feminism, humor

Om jag varit man

Om jag varit man…

… skulle jag antagligen ha haft högre lön i mitt liv.

… skulle jag kanske fått mer cred för saker jag har gjort.

… skulle fler ha skrattat åt mina skämt.

… skulle jag kanske ha sluppit uppleva övergrepp.

… skulle jag eventuellt inte behöva fundera på mäns fysiska överlägsenhet över mig.

Ja, jag hade kanske hunnit bli legendarisk redan.

Men å andra sidan kunde jag ha varit ett riktigt svin med privilegier, som utsatt andra för aggression och arrogans.

Annonser
feminism, idrott

Det könade vinsthoppet

VM i längdskidor i Seefeld är slut. Det har vinstskuttats färdigt.

Efter varje medaljplats damåkarna tar ska de vinsthoppa framför kamerorna. Hopp upp i luften, glada miner. Kanske blir det två skutt om det första är för osynkat.

Sen är det herrarnas tur att göra ett vinstskutt. Eller? Nej, herråkarna står stadigt kvar på marken när medaljörerna ska fotograferas.

Varför denna uppenbara skillnad i förväntad handling efter vinst?

Jag tror att killarna måste börja hoppa. Annars får vi lägga ner hoppandet.

feminism, idrott, språk

Sköna karaktärer

Jag har följt ganska mycket vintersport under i alla fall 10 år och mer intensivt under de senaste två. En sak som jag har funderat på under åren är hur man pratar olika om kvinnliga och manliga åkare.

Inte minst, minns jag för fyra år sen hur en manlig skicross-åkare som grinade illa och ändå tog sig till start, kallades för ”riktig tuffing som kör skadad”. I damernas race bara minuter innan hade en kvinnlig åkare grinat illa, varpå hon omnämndes som att hon ”låtsades ha ont”. Det blev en påtaglig skillnad i hur de omnämndes.

En annan sak jag har tänkt på är att manliga åkare inom olika grenar ofta kallas för sköna lirare, karaktärer och liknande. De omnämns vidare som viktiga i sin sport på grund av hur de är och vad de gör också utanför sina idrottsarenor.

Under de senaste dagarna, då alpin-VM pågår i Åre, tar giganten Linsey Vonn (USA) farväl av elitidrotten. Under samtliga intervjuer jag har hört har hon skojat friskt, om sig själv som mormor på världscup-cirkusen (I’m the grandma of the world cup, but now I pass it to Ilka”), om vad hon ska göra när elitkarriären är slut (”I can’t tell you that, that’s inapropriate” när hon syftade på att hon skulle återse sin pojkvän). Hon har också varit rapp att kommentera när hon fått för dålig respons från publiken (”What, that was pathetic, where’s the cheering?” när hon tackade sin familj och hurrandet uteblev). En person som skulle kunna ses som en skön karaktär, helt enkelt.

Förutom att hon varit störst under en ansenlig tid, kommit tillbaka efter skador, tagit fler världscupsegrar än någon annan kvinnlig alpin åkare, så borde hon, enligt mig kunna ses som en skön karaktär. Jag kan dock inte säga att jag har uppfattat att man medialt har pratat om henne på det sättet. Istället har jag hört mycket om att hon förvisso alltid är trevlig och tar sig tid, men också har tendenser till diva-later.

Så jag funderar lite på vem som egentligen får vara en skön karaktär? Vem kan vara det och vem får cred för att vara det?

humor, interaktion, språk

Får en skämta om vad som helst?

Jag fick ett läsarbrev där en kille undrade om en får skämta om vad som helst. Därför tänkte jag att jag skulle resonera lite om hur det är med den saken.

Han skrev:

Kom nyligen i konflikt med en klasskompis om vad man får skämta eller ”driva” om och hon tog väldigt illa upp.

Är det okej att skämta om vad som helst vänner emellan? T.ex. om jag med mina närmaste vänner hänger en kväll hos mig, vi alla känner ju varandra och vet ju att ingen kommer ta illa samt kan ju inga andra höra det vi skämtar om och ta illa upp – är det okej då?

Kort sagt kan man väl säga: det är lite komplicerat, det här med humor. På flera nivåer.

Att skämta innebär på olika sätt att utöva makt.

Ett problem med humor är att man aldrig med säkerhet kan veta hur någon annan kommer att motta något som man menar som ett skämt. Mellan nära vänner är det så klart lättare eftersom man oftast utgår från att andra menar väl. Men man kan aldrig veta hur människors dagsform är. Vissa dagar kan ju vara känsligare än andra. Att din klasskompis tog väldigt illa upp säger ju också något om att man kan ha olika upplevelser om saker.

När man skämtar med hård jargong inom en grupp kan det hända att en person känner sig mer utsatt om den återkommande får skämt riktat mot sig. Humor används ofta som social kontroll, det vill säga för att stävja eller förstärka olika beteenden. Skämt kan därför upplevas som grupptryck.

