utgår från att andra menar väl. Men man kan aldrig veta hur människors dagsform är. Vissa dagar kan ju vara känsligare än andra. Att din klasskompis tog väldigt illa upp säger ju också något om att man kan ha olika upplevelser om saker.

När man skämtar med hård jargong inom en grupp kan det hända att en person känner sig mer utsatt om den återkommande får skämt riktat mot sig. Humor används ofta som social kontroll, det vill säga för att stävja eller förstärka olika beteenden. Skämt kan därför upplevas som grupptryck.

Humor är också svårt eftersom man ibland säger saker som man menar fast skämtsamt. Den som blir utsatt för skämtet kan också känna av detta, eller åtminstone bli osäker på vad skämtaren egentligen menade. Var det allvar eller skämt?

Att man kan skämta om alla ämnen betyder inte att man bör skämta hur som helst. Rasistiska, sexistiska och homofoba (osv.) skämt är alltid problematiska eftersom  skämten är på bekostnad av sociala grupper som inte är privilegierade. Den som skämtar kan därmed uppfattas som rasist, sexist eller homofob. Ibland med rätta.

Även om ingen annan än den egna gruppen hör skämten så bidrar skämtandet till att odla eller förstärka en kultur eller olika föreställningar. Man vet aldrig hur andra kommer att föra vidare skämten eller de olika föreställningarna.

Låt säga att ni i er grupp återkommande skämtar om en annan persons utseende. Även om det är på skämt så kan gruppens föreställningar om personens utseende påverkas och i slutändan synen på personen och kanske beteenden som vänds mot personen. Inomgruppsligt skämtande betyder inte nödvändigtvis att det inte når andra.

Med det sagt kan det också finnas anledning att inte skratta med eller skämta om vad som helst. Ibland kan det vara nödvändigt att markera att skämt inte är okej, även om man inte själv tar illa vid sig, för att det bidrar till en syn på andra människor som inte bör uppmuntras.

Så svaret på frågan om vad man får skämta om, är inte helt enkel. Alla har olika erfarenheter och förutsättningar i livet vilket innebär att ett skämt som uppfattas som harmlöst för en person kan bli jobbigt för en annan. Jag tycker alltid att man ska vara lite försiktig när det gäller humor och framför allt hålla lite koll på hur skämt mottas eller förs vidare. Om någon tar illa upp kan det ju vara läge att be om ursäkt och förändra sitt beteende. Särskilt viktigt är det i grupper.

Ett annat alternativ är att vända skämten mot sig själv, eftersom det visar på självdistans och oftast är lättare att skratta åt.