Humor är också svårt eftersom man ibland säger saker som man menar fast skämtsamt. Den som blir utsatt för skämtet kan också känna av detta, eller åtminstone bli osäker på vad skämtaren egentligen menade. Var det allvar eller skämt?

Att man kan skämta om alla ämnen betyder inte att man bör skämta hur som helst. Rasistiska, sexistiska och homofoba (osv.) skämt är alltid problematiska eftersom  skämten är på bekostnad av sociala grupper som inte är privilegierade. Den som skämtar kan därmed uppfattas som rasist, sexist eller homofob. Ibland med rätta.

Även om ingen annan än den egna gruppen hör skämten så bidrar skämtandet till att odla eller förstärka en kultur eller olika föreställningar. Man vet aldrig hur andra kommer att föra vidare skämten eller de olika föreställningarna.

Låt säga att ni i er grupp återkommande skämtar om en annan persons utseende. Även om det är på skämt så kan gruppens föreställningar om personens utseende påverkas och i slutändan synen på personen och kanske beteenden som vänds mot personen. Inomgruppsligt skämtande betyder inte nödvändigtvis att det inte når andra.

Med det sagt kan det också finnas anledning att inte skratta med eller skämta om vad som helst. Ibland kan det vara nödvändigt att markera att skämt inte är okej, även om man inte själv tar illa vid sig, för att det bidrar till en syn på andra människor som inte bör uppmuntras.

Så svaret på frågan om vad man får skämta om, är inte helt enkel. Alla har olika erfarenheter och förutsättningar i livet vilket innebär att ett skämt som uppfattas som harmlöst för en person kan bli jobbigt för en annan. Jag tycker alltid att man ska vara lite försiktig när det gäller humor och framför allt hålla lite koll på hur skämt mottas eller förs vidare. Om någon tar illa upp kan det ju vara läge att be om ursäkt och förändra sitt beteende. Särskilt viktigt är det i grupper.

Ett annat alternativ är att vända skämten mot sig själv, eftersom det visar på självdistans och oftast är lättare att skratta åt.

 

feminism, interaktion

Ge mig mer kvinnlig blick!

Av någon anledning har jag alltid velat vara en av grabbarna. Det är minst sagt en stor utmaning när man är tjej. Frågan är också varför jag har velat det, när grabbarna ofta har skapat ett skav för mig. Grabbarna är de som öppet har avvisat mig i grupperingar och påvisat min annorlundahet?

Tjejkompisar som jag har haft har nästan alltid varit betydligt bättre bekräftare och peppare än någon killkompis jag någonsin haft. Jo, tyvärr. Kanske med något undantag.

Ändå vill jag vara en av grabbarna. Varför?

Jag vill tro att det delvis kan förklaras av att jag växte upp med två bröder, att jag är van att hänga med killar. Att det därför ger mig något särskilt.

Min andra tolkning, känns mycket mer osympatisk. Jag tänker på det som har med maktrelationer att göra, och framför allt det som kallas den manliga blicken, male gaze.

Teorier om den manliga blicken handlar om är att vi alla är underkastade den. Vi försöker alla behaga den där blicken, som i förlängningen är förkroppsligad genom den manliga åskådaren. Teorin baserar sig på en social och politisk asymmetri i maktrelationer. Man kan också se det som att den manliga blicken är den som värderas högst, och att den därför är viktigast. Om vi får bekräftelse på att något vi gör är bra från en man så värderas det högre än om samma bekräftelse kommer från en kvinna.

En otroligt trist syn (pun intended).

Samtidigt märker jag ofta på mig själv att jag värderar den manliga bekräftelsen högre. Kanske också delvis för att män (ja, oftast) är så dåliga på att ge bekräftelse. Får man den så betyder den verkligen något!

Jag önskar att jag inte kände så här, för jag vet ju att jag i mitt liv fått mest bekräftelse från kvinnor och att den bekräftelsen har smällt otroligt högt. Den har fått mig att lyfta. Den har gjort att jag tagit mig längre. Den har gjort att jag kommit in i nya sammanhang. Kvinnorna som jag har haft runt omkring mig har varit fantastiska när det gäller att vara ett stöd.

I sig borde det ju inte vara något fel med att ha killkompisar. Så ett mål jag har är att killarna ska börja bete sig lite mer som tjejkompisar. Det vore optimalt. Allt som behövs är att komma tillrätta med en del… maskulinitetsproblem.

Annars – ge mig lite mer kvinnlig blick!

feminism, humor, språk

Skratt på burk

Burkskratt är det ultimata beviset på vikten av att någon skrattar för att ett skämt också ska uppfattas som roligt. Om andra skrattar så blir det kul, dessutom leder det till att också vi skrattar.

Jag säger det här ganska ofta, jag kommer att säga det igen. Det är viktigt att någon annan skrattar när man skämtar för att kunna framstå som rolig. Att ingen skrattar betyder inte att skämtet inte är roligt, det kan mycket väl vara både smart och kul. Men det framstår inte som roligt så länge ingen annan skrattar.

Återkommande möter främst kvinnor som skämtar motstånd i olika tv-program, därför att ingen skrattar åt deras skämt. När jag uttalar det här – som är ett forskningsresultat – verkar det ställa till problem i mångas huvuden. En del verkar förstå det som att det beror på att kvinnan inte är tillräckligt rolig. Men så är det ju inte alls nödvändigtvis. Det finns många anledningar till att andra inte skrattar. En är att de inte vill bidra med sitt skratt, eller att de inte hängde med i att det var ett skämt för att de inte lyssnade ordentligt. Människor kan också undvika att skratta åt skämt som de uppfattar är stötande, även om det inte verkar vara fallet med de samtal jag har tittat på.

Ofta skrattar vi utan att något är direkt roligt, för att vara med och bidra till en god stämning. Jag vet många som uttryckligen säger att de skrattar även om de inte uppfattar att något är roligt. De gör det för att de själva tycker att det är stötande att inte skratta. Det är artigt och uppoffrande att bidra till den goda stämningen. Inte sällan gör vi det genom att skratta.

Utifrån det synsättet skulle man ju kunna hävda att det är den som inte skrattar i sociala sammanhang som beter sig mindre socialt bevandrat. Kanske till och med socialt ansiktshotande, eftersom det kan få den som skämtar att känna stort obehag och osäkerhet. Det är personen som inte skrattar som inte lyckas läsa de sociala koderna, eller som är ovilliga att bidra till god stämning. Det här synsättet lägger ansvar på den som inte skrattar, snarare än den som försökt skämta. Jag tycker att det kan vara ett rimligt ansvar att lägga på människor i sammanhang där syftet är att bidra till en härlig stämning, eller till exempel att underhålla en tv-publik.

Därför är burkskratt i exempelvis sitcoms och annan tv-humor ett väldigt talande exempel på hur viktigt det är med skratt, vilket skratt som helst. Varför upplever vi något som roligt? Jo, delvis för att andra skrattar. En sitcom utan burkskratt är en helt annan upplevelse. Antagligen inte alls lika rolig.

Ett studiosamtal där det ska se ut som att en grupp människor har ett trevligt samtal behöver alltså även människor som bidrar med skratt. Den som skrattar är den som bidrar. Den som inte skrattar gör det inte.

Några tips:

  • Skratta när andra försöker bidra till god stämning genom att skämta! (Ja, ni fattar, det här är liksom hela grejen).
  • Testa hur det känns att undvika att skratta åt någons skämt. Prova med någon ni känner, förslagsvis, och förklara efteråt varför. (Som sagt, det är inte oproblematiskt att underlåta sig att skratta).
  • Se om du kan upptäcka någon skillnad i hur stämningen blir när du skrattar jämfört med när du inte skrattar.
  • Ha alltid med dig lite burkskratt i fickan, ifall människor runt omkring dig inte är tillräckligt socialt bevandrade för att förstå att de ska skratta.
feminism

Problematiska femininiteter – vilka är de?

Ofta när man pratar om maskuliniteter är det de problematiska versionerna som diskuteras. Det har fått mig att fundera mycket på vilka de problematiska femininiteterna är och varför dessa aldrig kommer upp.

Först måste man kanske identifiera på vilket sätt de problematiska maskuliniteterna är just problematiska. Ofta tänker jag mig att de är problematiska för att de utsätter andra för obehag. Aggressivitet, olika machokulturer och våldsamhet av olika slag är sådant som man brukar tala om som problematisk när det kommer till maskulinitet.

Då tror jag att synen på femininitet är att den inte har de där inslagen och att det är därför vi inte pratar om femininitet på det sättet. Ofta så vänds de problematiska inslagen kanske mot det egna jaget, vilket gör att andra eller samhället inte blir lidande, mer än indirekt.

Men det finns ju trots allt kvinnor som är aggressiva och våldsamma. Pratar vi inte om dessa inslag som att det kan röra sig om problematiska femininiteter för att de inte är norm, det inte finns stereotyper runt det? Eller menar vi att också dessa måste ses som maskulinitetsproblem.

En fråga jag då återkommer till är denna: Femininiteter som uppfattas som maskulina, är de maskulina eller maskulina femininiteter? Jag vet inte om den frågan har ett entydigt svar.

Nu har jag i alla fall frågat runt för att hitta problematiska femininiteter. Utifrån kriteriet att problemet ska vändas mot andra har jag hittat en problematisk femininitet hittills. En som faller inom normen för hur vi uppfattar att kvinnor kan vara:

  • Den backstabbande, utestängande, kvinnor-kan-inte-hålla-ihop-femininiteten.

Vilka fler finns?